Vänskap går igen


Den för de flesta välbekante styrsöbon och sjökaptenen Daniel Johansson har skrivit en liten krönika om några sällsamma möten under sitt långa liv till sjöss. Vi får här en inblick i hur 2:a världskriget kunde gestalta sig för sjömän och de som drabbades av Nazityskland.

Henry Jensen – Jakob

När jag i början av 1951 en tid varit befälhavare på M/S LECKÖ av Lidköping fick jag besked av rederiet att den dåvarande styrmannen skulle mönstra av, men de hade två andra på förslag. Jag fick välja och jag valde en norskfödd man som var gift med en svenska och bodde i Strömstad. Det förhållande att just han blev vald tyckte både han och rederiet var märkligt, men efteråt tror jag att det var "Guds logistik", som jag så ofta upplevt. Nå, han kom ombord och tjänstgjorde i flera år och jag fick ta del av en märklig historia

Han var född 1916 på Hvaleröarna, norr om Strömstad, gick till sjöss som ung och seglade som matros. 1939 började 2:a världskriget och sjöfarten hindrades. Henry (som i hemmet kallades Jakob) var hemma ibland men gillade inte Nazi-tyskarna. Han fick sin mor och bror att en mörk natt ro honom till svenska fastlandet där de satte av honom innan de rodde hem igen. Han tog sig sedan till Göteborg, där det fanns många andra norrmän varav en del försökte komma över till England.


Bilden visar Daniel i byssan på Gladan 1942

Nu låg i Göteborg ett antal större båtar som svenska staten belagt med "kvarstad", d v s de fick inte lämna Sverige. Det var en politisk handling p g a spänningen mellan Tyskland och Västmakterna. 1940 hade Tyskland invaderat Norge och Danmark och bl a hade de också minerat mycket i Skagerack och Kattegatt. Deras krigsfartyg sänkte alla fartyg som de ej godkänt för genomfart.

Nu planerade norrmän och andra motståndare till "Tredje Riket" i hemlighet – med "neutrala" Sveriges goda minne – att bemanna och lasta ombord på fartygen varor som England behövde för kriget. Besättningen bestod av högutbildade norrmän och sjöfolk. De ville komma till England för att hjälpa till att vinna kriget.

När de var klara inväntades lämpligt väder, d v s dis och mörker. Så en natt vintern 1942 sattes operationen i verket. Henry Jensen var med på ett f d valfångarfartyg; "Skytteren". De kom lyckligt förbi Vinga, tack vare att militär och lotsar höll tyst.

Så körde de på internationellt vatten norröver. Mitt för Marstrand började tyska krigsfartyg beskjuta fartygen varvid flera skadades och sänktes. "Skytteren" blev läck och börja sjunka. Besättningen gick i livbåtarna och började ro mot Marstrand, men så mötte de iskanten och då hann tyskarna upp dem. Tyskarna plockade upp dem och transporterade dem till Frederikshavn. Därifrån fraktades Henry och andra efterhand som fångar till tyska koncentrationsläger – kallade "arbetsläger".

Henry hade en kamrat från "Skytteren" som var med på tåget och han lyckades hoppa av, ut genom fönstret på toaletten och blev kvar bland motståndsmännen i Danmark och kom senare till Sverige och Norge.

Henry ångrade att han inte gjort likadant som kamraten. Henry hade tjänstgjort som matros på flera båtar, så han kunde splitsa wires mm. Han blev förflyttad runt på tio olika läger så länge kriget varade. Han klarade livhanken, men usel "mat" och hemska förhållanden gjorde att han utmärglades och fick TBC på lungorna.

Han berättade bl a att fångarna måste ta människohud och göra saker av, t ex portmonnäer. Han fick också vara med om att sortera kroppar som skulle brännas i ugnarna med gas. Han upptäckte då att en pojke var vid liv och lyckades få undan honom. Denne man blev räddad och blev sedermera präst i Polen. Björn, Henrys son, har senare träffat denne präst.

När Folke Bernadottes "vita bussar'' så kom dit, våren 1945, lyckades Henry få komma med en av dessa, sjuk och utmärglad som han var (vägde bara 37 kg och lungorna var svårt angripna av TBC) och kom in på sjukhus vid Helsingborg. När han skulle rehabiliteras fanns där en sjuksyster som hette Greta, ca 28 år. De blev kära i varandra så innan Henry kunde gå upp ur sängen förlovade de sig, gifte sig sedan och flyttade till Strömstad. De fick två barn, Elisabet och Björn.

Greta arbetade på sjukhuset och Henry köpte en äldre turistbåt och trafikerade Strömstad och Norge, men det lönade sig inte så bra. År 1951 sökte han jobb på lastbåtar. På så vis kom han till det fartyg som jag var på – M/S LECKÖ.

Henry och hans fru Greta var med på vårt bröllop och de var de första som skrev i vår gästbok. Henrys föräldrar var, berättade han, varmt troende, så han hade mycket med i sitt inre från hemmet. De är nu alla döda. Han var trevlig och erfaren att samtala med om allt, och vi hade stort utbyte av varandra. Vi var ofta tillsammans på bussturer till olika hamnar och besökte även gudstjänster i olika kyrkor mm.

1955 fick jag förflyttning till en nybyggd båt, M/S SUNNANHAV så då skildes våra vägar. Sista gången vi träffades var i oktober 1956. Några dagar efter att vår dotter Stina föddes kom så han hit en kväll.

När jag kommit så långt i min skildring ansåg jag att jag borde försöka fä rätt på Deras son, Björn, som jag inte sett sen han var 1½ år, när han och hans mamma var med på M/S LECKÖ under en resa. Den sista adressen och tel nr var till Höör i Skåne men ingen svarade där. Henry hade dött 1962 och Greta 2013 fick jag veta sedan.

Då kom ett brev från Höör från en för mig helt okänd person. Han sökte svar på en fråga om något här i skärgården. Jag lyckades hjälpa honom med det och i gengäld bad jag honom söka rätt på Björn Jensen. Det gjorde han och jag fick en adress till Höganäs.

Hösten 2017 ringde jag Björn och han blev helt omtumlad. Han sade att han kommer hit med sin segelbåt nästa sommar. Ett par dagar senare ringde han hit. Då sa han att "han trodde att samtalet kom från himlen". Han hade tänkt så mycket på sin far, som dog när Björn var 9 år. Han ville då att vi skulle träffas snart.

Så i början av november reste han, hans syster och en kusin hit och jag fick besök. Det var ett intressant och känslosamt dygn när de var här. Nu fick de skriva i slutet av vår andra gästbok där deras far och mor skrivit allra först i första gästboken för 65 år sedan.

2018-11-30 Daniel J
Bild: Lasse Pettersons samlingar


Gladan 1948 med ny motor på 145 hk

 

Editerad av: Peter Andersson (2019-02-17 17:20:29)