Här återkommer Ulf Carlberg med en intressant beskrivning av hur det var för hundra år sedan med socknens kreatur, vilka då var synnerligen betydelsefulla för försörjningen. Det framkommer att djurhållningen i många fall var helt annorlunda än i övriga riket och även uppvisas en stor skillnad mellan de olika öarna.

I september 1920 genomförde Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap en omfattande inventering av Styrsös jordbruksfastigheter med avseende på djur och grödor. Låt oss nu, hundra år senare, ta del av vad de fann i djurväg och se hur Styrsö sockens djurbestånd förhöll sig till övriga rikets, men även jämföra något med läget i övrigt hundra år tidigare.

 Blanketten för Erik Erikssons jordbruksfastighet i Styrsö Sörgård visande en typisk djursammansättning. Till yrke hade han varit kustvakt, sjöman och kyrkvakt. Från Riksarkivets hemsida.

Den stora jordbruksstatistiska undersökningen
Genom bestämmelserna i Kungl. Reglementet den 13 december 1912 (Svensk författningssamling. n:o 319) fastställdes att rikets alla jordbruksfastigheter skulle inventeras på djur och grödor. Kungl. Statistiska Centralbyrån och Lantbruksstyrelsen var de övergripande myndigheterna, medan det praktiska insamlingsarbetet av uppgifterna föll på länens olika hushållningssällskap att utföra.

Arbetet påbörjades 1913 och avslutades 1920 och varade således under en lång tidsperiod med stora politiska och ekonomiska skiften. Det hade inte alltid varit lätt att få in uppgifterna på grund av misstro mot myndigheterna m.m. Vidare var tanken att djurantalet skulle avse det som fanns den 1 juni, men så var inte alltid fallet. Det var även ägaren som uppgifterna kom ifrån. Ett exempel på dylika problem några år tidigare är från Donsö som 1912 blev municipalsamhälle och eftersom det blev svårigheter med att hålla djur gömde man korna i skickligt dolda ladugårdar med överbyggda gödselstäder mitt inne i samhället (Landelius 1924). Därför kan det finnas en liten osäkerhet i uppgifterna – i underkant.

Styrsö socken besöktes mellan den 15 september och 6 oktober 1920. I Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps årsskrift nämns dock inget om detta, trots att de noggrant redogör för sin verksamhet. Måhända detta var ett ”merarbete” som man inte tog upp? Men man kan nog med fog anta att jordbrukskonsulent Folke Johansson och länsagronom och mejerikonsulent N. David Lychou, och kanske även länsträdgårdsmästare A. Solström var de som utförde fältarbetet.

Denna text fokuserar på husdjuren på Styrsö, men vissa uppgifter för socknens övriga öar lämnas ochså. Jag har även jämfört djurantalet i förhållande till folkmängden i förhållande till övriga riken, och till Styrsö socken i äldre dagar.

Underlag
Originalfrågeformulären från undersökningen finns i sin helhet hos Riksarkivet i Stockholm. Papperskopior på blanketterna för Styrsö har överlämnats till Styrsö Sockens Hembygdsförenings arkiv. Uppgifterna om boskap och befolkning är hämtade från Kungl. Statistiska Centralbyråns två publikationer från 1923. De äldre uppgifterna om djurantalet och folkmängd är hämtade från ”Styrsö Socken” Danbratt & Odelvik (1966).

Hästar
Blanketten delade in hästarna i följande kategorier: ”Hingstar vid 4 år o. däröver”, ”Arbetshästar: Valacker”, ”Arbetshästar: Ston”, ”Vagn- och ridhästar: Valacker”, ”Vagn- och ridhästar: Ston”, ”Unghästar (vid 1-3 år): Hingstar”, ”Unghästar (vid 1-3 år): Ston” och ”Föl”.

Styrsö sockens bestånd av arbetshästar i förhållande till folkmängden var bara 18 %  av den i hela rikets. Totalt fanns 6 hästar i socknen 1920 som då hade en befolkning på 2615 innevånare, vilket var 0,0023 hästar/människor eller 436 människor/häst. Motsvarande siffror för hela riket var 0,012 respektive 82. Den stora skillnaden ligger nog i att Styrsö hade ett litet krympande jordbruk som binäring och att i övriga Sverige fanns större och renodlade odlingsbygder där behovet av arbetshästar var större.

På Styrsö fanns tre arbetshästar; ett sto och två valacker. De ägdes av Gustav Sandström, Gustav Möller respektive Karlssons sterbhus där Johan Corneliusson var de som brukade marken.

På de övriga öarna i socknen fanns en valack och ett sto på Brännö och en valack på Donsö.

Historiskt sett hade antalet hästar varit krympande medan befolkningen ökat. År 1800 fanns 45 hästar i socknen som då hade 981 invånare, vilket var 0,0459 hästar/människor eller 21,8 människor/häst. Något senare, 1831 hade antalet hästar minskat till 18 stycken och befolkningen ökat till 1392 personer, vilket motsvara 0,0129 hästar/människor eller 77,3 människor/häst.

En traktor måhända var dyr i inköp men krävde bara bränsle när den skulle användas, medan en häst måste ha mat alla årets dagar. Någon gång i slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet lämnade den sista hästen Styrsö.

Om öns hästar och kuskar har det skrivits en hel del i böcker och i artiklar.

Nötboskap
Blankettens indelning av nötboskap var ”Oxar”, ”Tjurar”, ”Kor”, ”Ungnöt” och ”Kalvar”.

Styrsö sockens nötbestånd per innevånare var 1920 endast 8,5 % av rikets. Totalt fanns 126 nötdjur i socknen i befolkningen på 2615 personer, vilket var 0,0482 nöt/människor eller 20,7 människor/nöt. Motsvarande siffror för hela riket var 0,0566 respektive 17,7.

På Styrsö fanns totalt 21 kor fördelade på 16 egendomar. Antalet per egendom varierade från en till två kor, genomsnittet var 1,3. Vidare fanns ett ungnöt.

På socknens andra öar fanns 15 på Asperö, 34 på Brännö, 10 på Köpstadsö, 9 på Donsö och 32 på Vrångö. En tänkvärd skillnad!

Korna var övervägande mjölkdjur och man kunde leva gott på avkastningen från dem. De som slaktades, såsom tjurkalvar, bidrog med fint kött. Korna kunde leva gott sommartid på betet i utmarkerna. Under vinterhalvåret behövde man ha foder till de installade djuren. Stallgödseln blev sedan god näring till jordbrukets åkrar.

Beståndet av kor minskat hela tiden. År 1800 fanns 205 kor i hela socknen som då hade en befolkning av 981 invånare, vilket motsvarade 0,209 kor/människor eller 4,79 människor/kor. Något senare 1831 hade korna minskat till 164 stycket och befolkningen ökat till 1392 stycken, vilket motsvarar 0,118 kor/människor eller 8,49 människor/kor.

En starkt bidragande orsak till avvecklingen av mjölkkor på öarna var förbudet 1937 mot att sälja opastöriserad mjölk. Kostnaden för att sända mjölken till mejeri på fastlandet gjorde det omöjligt att sälja mjölken. Nu 80 år senare skulle korna behövas för att öppna upp de igenvuxna kulturmarkerna i socknen.

Får
Blanketten hade följande indelning av fåren: ”Baggar och tackor” och ”Lamm (under 1 år). Men på de kompletterande helt handskrivna sidorna är ”tackor” specificerade.

Styrsö sockens fårbestånd i förhållande till människor var 100 % jämfört med riket i stort.

Totalt fanns 87 får i socknen 1920 som då hade en folkmängd av 2615 invånare, vilket motsvarade 0,033 får/människor eller 30,3 människor/får. Motsvarande siffror för hela riket var 0,033 respektive 29,9. Det var små besättningar om 1-3 tackor och 1-4 lamm per djurägare.

På Styrsö fanns 1920 inga får alls. På de andra öarna fanns (tackor + lamm): Brännö 14 + 15 st, Vrångö 20 + 23 st. Köpstadsö 1 + 2 st och Asperö 5 + 7 stycken får.

Fåren kunde leva gott av sommarbetet på utmarken och holmar under sommarhalvåret och behövde litet tillsyn. Till hösten slaktades merparten av lammen varvid man hade ett litet antal tackor kvar att hålla vid liv under vintern.

Historiskt sett fanns fler får per invånare tidigare. År 1800 fanns 520 får i socknen på en befolkning av 981 invånare, vilket motsvarade 0,530 får/människor eller 188 människor/får.

Nu har Styrsö kvar en större fårbesättning betande på Stora ängen och Brännholmsviken. Jag har skrivit litet om dessa får och fårhållningen förr på Hembygdsföreningens hemsida och i tidningen ”Allmogefåret”.

Fåren gav förutom ull, kött och skinn även värdefull spillning som var god näring till jordbruket.

Getter
Några getter fanns inte alls i socknen 1920.

Den huvudsakliga anledningen att man inte behövde denna ”fattigmans ko”, var att man kunde kunnat hålla sig med en mjölkko och så hade det varit länge. Annars hade getter säkerligen vållat skada på den känsliga skärgårdsnaturen.

Det enda spåret av getter finns från 1705 där det anges att Källö kunde ta emot 20 får eller getter. Vidare, på äldre kartor såsom 1809 års enskifteskarta (Lantmäteriverket) benämns Brännholmen i Brännholmsviken för Bockholmen, vilket kan tala för att man förr hade getter och bockar på denna rymningssäkra holme. Det är fullt troligt att man i de tidigare hushållen på Styrsö under 1500- till 1700-talet hade en eller flera mjölkgetter som fattigmans ko.

Svin
Blanketten hade svinen indelade i följande grupper ”Avelssvin: Fargaltar”, ”Avelssvin: Modersuggor”, ”Gödsvin” och ”Grisar (under 4 mån.)”.

Styrsö sockens svinbestånd i förhållande till människor var 173%  jämfört med riket i stort –  nästan det dubbla! Totalt fanns 84 svin i socknen 1920 som då hade 2615 invånare, vilket motsvarade 0,0332 svin/människa eller 31,16 människor/svin. Motsvarande siffror för hela riken var 0,0186 respektive 53,6.

På Styrsö fanns 7 gödsvin och 11 grisar (under 4 månader) fördelade på 18 egendomar, alla med ett djur vardera.

På de andra öarna fanns (gödgrisar och grisar under 4 månader sammanräknade): Asperö 10 st, Brännö 12 st,  Donsö 8 st, Vrångö 32 st (!) och Köpstadsö 8 stycken.

Gödsvin och unga grisar var ekonomiskt praktiska. Man köpte in dem på våren, födde dem med köksavfall med mera under året och sedan slaktades vid jul. Därför var det inget man behövde bekymra sig med föda åt under vinterhalvåret.

Inga äldre uppgifter om antalet svin i socknen finns. Men i de gamla byordningarna från sekelskiftet 1799/1800 omtalas det om problem med oringade svin som vållade skada, så det fanns säkerligen fler i äldre tider. Svinen skulle ha ring i trynet för att hindra dem att böka upp och förstöra markerna.

Höns
Blanketten gör ingen indelning av hönsen i undergrupper likt de andra djuren. Så en och annan tuppkyckling bör ha funnits med.

Totalt fanns 615 höns i socknen 1920 då befolkningen var 2615 personer, vilket motsvarade 0,235 höns/människor eller 4,25 människor/höna. Motsvarande siffror för hela riket var 0,128 respektive 7,80, alltså cirka dubbelt så mycket som i vår socken.

På Styrsö fanns 140 höns fördelare på 18 egendomar. Antalet höns per egendom varierade från 3 till 20, med ett genomsnitt av 9,2.

På de andra öarna fanns 64 st på Asperö, 124 st på Brännö, 89 st på Donsö, 1140 st på Vrångö och 58 st på Köpstadsö.

Hönsens användes huvudsakligen för äggproduktion, men de tuppar som föddes blev säkerligen prima kött. Hönsgödslen användes till trädgårdslanden. Dessutom var de nyttiga djur som plockade skadeinsekter i trädgårdslanden.

Inga äldre uppgifter om antalet höns finns.  Nu finns åter enstaka höns på Styrsö, vars tuppar förgyller morgonstunden med sitt galande.

Andra fjäderfä
Inga andra fjäderfä fanns i socknen 1920. Man får anta att det var frågan om ankor, gäss, kalkoner med mera som avsågs. Skärgårdens läge gjorde att man hade god tillgång till sjöfågel.

Bisamhällen
Det fanns inga bisamhällen på Styrsö 1920. Man köpte nog sin honung och bivax i Göteborg. Säkerligen har det funnit bin på öarna tidigare.

Djurägarna på Styrsö
Blanketten delade in jordbruksfastigheterna i ”Gård”, ”Lägenhet” och ”Torp”. Alla Styrsös fastigheter var klassade som gårdar. Styrsö hade 23 djurägare. Fem av öns jordbruksfastigheter saknade djur.

En typisk djursammansättning var 1-2 kor, 1 gris och 5-15 höns. Då hade man så man klarade att täcka upp husbehovet, men även en del till försäljning. Förhållandet var likartat på socknens andra öar, och där de fanns får hade man 1-3 tackor och 1-4 lamm per gård.

Överskottet på socknens höns och grisar i förhållande till hela riket kan förklaras med att dessa djuren var billiga att föda och gav god avkastning. Måhända avspeglar det även avspärrningar och ransoneringar under Första Världskriget.

Den del som jordbruket utgjorde av den totala inkomsten minskade med tiden och det blev en alltmer krympande binäring. Förbättrad effektivitet i jordbruket liksom i fisket, varvs- och industriarbetstillfällen på fastlandet gjorde öarnas jordbruk olönsamma. Flertalet djurägare blev fiskare, sjömän, skeppare (skeppareänka) till professionen, men yrken som målare, skollärare och organist förekom förstås.

Nya tider – ändrade förhållanden
De gamla ortsnamnen på de historiska kartorna över socknen bär vittnesbörd om det forna jordbrukets utbredning i det gamla fiske- och jordbrukssamhället. Utvecklingens gång gjorde successivt att jordbruket som binäring minskade och därmed även djurbestånden på öarna. Detta i sin tur gjorde att de tidigare öppna betade kulturlandskapen med sin speciella flora och faunan växte igen. Tappra eldsjälar och deras fina skärgårdsfår kämpar i motvind med att återskapa detta gamla kulturlandskap. Jag är glad för att fått dela Styrsö med fåren under många år och även korta besök hos fåren på Vrångö. Ett stort tack till er alla för er stora insats! Även tuppars galande på morgonen och kacklande av höns har varit en del av mina upplevelser, liksom att få äta honung producerat på ön.

Tack!

Ett varmt tack riktas till Krigsarkivet i Stockholm för en utmärkt introduktion i arkivens spännande värld vilket möjliggjort detta arbete.

Ulf Carlberg

Nacka den 11 september 2020

Källor

 • Danbratt, F. & Odelvik, N., 1966, Styrsö socken. Ur dess historia från forntid till nutid. (Göteborg).

 • Kungliga statistiska centralbyrån, 1913-1920, Statistiska centralbyrån, Lokalundersökningar, Primärmaterial: ordinarie blanketter 1913-1920. Riksarkivets webbplats: www.riksarkivet.se.

 • 1923a, Sveriges officiella statistik, Jordbruk med binäringar, Jordbruk och boskapsskötsel år 1920, jämte översikt av de jordbruksstatistiska undersökningarna åren 1913/1920. (Stockholm).

 • 1923b, Sveriges officiella statistik, Folkmängden och dess förändring, Folkräkningen den 31 december 1920. I Areal och folkmängd för särskilda förvaltningsområdet. Folkmängdsfördelning efter hushåll. (Stockholm).

• Landelius, O. R., 1924, Styrsö – forntidsbilder och nutidsliv. (Göteborg) [Faksimilupplaga 1989] .