Dricksvatten i skärgården


Ett gammalt problem för avlägsna mindre öar är tillgången till dricksvatten. Med anledning av att Stigfinnarna har ställt Sundkällan på Styrsö i ordning har vi fördjupat oss lite i förhållandena innan vatten strömmade via kommunala ledningar från och till Göteborg.


Sundkällan ligger 100 meter in på stigen till Skäret från Sundkällevägen

Just Sundkällan erbjöd vatten för kreaturen, därav namnet som kommer från bohuslänska ”tjönna”, nötboskap. Tjönna har här blivit ”sund”, medan Brännös utö ”tjönnas ö” blev Känsö. Allt enligt lokal språktradition.

I gamla tider drevs boskapen upp förbi Prästelyckan via Maa till de oskiftade utmarkerna för beta vad de kunde. All beväxning hölls undan av boskapen och ovanför Sundkälllan fanns en stor äng med gott mulbete. Längre fram användes denna äng som fotbollsplan innan man tröttnade på att den lutar en hel del nedåt söder. Korna drevs varje dag efter morgonmjölkningen upp till allmänningen och togs hem på kvällen. Vissa gånger skedde även mjölkning mitt på dagen.

Vattenföring
Styrsö är 178 hektar stort och årsmedelnederbörden är ca 700 mm. Det blir 1,3 miljoner kubikmeter vatten som ön mottar ett normalår. Om en tredjedel av vattnet inte genast rinner bort utan tas om hand av marken skulle det motsvara en bassäng som fylls varje år med Amneviksvallens storlek, fast med en höjd av 60 meter – lika hög som Stora rös. Konstigt!

Men Styrsö håller djupa sand- och moränlager i sänkorna utefter bergen som magasinerar regnet i form av grundvatten. Detta sipprar sakta fram till små bäckar som vi inte längre tänker på, men en sådan rinner t ex från högre terräng ned över Brännholmsvikens stora äng. Detta vattendrag var förutsättningen för den bronsåldersboplats som människor använde – troligen året om – under värmeperioden för 3.000 år sedan.

I de flesta av dalarnas jordlager samlades regnvattnet som spolades ned utefter bergsidorna. Inte bara vid Sundkällan, utan Kalvhagen, Stora ängen, Sörängen och Linkuladalen för att inte tala om Tångens stora äng var lämpliga platser att bygga brunnar.


Tångenbrunnen ca 1920, Gamla Tångenvägen till höger och Bringeviks hus närmast. Torra somrar var brunnen bara öppen en timma på förmiddagen och här väntar man på upplåsning.

En del fastigheter kunde ha egen brunn, men det fanns många allmänna brunnar som bysamfälligheterna underhöll. De skulle rensas ett par gånger om året för att vattnet skulle vara friskt. Då samlades de som använde brunnen, torrlade den och avlägsnade slam i botten. Kanske behövde stensättningen samtidigt repareras.

En omtalad brunn är ”Bagarns” vid Bagarns väg. Den höll Bagar Johannes produktion med vatten och där kunde vattenkärrorna fyllas.


Här har drängen Smedberg fyllt vattenkärran för leverans till törstiga öbor

Denna brunn lär också ha använts av Ostindienfararna på 1700-talet. Dessa låg ibland i Vargö håla utanför och väntade i början av vintern på bästa vindarna för den långa färden. Man låg härute för annars fanns risken att frysa fast i Älven. Det sista man gjorde inför avfärden var att fylla vattenförråden ifrån denna brunn. Den stora brunnstäckningen syns tydligt än i dag.


Allmän brunn i korsningen Tångenvägen/Vindnäsvägen

En annan som använde den stora vattenföringen över Kalvhagen var Herbert Olsson. Från en aldrig sinande brunn vid sitt hus på Kalvhagen hämtade han vatten och körde ut med sitt häståkeri till sommargäster och andra som behövde vatten.


Den stora brunnen vid Kålgården i Byn 1925

Det stora kustsjukhuset som byggdes vid Skäret 1908 behövde mycket vatten vid vården av TBC-patienterna och man använde Korsedammen vid sankmarkerna i bergen ovanför som källa. Vatten leddes ned med en hävertanordning som måste luftas varje dag. Luftklockan finns fortfarande kvar vid Svea Lunds stig.

Även de stora anläggningarna med Turisthotell och Restaurang vid Bratten i början av 1900-talet krävde mycket vatten. Detta samlades upp i två dammar i sluttningen ovanför till förtret för andra som hade användning för vattnet under torra somrar.

Kommunalt vatten
För att främja folkhälsan satsade staten på 1960-talet att alla tätorter skulle få kommunalt ordnat vatten. Styrsö kommun var bland de första att ansöka om statsbidrag och 1967 kunde man släppa på vattnet från Göteborgs renade och friska vattenförsörjning. Samtidigt drogs avloppsledningar i vägarna och t ex Dammkärrsvägen drogs fram främst av detta skäl. 1974 kom bron till Donsö och vi inkorporerades med Göteborgs kommun.

I många år avskildes avloppsvattnets slam i mottagningsstationer och kördes med traktor till uppsamling. Sedan några år har nya ledningar dragits och avloppsvattnet kan nu pumpas som det är hela vägen in till Göteborgs anläggningar för att processas på ett effektivt sätt.

Även om det ibland känns hopplöst med en kommunstyrelse i Göteborg som aldrig lyssnar på oss, så kan det vara bra att man tillhandahåller vatten och avlopp för en rimlig peng.

2018-12-01 Peter Andersson, bilder från Lasse Petterssons samlingar


Kartan visar de brunnar som omnämns i texten

.

Editerad av: Peter Andersson (2019-02-17 17:19:14)