Här skriver Karin Hallberg om en fin händelse som hennes släkting upplevt. Karin bor på Styrsö Bratten
Förlossning i snöstorm
Tisdagen den 17 januari 1928
Vinternatten slår mot rutorna. Tekla står i köksfönstret och betraktar det mörka, skummande vattnet genom snöfallet och vinden. Havet är i uppror ikväll, vågorna fräser och kastar sig handlöst fram och tillbaka. Ljuset från lyktstolparna längs Skäretvägen reflekteras i snödrivorna som växer för var minut.
– Vilken tur, tänker hon, att de bor så nära Kustsjukhuset, så att de både har gatubelysning och en telefonlinje installerad. Hon låter handen löpa över sin stora mage.
– Här inne är du i säkerhet, lilla vän, viskar hon så tyst att inte ens stormen hör henne.
– Mamma! Ljudet av skuttande steg får henne att vända sig om. Anna-Lisa kommer springande nerför trappan. Mamma, Mabel har tagit Ragnhild igen.
– Flickor, flickor, att ni aldrig kan hålla sams om den där dockan!
Anna-Lisa plutar med munnen.
– Finns det någon björnbärssylt kvar?
Tekla rör sig bort mot skafferiet, så fort magen tillåter. Nu, när vinterstormarna viner utanför huset är hon glad över allt hon hunnit skörda, safta och sylta under sommaren och hösten: Potatis, morötter, rödbetor, äpplen, päron, krusbär, vinbär och kryddväxter från trädgården – och så hela Öbergsvik, som är ett enda stort skafferi med björnbär, slånbär, nypon och fläder. Hon sträcker sig efter en glasburk fylld med mörkröd sylt.
– Ta med den här upp till dig och Mabel, men glöm inte att bjuda er pappa också. Var håller han hus förresten?
– Han lyssnar på sjörapporten.
Tekla ler för sig själv. Så klart. Hon kan inte minnas en dag som hennes man inte har ägnat kvällen åt just detta. För en fiskare kan sjörapporten vara skillnaden mellan liv och död. Anna-Lisa springer uppför trappan med sylten i ena handen och en assiett med brödbitar på den andra. Tekla sätter sig mödosamt vid fönstret igen. Snön virvlar därutanför, i allt hårdare stormbyar.
Då kommer första värken. Ett hugg i mellangärdet, den sugande smärtan hon så väl känner igen. Hon böjer sig ner över bordet, kvider till. Kanske är det bara en förvärk, kanske är det falskt alarm.
– Lilla vän, kan du inte vänta tills stormen har bedarrat?
Tekla väntar. Andas djupt. Men det är lönlöst, värkarna fortsätter öka i både intensitet och styrka.
– Cornelius! ropar hon mot övervåningen. Det är dags, ring Maria!
I Halsvik på öns västsida virvlar snön ännu vildare än på Skäret. Maria flyttar sig närmare den öppna spisen. Hon kurar ihop sig vid sitt tända ljus, ber en stilla bön om att telefonen ska förbli tyst ikväll. Sedan rätar hon på ryggen.
– Nej, vet nån vad! Tjänsten som skärgårdens barnmorska är inte bara ett arbete, det är ett hedersuppdrag. Att vara den som välkomnar de nya små liven härute på öarna är något alldeles speciellt. Styrsö, Känsö, Köpstadsö, Asperö, Brännö eller Vinga – vilken ö det än rör sig om, så är Maria den man vänder sig till. Tack och lov börjar fler och fler öbor installera telefoner, men det händer fortfarande titt som tätt att hon får besked om en nära förestående förlossning genom att budbäraren knackar på hennes dörr efter att ha gått, rott eller seglat till Halsvik.
Hon tänker tillbaka på vintern 1917, när hon fick bud om att komma till Brännö. Det var 20 grader kallt och så tjock dimma att man knappt såg handen framför sig. Tillsammans med tre lotsar gick hon över den förrädiska isen, vägledda enbart av en kompass. Väskan med förlossningsverktyg drog hon på en kälke. Hon ler vid minnet av en av lotsarna, som försökte övertala henne att åka med på kälken. Den token, ville han få henne dränkt? Skärgårdsisen är inte att lita på, den kan brista när man minst anar det. Hon minns lättnaden när de äntligen nådde Rödsten, och sprang sista biten för att hinna fram i tid.
Men alla umbäranden i världen kan inte mäta sig med tacksamheten hos de nyblivna mödrarna, eller med glädjen i att få se alla dessa barn växa upp. Att träffa på dem i handelsboden och få reda på att de börjat skolan, eller se dem på färjan på deras första resa in till Göteborg. Hon njuter av att både hon och Johan blir så väl bemötta vart de än kommer i skärgården.
Maria reser sig, blåser ut ljuset. Hon ställer sig vid fönstret, tittar ut i natten. Undre halvan av rutan är täckt av snö. Iskristallerna glittrar, virvlar mot rutan. Landsvägen går knappt att urskilja i allt det vita. Att dra kälken med verktygsväskan hade varit i det närmaste omöjligt nu. Tack och lov, tänker hon, att hon slipper ge sig ut i kväll.
Ring-ring! Telefonsignalens olycksbådande ljud skär genom rummet. Maria rycker till, ber en stilla bön. Vad hon vet så är det minst två förlossningar på gång, en i Styrsö by och en på andra sidan ön, borta på Skäret. Till byn hade det varit möjligt att gå, men… Skäret? Dit tar det minst en timma när man måste pulsa genom djup snö. Hon sträcker sig mot luren.
– God kväll, du talar med Maria Eriksson.
– God kväll fru Eriksson. Detta är Cornelius Bengtsson. Min hustru har fått värkar. Jag tror det är dags.
Maria sväljer.
– Hur långt är hon gången? Kan det vänta tills stormen bedarrat?
– Vattnet har gått.
– Jag vet inte hur jag ska kunna ta mig ut i det här vädret.
– Jag förstår. Jag ska hälsa min hustru att du kommer så snart du kan ta dig fram.
– Tack, herr Bengtsson.
Maria lägger tillbaka luren och går ut i hallen. Ytterdörren går knappt att få upp på grund av drivorna. Vinden tjuter genom dörrspringan. Hon sjunker ner med ryggen mot väggen. Tänker på fru Bengtsson, som kämpar genom sina värkar helt ensam. Barnen kommer när de är redo, inte när vädret tillåter. Hon tänker på vandringen den gången över isen till Brännö och på skräcken därute i den kalla dimman. Men också på glädjen i moderns ögon när hon äntligen kom fram. På det nya lilla livet som behöver henne.
Maria reser sig med ett ryck, går med bestämda steg mot Johans arbetsrum.
– Det är dags borta på Skäret. Jag beger mig dit.
Johan tittar upp från pappren på sitt skrivbord.
– I det här vädret? Kommer inte på fråga!
– Menar du att jag ska lämna fru Bengtsson alldeles ensam? Tänk om något går fel. Hon och barnet behöver mig!
– Men hur ska du ta dig dit? Vägarna är helt igensnöade.
– Jag har mina stövlar och min kälke. Ring herr Bengtsson och meddela att jag är på väg.
Så drar hon på sig arbetsrocken, spänner fast väskan på kälken och ger sig ut.
Onsdagen den 18 januari 1928
– Mamma, mamma, får jag träffa lillasyster?
Snödrivorna gnistrar i solskenet utanför fönstret. Tekla tittar på den upprymda flickan invid sängen och viker ner handduken så att hon får se ansiktet på den lilla bebisen som vilar på hennes bröst. Hon är helt slut, men lycklig över att allt gått väl och att det nya lilla livet är här.
– Vad söt hon är! Anna-Lisa skuttar på stället. Mabel kan behålla Ragnhild, jag vill leka med bebisen istället!
Tekla ler och smeker sin dotter över håret. Tänk att Maria hann fram i tid, snöstormen till trots. När hon sett till att den lilla mådde bra pulsade hon vidare till en annan blivande mamma uppe i byn. Tekla lutar sig tillbaka mot kudden, blundar och känner dotterns värme mot huden. Den stormiga natten är över, nu väntar en ny vacker dag med en nyfödd dotter.
* * *
Jag som skrivit den här berättelsen i oktober 2025 heter Karin Hallberg, och barnet som föddes i januari 1928 är min farmor Daga som bor på Styrsö än i dag.
>> Läs mer fakta om Maria Eriksson >>
Maria Eriksson 1889 - 1970