Thure Lundgren 1759-1830 – grosshandlare på Styrsö Bratten
Evert Taube besjunger i visan ”Eldare på värmen” från 1939 bland andra de stora redarna Axel Johnsson och Wilhelm Lundgren som var aktiva med linjesjöfart i början av 1900-talet. När vi forskade på Styrsö Brattens tidigaste invånare stötte vi på familjen Lundgren 1812. Tänk om de var förfäder till Wilhelm?
Nu visade det sig att de inte var släkt, men den gör inte historien om Thure mindre intressant att berätta. Thure Lundgren var en enkel grosshandlare från Göteborg. Tillsammans med sin far, A F Lundgren, hade de en affär på Kyrkogatan 26, alldeles intill domkyrkan där byggnaden finns kvar med skyltfönster och allt. Vi kan saxa en annons från 14 juni 1794 i Göteborgs Allehanda:
”Hos Herrar Thure och A F Lundgren, i huset nr 26 wid Kyrkogatan, finnes salt Kött och Fläsk i tunnor, saltade Oxtungor och Swinhufwud, salt och rökt Fläsk i sidor, oberedda Oxhudar, och Fårskinn, Surmjölksost, Smör i Fierdingar, Bohwetegryn, Zeltzer- och Bitterwatn, m m till billigt pris.”
Man kan tänka sig att Thure gick omkring bland ”bitterwatn” och ”saltade oxtungor” som Åsa Nisse-filmernas Sjökvist i Knohult.
Gustaf Lövås som handlare Sjökvist i "Åsa-Nisse jubilerar" från 1959
Som innehavare av burgerskap kunde Lundgrens driva ett sillsalteri på Lilla Brattön i Hakefjorden, där de även uppfört en väderkvarn. I juni 1800 annonseras faderns andel ut i tidningarna, men det är oklart hur försäljningen gick: ”… På ställena finnas Tunnor, Fat, Wed, Kohl, Salt, och äro arbetsfolk påtingade för tillstundande höst...” Thure står även 1803 som ägare till salteriet Lottesund (Orust). Intressant är att en Fredrik Hård arbetade som bokhållare och troligen var den som drev salteriet för Lundgrens på Brattön. Fredrik flyttade 1804 till Vargö och startade ett eget sillsalteri. Han gifte sig sedermera med Johanna som kommer till Bratten som hyresgäst 1820 och figurerar därefter som den utpekade kapardrottningen Johanna Hård.
I Göteborg verkar 1806 Thure tillsammans med Sven Borgman som handelsmän i mindre skala. De båda familjerna kände varandra väl och Birger, Svens far, var superkargör på Ostindiska. Thure Lundgrens far, bokhållare Carl Friedrich, var i svågerskap med Borgmans. På Ostindienresan 1797-1800 fanns bl andra 3:dje styrman Magnus Borgman Jr. och Hovmästare Anders Lundgren. Sven Borgman ägnade sig också åt byggmästeri och 1806 inköpte den kände biskopen Johan Wingård ett nyuppfört stenhus på tomten Östra Hamngatan 42, som handlande Sven Borgman och Anders Killander hade byggt.
1812 köpte så Lundgren hela Brattentomten med det gamla sillsalteriet där Sven Borgman hade iordningsställt flera nya byggnader och flyttade in med hela sitt hushåll.
Bratten på Lundgrens tid. A Salteribod, B Bod (korsvirkeshus), C Manbyggnad, gammal, D Ladugård & dass, E Dagens Öbergska, F Matkällare, Utanför bild låg väderkvarnen.
Sillen försvann 1809
När sillperioden ebbade ut och dåliga tider närmade sig för alla som haft denna näring som primärt levebröd uppstod något mycket märkligt som kom att betyda ett våldsamt uppsving för kustborna. Napoleon som ville svälta ut England med att blockera all handel med landet, tvingade 1810 vår nye tronföljare Jean Baptiste Bernadotte att förklara krig mot England. Om inte skulle Sverige och dess besittningar anfallas av franska och danska trupper. Mer att läsa om detta finns i ”Kontinentalblockaden”, men konsekvensen var i vart fall att ett slags frihamn etablerades vid Fotö och Göteborgs handelsmän var inte sena att utnyttja tillfället.
Thure Lundgren tog chansen att vara med i den lukrativa handeln och flyttade 1810 med familjen till Dynholmen vid Brännös nordsida intill traden mellan Fotö och Göteborg. Där hyrde han in sig i byggnader, vilka benämns som salteri och ägdes av Jonas Ljungqvist från Göteborg och A. Ribbing. Thure hade 1792, när hans första fru dött, gift om sig med Britta Landtman från Landvetter (1757-1830). 1811 var Thure 52 år, Britta 54 och barnen Johan Anders (Andreas) 15, Maria Dorothea 14, Olof ca 12 år samt Ingrid Helena ca 6 år. Brittas mor Ingri 79 år, jämte en dräng Hans Olofsson samt en piga fanns med i hushållet.
Dynholmen erbjuder en god hamn och användes in på 1900-talet
Under de två år som kommersen vid Fotö pågick, tjänade Thure en förmögenhet och investerade i båtar och handelsvaror. I maj 1812, några månader innan fredsavtalet med England tecknades, beslöt han att köpa Bratten av partnern Sven Borgman som höll på med att bygga nya hus och stengärdsgård och flyttade så dit med sin familj. Föga anade han att hans varulager på Dynholmen snart skulle bli värdelöst.
Men han lät inreda det som vi idag ser som Öbergska huset och ett nytt materialhus nära mangårdsbyggnaden. Där bodde salteriinspektören Lindgren som varit kompanjon och tunnbindare hos Fredrik Hård på Vargö från 1804. Lindgren stod bakom uppförandet av mjölkvarnen på Kvarnberget och är antecknad som tunnbindargesäll 1811 och 1812. Thure Lundgren inredde också en bagarstuga i den nya mangårdsbyggnaden med bakugn för att kunna leverera bröd till sjöfarten. Även svärmor och en dräng, Hans Olofsson, flyttade med. Drängen, Hans Olofsson omkom 18 år gammal vid en olycka med kvarnen i september 1815.
Kvarnen var nog aldrig någon bra affär. Det odlades alltför lite spannmål i Södra skärgården. I statistiken för 1810 framgår att nästan ingen spannmål producerades, utan det mesta fick köpas från Göteborg. Kanhända var det lika enkelt att köpa färdigmald råg till gröt och bröd.
Däremot är det troligt att Lundgrens höll ”viktualiehandel” och bageri i sina lokaler. Han var ju faktiskt grosshandlare, Lundgren! ”Egen” personal och bra hamn gjorde att det var enkelt att förse styrsöborna med varor från Göteborg. Kanske serverades en och annan sup därtill, vilket ju blev allt vanligare på det som skulle bli Öbergska med tiden.
Verkligenheten kom snabbt ikapp Lundgrens 1812. Sillen var slut och det korta handelsäventyret på Fotö. Kanske räckte inte hans kapital till att betala kostnaderna för byggnadsåtgärderna på Bratten, för redan i januari 1814 – mitt i vintern – auktionerar han ut båtar och varor på Dynholmen. Bland varorna finns kistor med ”Win” samt ”stämplad Tobak”, som inte längre kunde säljas på en fungerande marknad. I tidningarna fanns annonser som denna i Götheborgs Allehanda:
Den 20 dennes kommer genom frivillig auktion för ägarnes räkning å Salteriet Dynholmen att försäljas allehanda Skeppsinventarier, bestående av Ankare och Tåg, Segel diverse Tågvirke samt 12 stycken större och mindre Fartyg med och utan inventarier; bland dem ligga nu här uppe, en Jakt omkring 10 läster*), en Däcksbåt, och en Segelbåt; även säljes vid samma tillfälle några kistor Swensk stämplad Tobak, Win och Porter på buteljer. Om de fartyg som ligga här uppe, lämna herrar S. Graffman och A Ribbing närmare besked.
Lundgren säljer 1818 Bratten till en sjökapten – Bert Ellström och hustru Anna Catharina och flyttar till Majornas 4:de rote i Göteborg med hustrun och döttrarna Ingrid Lena (?), Maria Dorothea, samt pigan Anna C. Nilsdotter. Det finns anteckningar om att hans yngsta döttrar hamnade på fattigstugan.
Ett kuriosum är Lundgrens äldsta dotter Anna Catharina (född 1791 – skrivs i vissa kyrkoböcker som Anna Cecilia), som 1830 tog hand om bouppteckningen efter Thure. Hon födde 1824 i Härnösand en dotter, Emelie Konstantia Lundgren. Denna Emelie tjänade som barnmorska på Styrsö 1848-1853, boende på Tången tillsammans med sin mor, men de flyttade därefter till Karlskrona.
Lundgrens historia är inte unik för denna tid. I vår artikel om Kontinentalblockaden beskriver CRA Fredholm och J. J. von Holtén den otroliga tiden 1810-1812. Vidare läsning som rekommenderas är de spännande böckerna Stormsvalan och Vargatid av Evert Lundström, som på ett medryckande sätt låter oss förstå alla de olika skeendena i Göteborg under Napoleontiden.
>> Till andra artiklar om 1700-talet i vår omgivning >>
2022-09-16
Peter Andersson
Research, Ulla Herlitz, Marinette Törnqvist, Kjell Gustafsson, Tidningsarkivet KB, kyrkböcker och mantalsskrivningar m m.
*) En arbetsbåt som kunde bära omkring 10 ”läster”