Styrsö Sockens Hembygdsförening

Fårhållningen, fortsättning

Förvisso fanns det nog får som trots en välbyggd stengärdesgård kunde ta sig över den. Det ligger i deras natur att tänja på gränserna. Men i äldre tider hade man mekaniska hjälpmedel för att stävja sådana ”oarter”. De finns väl dokumenterade i Mátyás Szabós avhandling ”Herdar och husdjur. En etnobiologisk studie över Skandinaviens och Mellaneuropas beteskultur och vallningsorganisation.” från 1970. Metoderna gick ut på att hindra djurens rörelsefrihet och var grovt djurplågeri då de hindrade djurens naturliga beteenden. Man kunde till exempel binda samman ett fram- och ett bakben på ett får, binda samman två får med ett träok, binda en träklots i ett snöre runt fårets hals eller ben så det inte kunde hoppa. Men min förhoppning är när jag läser de gamla byordningarna med otaliga och upprepande klagomål på brister i djurhållningen, att de gamla Styrsöborna skötte väl om sina kära får. De fick nog leva väl liksom dagens får gör nu. Det gällde nog även grisarna på ön, där klagomålen var många mot att oringade svin bökande omkring i odlingsmarken. Annars skulle grisen ha en trä- eller metallring i trynet så det gjorde ont när den ville böka!

Hänsyn till den växande grödan
Det var inte bara de betande djuren som behövdes hållas borta från de växande grödorna på ön. Betet var så knappt att man var tvungen att odla på alla tillgängliga ytor. Exempelvis, gräs såddes och skördades i diken. Byordningarna talar om böter för att ta olovliga gångstigar eller vägar, eller köra på inägorna. Man var hänvisad till den utstakade vägen. Det gällde ungefär från början av maj tills grödan var bärgad. Sammalunda gällde Vrångöborna (ön längst ut i södra delen av skärgården) som inte hade egen kyrka. De fick segla eller ro till Styrsö för sina kyrkobesök. De angjorde de så kallade Vrångöbornas brygga (som finns kvar i dag) i Brännholmsviken. Därifrån gick stigen till kyrkan över bergig mark för att inte skada utmarksbetet.

Sommarbete på utmarken högst uppe på Brännholmsberget, juli 2014. Foto: Cecilia Nilsson, Styrsö.

Sammalunda fick inte ungdomen spela fotboll på det dyrbara gräset, utan var hänvisad till sten- och bergmark. Så det måste varit ett enormt steg framåt i mitten av 1900-talet när de fick Potteplan vid Rävsundsbackes strand i Brännholmsviken – en naturängsgräsplan! Då hade djurhållningen gått tillbaka på Styrsö. I och med att den modernare fotbollsplanen på Amneviksvallen anlades vid Halsvik har strandvegetation nu tagit över Potteplanområdet. De fotbollsspelande ungdomarna hade även skadeverkningar på en klenare äldre kyrkogårdsmur (som inte ingick i stengärdsgården). Den förstärktes ett par gånger i början av 1800-talet. När ungdomarna klev över muren för att hämta insparkade bollar raserade de ibland stenar ned som inte återställdes. Även fastbundna hästar bidrog till skada av kyrkogårdsmuren.

Utflyttning till sommarbete
De unga lammen är extra nyfikna och provsmakar allt vad de kan komma åt i vårhagarna. Det är deras viktiga lärotid. De äldre fåren känner redan till detta. Dock råkar det sammanfalla med blomning och knoppsprickning av fruktträd och vårens första odlade plantor. Därför var det viktigt att flytta ut fåren från inägorna runt byn till utägorna på ön. Detta var tydligt reglerat och skedde omkring slutet av april till början av maj.

Väl ute på den gemensamma betesmarken – utmarken – fick fåren beta av vad marken gav. Då bestod den mest av kala berg och ljunghedar. Under en period omkring 1821 tycks utmarken på Styrsö blivit överbetad eller måhända inte återhämtat sig från tidigare torrsomrar. Då skulle alla fåren ut på sommarbete till de närliggande holmarna.

Ett träd som sedan slutet på 1600-talet sett boskapen beta utmarkerna är den giftiga idegranen på Halsviksberget. Den har bara tuktats av människor för material till begravningskransar.

Eftersom flera ägare hade sina får på samma utmark var man tvungen att märka sina får. Dessutom kan de ha olika färg beroende på ullens längd och lammen kan skifta färg vartefter de växer. Svarta lamm kan exempelvis bli vita eller grå. Det vanligaste sättet att märka sin får var att man klippte eller skar jack i örat i olika kombinationer för att identifiera fårens ägare. Man kunde även ha en liten träbricka fastbunden runt fårets hals.

Det behövdes ingen vallning för att hålla rätt på fåren när de var på holmarna eller utmarken. Men förmodligen höll man lagom koll på dem i alla fall. De var ju värdefulla djur för en fattig familj.

Rovdjur
Man tycks inte ha haft några större problem med vilda rovdjur ute i skärgården som man hade på fastlandet. Vattnet var en effektiv barriär – naturens egen vallgrav. Rävar kunde förvisso simma ut från fastlandet, eller ”raska över isen”. Lilla Rävholmen har fått sitt namn av de många daglegorna som rävarna hade där.

Däremot hunden, det tama rovdjuret, tycks ha varit ett speciellt problem på Tången. Eller rättare sagt, de hundägare som lät sin hund löpa fritt, jaga och riva fåren till döds! Det tycks ha varit både Tångenbornas egna och främmandes hundar. Dels på Tångens utmark på Styrsö och på den närliggande Vargö, där man hade fåren på sommarbete. Straffen var lite olika. Tångenbornas hundägare fick böta, medan främmande hundar skulle jagas rätt på och skjutas ihjäl. Så småningom ändrades ihjälskjutandet till böter. Förr hade hundar träbitar med ägarnamn runt halsen, men hur vanligt det var på Styrsö vet jag inte. Antagligen kände man igen allas hundar i ett litet samhälle.

Höst

När grödan på inägornas åkrar och ängar var bärgad både för folk och fä var det dags att ta hem fåren. När det skedde är inte specificerat på samma sätt som våren utsläpp av boskapen. Förmodligen var det beroende på hur pass vädret varit under sommaren och skördens tillväxt etc. och behövde därför inte regleras exakt. Dock finns det en uppgift från Tångens by från 1872 att 1:a september specificerades under förutsättning att säd och rotfrukter var bärgade, annars fick man invänta byåldermannens direktiv.

Sen höst var praktiskt av flera orsaker. Höstkylan kom och oktober var sedan gammal känd som slaktmånaden. Människorna fick mat för lång tid framöver och man tog vara på det mesta från fåret utöver köttet – dess skinn, horn och ben etc. Slakten gjorde dessutom att det blev färre djur att hålla vid liv över vinterhalvåret.

Fåren skeppas hem från sommarbetet för slakt eller vinterhållning

Är fårskötselns tid förbi?
Förhoppningsvis kan denna skildring ge en liten inblick i hur fårhållningen såg ut på 1800-talets Styrsö. Sedan dess har öns utseende förändrats mycket. Bebyggelsen har tagit över de odlade inägorna, och buskar och träd har tagit över de betade utmarkerna. På de ställen på Styrsö och holmarna omkring där fåren nu betar kan vi se hur det såg ut då. Ett varmt tack riktas till Styrsös fårägare och deras underbara får som vårdar detta viktiga kulturarv på ön.

Ulf Carlberg – Nacka 8 juli 2015

Fotnot
Motsvarande text är insänd för publicering i Föreningen svensk allmogefårs tidskrift ”Allmogefåret” (http://www.allmogefar.se/)

>> Tillbaka till artikelns första sida >>