Vikingatiden känner alla till. Med sina berättelser om långa och djärva färder i öst- och västled spinns fortfarande nya historier som lockar fantasin. En av de bättre är TV-serien Vikings på Netflix om personer som Ragnar Lodbrok och Leif Eriksson och spelet i den påhittade platsen ”Kattegatt”. Den del av Medeltiden som vi kallar vikingatiden började 793 och slutade 1066, båda med anfall av nordmän mot England. Mellan Lindisfarne och Hastings är det 273 år av vikingarnas djärva färder och plundringar. Epoken har producerat många kända erövrare, t ex; Ragnar Lodbrok, Rollo, Sven Tveskägg, Knut den store och Harald Hårdråde.
Travis Fimmel som Ragnar Lodbrok i TV-serien "Vikings"
I denna artikel fördjupar vi oss i Kongahälla vid Nordre älv. Det ligger 21 km fågelvägen från vårt Rivö och alltmer bevis på ett äldre handelscentrum strax väster om den handelsstad som på medeltiden låg mittemot Ragnhildsholmen har kommit i dagen under senare år. Artikeln har försetts med fördjupande länkar varifrån vi fått kunskap. Låt oss ta en blick på vad som finns att fundera på. Alla bilder är klickbara för större storlek.
Havsgående båtar
Långt före vikingatid var skeppsbyggnadskonst välutvecklad i Norden. Ett exempel är gravskeppet i Sutton Hoo som har släktskap med liknande i Vendel i Uppland. Gravskeppet var klinkbyggt, 27 meter långt och dateras till 625 e Kr – och alltså väl ägnat för havsfärder. Även på gotländska bildstenar från vendeltid har skeppen segel. Långt att ro till Gotland! Dessa havsgående båtar med segel är antagligen anledningen till att det inte finns så mycket arkeologiska fynd från denna tid i Södra skärgården. Frånvaron av fornborgar i våra trakter, tyder också på att här inte fanns några bofasta. I Norden kunde varje storman som hade råd bygga en eller flera klinkbyggda båtar med segel och ge sig ut på plundringståg. Om någon bosatte sig i närheten av kusten var man ett lätt offer för rövande besättningar – inte minst risken att bli tagen som träl. Endast genom att bo i större samhällen med palissader och egen skyddande hird kunde man undvika plundring.
Kongahälla
Den enda betydande platsen i våra trakter under denna tid var "Gamla Kongahälla" vid Ytterby i Nordre Älv. Där har utförts utgrävningar och fynd har påträffats i bl a i ett gravfält som använts kontinuerligt i minst 1.700 år. Rester av en stor kungsgård med en byggnad på närmare 50 meter har hittats, vilken dateras till folkvandrings/vendeltid – alltså 400-800 e Kr. Ca år 1100 ersattes denna första handelsplats med det medeltida Kongahälla mitt emot Ragnhildsholmen. Det var en betydande plats likt Hedeby, Birka och Kaupang på norska Sörlandet. Som enda betydande handelsplats på Västkusten kan man förmoda att sjöexpeditioner ofta provianterade i staden och att folket inåt land köpte och sålde varor. Det uppfördes med tiden ett kloster och senare en stadig borg på Ragnhildsholmen till försvar. Detta var norske kungens domäner och de landamären som götarna behärskade låg nordost om Nödinge vid Göta Älv. Arkeologen Kristina Bengtsson har dokumenterat Gamla Kongahälla och hennes arbete kan sökas på internet. Här en t ex en länk till en undersökning av området .
En annan person som uppmärksammat det gamla Kongahälla är professor Lars Lönnroth. Han beskriver området runt älven som en trolsk zon och behandlar i ett föredrag som du kan läsa här inte bara Kongahälla, utan också Brännöarna med t ex sagan om Melkorka som även vi skrivit om här på hemsidan.
Havet stod tre meter högre
Det berättas om frekventa tre-kungamöten från denna tid och ibland har den lilla ön Danaholmen vid Böttö föreslagits som aktuell plats. Då bortser man från det faktum att havet stod över tre meter högre under denna tid och den lilla holmen då var knappt mer än ett skär. Ett kuriosum är att det högre vattenståndet medförde att Kvillebäcken och Kvillen (kvill = gren av ett vattendrag) som rinner ut i Nordre Älv fem km söder om Kongahälla var sammanfogade i ett segelbart sund rakt över Hisingen. Det antas också att Kongahälla var den plats där danske Sven Tveskägg och svenske Olof Skötkonung träffades år 999 för att lägga upp planerna för ett överfall på Norges kung Olav Tryggvason. Den senare blev också besegrad året efter i slaget vid Svolder.
Slaget vid Svolder
Eftersom det finns argument för att Slaget vid Svolder år 1000 stod vid Rivö i vår skärgård har vi fördjupat oss något i frågan. Norden var, till skillnad mot övriga Europa, först inte kristnat och särskilt svearna höll sig länge till de gamla gudarna. Men vid 1000-talets början hade kungarna Sven Tveskägg i Danmark, Olof Skötkonung i Sverige och Olav Tryggvason i Norge antagit den kristna tron.
Men just dessa tre kungar stred vid millennieskiftet år 1000 om herraväldet i Norden och särskilt Sven Tveskägg och hans hustru Sigrid Storråda ville utöka sina domäner runt ”Viken” – området runt Oslofjorden. Olav Tryggvason hade skapat en maktbas runt Nidaros – dagens Trondheim och blivit gift med Tyri – en syster till Sven Tveskägg. Tyri hade egendomar i Vendland – ett område i norra Tyskland och Polen (Pommern) som beboddes av slaviska folk. År 1000 seglade Olav Tryggvason med en stor flotta och sitt praktfulla skepp Ormen Långe att kräva sin hustrus hemgift. På färden hem överfölls han vid den mytiska platsen Svolder av en annan stor flotta. Denna bestod av en koalition med skepp ledda av Sven Tveskägg, Olof Skötkonung och den norske jarlen Erik Håkonsson, vilken ville utmana Olav Tryggvason om kungamakten i Norge.
Slaget vid Svolder enligt norske konstnären Sinding
Olav Tryggvason var segerviss inför bataljen. I sagan citeras hans ord om Sven Tveskäggs flotta: ”Skogsgetterna kommer inte att slå oss, för dessa danskar har inte mer mod än getter. Vi behöver inte frukta dem för danskarna har aldrig gått segerrika när de slagits på skepp”.
Inte heller räddes Olav den svenska styrkan: ”Svenskarna skulle ha en lättare och trivsammare tid slickande sina heliga kärl än att med våra vapen i ansiktet borda Långe Orm i försök att rensa våra skepp. Jag förväntar att vi inte behöver frukta hästätarna”.
Däremot uttryckte han oro över Erik Håkonssons flotta, för ”de var av samma sort som vi…”
Enligt sagor som nedskrevs ca 200 år senare förlorade Olav Tryggvason slaget och det sägs att han hoppade i havet för att slippa tillfångatas. Men det mest intressanta med slaget är var det ägde rum. Många hävdar att det var vid Rügen, andra vid Ven i Öresund, men det finns även teorier om att platsen skulle ha varit vid Rivö! Bengt och Gabriel Holmström har skrivit en text om sina tankar: hembygd.se/shf/plats/294707.
Något som komplicerar de omständigheter som diskuteras i denna text är att havet alltså vid den tiden stod minst tre meter högre än idag och att det nämnda skäret Gulldisken låg under vatten år 1000. Det gör likväl inte saken mindre spännande, även om man inte kan ta med vissa argument.
Cammin-skrinet
Vi kan inte hoppa över berättelsen om den relik som Sigurd Jorsalafarare enligt sagan medförde till Kongahälla efter korståg i heliga landet år 1111. Det handlade om en flisa av Kristi kors och blev förvarat i ett skrin med snidat älghorn och lister av brons. Vender från Pommern anföll staden 1135, intog och plundrade den och kastellet, men sparade skrinet som fördes hem till orten Cammin vid Oders utlopp. Skrinet försvann när Röda armén intog staden 1945, men ett liknande finns kvar i Bambergs domkyrka.
Jordfallet vid Bohus
Utanför Bohus fästning delar sig Göta älv i två delar. En sådan förgrening kallas bifurkation, vilket kan vara förnämligt att veta vid bildade konversationer. Ca år 1150 inträffade en händelse som var av stor betydelse för Kongahällas handelsplats, nämligen jordskredet vid Bohus. Älvdalens ostabila lerskikt gled ut i Göta älv på en yta av 37 hektar (= 68 fotbollsplaner) och snörde nära nog av älvfåran. Det medförde översvämning i Nordre älv där rester av detta fortfarande kan observeras. Handelsmännen i Lödöse var till en början tvingade att föra västgötarnas gods via Nordre Älv (Kongaälven), vilket var ofördelaktigt för handeln. Med stora ansträngningar de följande åren fick man Göta älv farbar igen. Idag löper likväl 75% av Göta älvs vatten i Nordre Älv. Kanske var skredet ett resultat av den värmeperiod som inträffade ca 950-1250 och ökade regnmängder. Denna period följdes av "Lilla Istiden" – ca 1350-1850. Detta var ju långt före koldioxidutsläppens tid och man bör vara ödmjuk för att även naturen har sina variationer.
Birger Jarl anslöt Sverige till Västerhavet
Birger Jarl var en framstående riksbyggare på 1200-talet. Utöver att anlägga Stockholm för att kontrollera handeln från Mälaren, utvidgade han handelsmöjligheterna från Lödöse via Göta Älv, genom att år 1254 annektera hela södra älvstranden med bl a Örgryte och Askims socknar ända fram till Vinga. Även delar av Hisingen, t ex Tuve och Lundby socknar avtalades som svenskt territorium från att tidigare ha varit danskt. Om detta synnerligen intressanta kan vi läsa i boken "Landkorridoren till Västerhavet", Ingvar Leion 2002.
Svensk medeltid
Tiden efter vikingaeran var dramatisk för Kongahälla. Åtskilliga konflikter ledde till erövring och förstörelse. Läs gärna om detta i Wikipedia! Till slut övergavs platsen och 1611 flyttade man till det nya läget i skydd av den mäktiga borgen Bohus. Efter freden i Roskilde 1658 blev så hela Bohuslän svenskt, men då hade Göteborg tagit över betydelsen som handelsstad och försvarspunkt.
Kastellegården idag
När området blev svenskt 1658 inrättades vid f d Kongahälla en kungsgård som boställe för Bohusläns guvernör. 1693 blev gården boställe för chefen för Bohusläns regemente (sedermera I17). Ärorika segrar vanns i bl a Lund och Gadebusch, fast 1788 gick det inte så bra som vi strax skall se.
Vy åt sydväst över det medeltida Kongahälla
Gustav III ( svensk kung 1771-92) var kanhända framstående som teaterman och för upplysning, men hans utrikespolitik var miserabel. Det hela slutade som bekant med att Sverige förlorade Finland 1809. Gustav hade 1788 fått för sig att anfalla Ryssland och medan de flesta svenska trupperna var upptagna vid Finska viken passade Danmark-Norge på att angripa Bohuslän. En stor här marscherade från Norge söderut och mötte först vid Kvistrum intill Munkedal de i all hast sammankallade svenska styrkorna. Ledda av överste Jan Verner Tranefelt vid Bohusläns regemente förlorade Tranefelt mot den ansenliga övermakten och fick dra sig tillbaka till bostället på Kastellegården. Han råkade i onåd, vilket man kan läsa om i den spännande boken: "10 dagar som skakade Göteborg", Bertil Holmström 2000.
Medan Birka, Uppsala och Helgö i Svealand har varit starkt uppmärksammat, har Kongahälla och dess betydelse inte kommit i närheten av motsvarande forskningsintresse. Det är lätt att misstänka att området runt huvudstaden har getts fördelar i form av avsevärt mer anslag än vi fått här på Västkusten. Även om det inte kunde bo några i Södra skärgården på grund av risken för plundring förrän Gustav Vasa på 1500-talet äntligen lade sin hand över oss, så ryms det mycket historia som borde lyftas från sagans värld till vetenskaplig kunskap.
2022-05-04, -08 Peter Andersson