Vår Hembygdsförenings skapare, konsul Sandström, var en mångsidig man. Utöver sin konsulära tjänst hade han handelsträdgårdar på sitt Ekudden, men även hönseri som vi strax skall se.
I början av 1900-talet fanns inte storskalig ägg- och kycklingproduktion som i våra dagar. De fjäderfä som då fanns levererade inte heller på långa vägar kött och ägg som idag. Vi har ju våra broilerfabriker på gott och ont. I USA hade man börjat med avel för att öka produktionen av kyckling och ägg. Sandström var uppenbarligen före sin tid med detta. Vi har hittat en tidningsartikel från 1924 som beskriver hur Sandström arbetade med äggproduktion och hönsavel.
Redaktörens farbror bland frigående höns i familjens hönsgård i Västergötland på 1930-talet. Även kalkon stod på programmet.
Här följer artikel som publicerades i Svenska Dagbladet 1924-07-04 på sidorna ”Hus och Hem”:
* * *
KÅSERI OM ETT HÖNSERI
En god ciceron måste väl börja med att omtala några historiska fakta angående platsen han förevisar – i detta fall konsul Gustaf E. Sandström, Ekudden, Styrsö i Bohuslän, och de märkliga och förnäma hönsgårdar har där anlagt. Kan då omtalas att konsul Sandström, som är en mångsidigt intresserad man, en gång lade sig till med den för mången säkert märkliga och sportsliga hobbyn att odla höns. Med sportsmannens hela iver kastade han sig över hönsavel och förvärvade snart en sakkunskap på området, att han njöt lika mycket av linjerna hos ett vackert exemplar leghorn eller minorca som hans vänner av sina ädla araber eller högkultiverade hundkreatur.
Men därmed slutade det inte. Liksom fjällen föllo från Saulus ögon insåg han helt plötsligt, att hönsaveln var värd något mera, och så för omkring tio år sen anlades Ekuddens hönsgårdar, efter modernaste principer. Efter årliga utvidgningar ha de nått sin nuvarande omfattning och stå såväl kvantitativt som till kvalité bland vårt lands främsta.
Hönsskötseln i vårt land har ju på de senare åren gått glädjande fort framåt. Men ännu återstår mycket. Det talas ofta om folk, som fått ”hönsflugan” och anlagt stora hönserier, på vilka de förlorat både egna och andras pengar. Detta är sant men bevisar ingalunda att hönsavel ej är lönande. I utlandet och även i Sverige finnas hönserier, som bära sig storartat. Men det fordras sakkunskap och klart omdöme i denna affärsgren som alla andra.
Vad hönsodlaren först bör se till, är att han har goda och lämpliga raser av högsta kvalité. Stammar, som genom inavel eller andra orsaker blivit degenererade kunna ej ge odlaren valuta för hans arbete och ruinera affären. Blodet måste ofta förnyas i hönsgården, och de framgångar, som vinnas genom experiment vid de stora hönserierna i Amerika, England, Tyskland och Frankrike m. fl. länder, där hönsaveln står högre än hos oss, böra tillvaratagas.
Vad som därigenom vinnes inses ju lätt av det faktum, att en s.k. ”bondhöna” värper omkring 90 ägg pr år, medan ett kvalitetsdjur kommer upp till 250, ja ända till 300 ägg pr år. Då samtidigt bondhönan vid slakt lämnar ett underhaltigt kött och blott väter ungefär 2 kg, medan rashönsens kött är synnerligen läckert och vikten hos en del sorter t.ex. Orpington stiger till 4,5 kg, förstår man skillnaden.
Hönsens köttvärde har särskilt förbisetts i Sverige. De kycklingar, som salubjudes på våra torg, skulle aldrig vinna avsättning t.ex. i England. En kycklingstek behöver inte alls vara detta seniga och beniga lilla monstrum, som såväl husmödrar och källarmästare pina sina gäster med. Om hönsodlarna mer allmänt lade an på förnämliga raser, skulle kycklingätandet bli en hög njutning i stället för ett syndastraff, som det nu är. Och prisskillnaden behövde inte bli mer än skäligt större.
Nu börja vi vår rundtur genom Ekuddens hönsgårdar och inträda först i kycklinghuset. Kläckmaskinerna ha i år redan levererat ett par laddningar om 200 ägg av vilka den sista givit ej mindre än 180 kycklingar, ett resultat som måste anses som gott. Just nu är ännu en omgång färdig och man tittar in genom apparatens fönster ser man små luckor öppnas på en del ägg, och något gult rörligt skymtar. Några skal äro redan tomma, och ur mörkret från ägglavens innersta del kommer en obegripligt lustig liten varelse kravlande. Dunet ligger smetat efter kroppen som om han vore vattenkammad. Med klara förvånade ögon ser han mot ljuset från maskinens fönster och strävar ditåt med hela sin unga kraft. Då och då trampar hans lilla for ned i hålet på ett ägg där någon av syskonen just håller på att arbeta sig ut. Så når han efter stora ansträngningar flämtande fram till fönstret, och där möter honom livets första stora överraskning. En avgrund öppnar sig och han störtar en decimeter ned i en låda under ägglavarna. Där träffar han sina nyss förut kläckta syskon, sträcker på sina extremiteter och ruskar på sin våta lekamen.
Dessa kycklingar äro av verkligt högadlig släkt. Alla härstamma de i rätt nedstigande led från fäder, som stå på höjdpunkten av vad deras ras presterat. För dyra pengar ha dessa fäder förvärvats till Ekudden från speciella avelsfarmer så got som från hela världen. Och de ungas skyldighet blir nu att uppbär de stolta traditionerna.
En lustighet i kycklinghuset är en familj bestående av tio pigga gässlingar som ha två hönor av väldiga dimensioner till fostermödrar. De äro mycket stolta och måna om sina stora vackra barn, och när de burra upp fjädrarna riktigt kunna de fullständigt dölja alla tio. Men då måste de ”samarbeta”.
Borta i de egentliga hönsgårdarna får man verkligen skåda ganska underliga saker. Ekudden specialiserar sig visserligen inte på kuriositeter, det är icke desto mindre synnerligen överraskande att se hur ståtliga, praktfulla och stora dessa nyttighetsdjur äro. Deras anblick kullkastar alla den icke sakförståndiges föregående begrepp om höns.
Se t.ex. på den där familjen av Guld Wyandotte! Fjädrarnas metallglänsande färger överträffa nästan påfågelns i prakt och tuppens hållning är majestätisk. Därintill ser man gula Orpingtons, inte så praktfulla i färger, men istället trygga och väldiga. Det är hönsgårdens tungviktare. Deras motsats äro de smäckra Hamburgerhönsen, och – smidiga i formerna med något av ung stolt riddare i rörelserna – Plymouth Rock i gråvattrade skrudar, Röd Rhode Island i präktiga nästa purpurfärgade dräkter, Houdan med silverfläckar på grönskimrande grund samt yviga fjäderbuskar, ja dessa och ännu fler få vi se, men tyvärr går det ej att ge mer än en aning om all den ståt de utveckla. De måste ses. Ljus Sussex är en relativt ny ras, som är Ekuddens specialité tillsammans med Exchequer Leghorn. Båda raserna äro synnerligen vackra och utomordentliga värpare. De sistnämnda kallas av hönskännare för ”värpmaskiner” och göra skäl för namnet. Ekuddens stamförfäder av denna ras ha producerat ända till 295 ägg pr år och höna.
Ankor, gäss, pärlhönor, kalkoner och dylikt fjäderfä finnes här även att beskåda. Och som det märkligaste bland dessa kan antecknas en ny ras, Orpington-ankan. Det är livliga och vackra djur som göra sig synnerligen väl i ankdammen, men ännu bättre efter lämplig behandling på ett festligt middagsbord.
Som ett bevis för Ekuddens höga hönsstandard kan omtalas, att ej mindre än ett 70-tal djur skola sändas till sommarens stora skandinaviska fjäderfäutställning i Kristiania.
Erfarenheten av denna turistfärd till en hönsgård är att hönsaveln är värd betydligt mera intresse än den hittills beståtts. Ingen, som har möjlighet att hålla höns, bör försumma detta. Mödans lön blir riklig, om man arbetar med gott material och på ett i övrigt förståndigt sätt. Inte ens sommargäster behöva dra sig för att bli hönseriägare under sin vistelse på landet. Man får både nytta och nöje därav.
Noli
* * *
Texten från Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv är renskriven av Birgitta Andersson. Det måste tyvärr tilläggas att Sandströms hönseri brann ned redan 1928. Två stora byggnader på Bratten brann även de detta år trots brandsprutan som inskaffats. Denna finns annars bevarad och kan ses på Hembygdsmuseet. Sandström återkom dock och fortsatte med hönsavel. Han erövrade ett antal priser på utställningar som var vanliga på den tiden.
2025-08-09 Peter Andersson