Det är allmänt bekant att donsöborna är särskilt företagsamma. Vi har skrivit om Donsö Varv som var igång i 65 år och vi kan se alla dagens rederier med kontor på Donsö.

Men de tre vadbinderierna har i det närmaste försvunnit ur minnet fastän något var igång ända till 2004. Vi kommer att tala om tre binderier: Martins, Svantes och Nyfeldts. Nästan all information har vi med benäget tillstånd hämtat från Frank Engelbrektssons utförliga krönika: ”Donsö 2016”. Lite tillskott har vi fått ur Franks nya bok ”Styrsö 2018”, där han berättar om Pauls vadbinderi på en pråm i Styrsö Tången.

Vad är en vad?
En vad är den anordning av nät som vi på Västkusten syftar på som andra kallar Not, eller notvarp, och är alltså ett fiskeredskap i form av ett stort nät bundet av garn. Noten dras genom vattnet och tas ihop ("öras") antingen vid stranden eller i en båt. Det kan vara en komplicerad form som bilden visar.

Flyttrål

Grunden för nätbindning är att åstadkomma maskor sammanfogade med en genial knop – i princip likadan som en pålstek, eller skotstek. Vi har hittat en film, som visar tekniken på ett bra sätt (7 min):

För den verkligt intresserade har vi också hittat en film som verkligen går på djupet vad gäller nät-knopen (4 min):

Nät-nålen är måste-redskap vid nätarbete

Här är en film som visar hur man fyller nålen med garn (2 min):

 Sen är det bara att sätta igång. Bilden visar två lärlingar i Martins Vadbinderi 1950.

Bomull och tjära
Innan konstmaterialen nylon och terylén kom på 1950-talet använde man bomull till nätens garn. Den stora textilfabriken i Gamlestaden tillverkade garn och även fiskenät, men vadbinderierna köpte bomullsgarnet i dockor som man lösgjorde och vevade upp på smidiga vindor som på bilden nedan.

Bomull är ett förträffligt textilmaterial som är mycket användbart. Efter spinning kan det vävas till allsköns tyger och kanske färgas med vackra färger. Fibrerna har dock en betydande nackdel och det är att motståndskraften mot diverse rötsvampar är dålig. För att kunna användas för fiske, måste det därför impregneras med varm tjära och konstgjorda oljor. Det skedde i särskilda bodar för brandriskens skull, vilket man bittert hade erfarit i mars 1940 då Martins första vadbinderi brann ned. De nya materialen behövde bara impregneras med mer lätthanterliga oljor.

Martins vadbinderi
Martin Lorentssons första vadbinderi anlades 1932 i hans sjöbod som låg under berget norr om dagens Yngves. Hans vadar fick rykte att fiska särskilt bra och han fick bygga på en våning med plats för fler anställda. Efter den fatala branden 1940 uppfördes en ny större byggnad längre söderut, nämligen dagens Donsötank på Donsö Hamnväg 18.

 Martins vadbinderi på 1970-talet med en extra våning

Martins son Lars Ove Lorentsson började i firman 1953 och intresserade sig för sjöfart. Tillsammans med nya delägare köptes ett lastfartyg på 360 ton. Rederi AB Donsötank hade sett dagens ljus. Men sista leveransen från vadbinderiet var 2004 till fiskebåten ”Rön”. Idag har rederiet fem stora tankers på närmare 100.000 dödviktston och två nya tankers är beställda.

Svantes
På 1950-talet slog sig Svante Nilsson och Bertil Fhager ihop och startade vadbinderi. Det var likartade förhållanden som för Martins och man tillverkade vadar och annat för hand. På bilden nedan syns till höger den första låga byggnaden. Man byggde sedan ut med den ljusare byggnaden i två våningar, vilken idag hyser bl a Donsö Järn, eller som det nu heter Hamnaffären.

På bilden från 1977 ser vi från vänster banken (som åter har öppnat deltid), brandstationen med sitt höga torn och Svantes båda byggnader till höger

 På bilden från 1951 kan man ana Bertil och Svante som reder ut en tilltrasslad trål

Firman utvecklades med tiden till att innefatta skeppsfurnering och man öppnade en filial i Fiskebäck. Den är fortfarande i full drift under namnet Donsö Fiskeredskap & Skeppsfurnering. En anställd i många år, Lars Jönsson beskriver i särtryck efter vår artikel om sina 40 år i firman.

Nyfeldts nätfabrik
Till skillnad mot de andra vadindustrierna satsade Harry Nyfeldt på nätbindningsmaskiner.

Monica och Gunbritt poserar framför den stora nätmaskinen

Nätbindningsmaskiner är komplicerade ting.

Att byta storlek på nätmaskorna verkar krävas byte av många hjul och bobiner med garn. Här kan du se en modern maskin igång (2 min).  Ytterligare en film om fiskenät för den intresserade (2 min).

Nyfeldts nätfabrik låg på berget ovanför den stora betongbryggan i Donsö hamn. I förgrunden varpar man in ny wire till ”GG 456 Sydfors”.

Trots maskinerna i Nyfeldts fabrik kunde man inte konkurrera med det framväxande Asien. Efter försök med tillverkning av oljebegränsande utrustning lades fabriken ned på 1990-talet och övertogs av Willy Johansson som ”Allstuga”. Den 29 maj 2012 försvann hela byggnaden i den förödande branden som tog med sig de flesta av de gamla sjöbodarna.

Styrsö Tången
De tre vadbinderierna på Donsö drevs med framgång och erbjöd många arbetstillfällen. Ett av företagen utvecklades och konverterade till annan verksamhet och ett annat servar fortfarande sjöfarten med mycket annat än bara fiskenät. Det handlande under vadbinderiets guldålder inte bara om tillverkning, utan fisket med bottentrålning medförde ofta skador på vadarna – ibland mycket stora skador. Då gällde det för vadbindarna att lappa ihop och ”böta” vadarna så de kunde fiska igen.

Även på Styrsö Tången etablerades ett vadbinderi. Det var Paul Kristensson som införskaffat en pråm och uppfört en byggnad för vadbindning. Konkurrensen från Donsö var dock stor och verksamheten hade svårt att blomstra. Det gjorde inte saken bättre att pråmen läckte och ibland fick Paul övernatta där för att länsa regelbundet. 1959 köpte Paul ett hamnskjul i Göteborg som med stort besvär flyttades till det nyuppförda området i Sandvik. 1970 var det slut med vadbinderiet och andra entreprenörer tog vid. Skjulet flyttades till Skäret och blev verkstad för Styrsö Marinteknik.

 Pauls vadbinderi på pråm i Tångens hamn. Bild: Arkivdigitals arkiv.

Således förekom även på Styrsö vadbindning, som vi inte förstått förrän vi läst Frank Engelbrektssons nya bok ”Styrsö 2018”, som är lika detaljrik som ”Donsö 2016”. Den som har intresse av vad man hade för sig mer i detalj förr i tiden på våra öar har här två guldgruvor att ösa ur. Båda böckerna rekommenderas starkt.

Denna text avslutas nu med ett citat av Lars Jönsson som arbetade i 40 år på Svantes vadbinderi – numera DFS – AB Donsö Fiskeredskap & Skeppsfurnering i Fiskebäck:

2023-11-15

Peter Andersson

1964 var jag klar med den sjuåriga folkskolan och efter midsommar började vi navigationsskolan på Donsö. Det var en lärare från Göteborg, Bernt Redig, som höll i utbildningen och när vi var klara med den var det dags för fyra veckors "kokskola" på Vrångö. Vi slutade på en onsdag och måndagen därpå började jag på Svantes vadbinderi. Där var jag kvar tills jag gick i pension, några år tidigt på grund av ryggbesvär. Jag var inte fyllda 14 då jag började, så jag måste ha arbetsbok, som det hette. Därför fick jag inte lov att, som de andra, göra 48-timmarsvecka, utan min arbetsvecka var lite förkortad.

Trots att det var ett slitsamt arbete med, ibland, alltför många timmar i veckan, gick jag de flesta dagar till jobbet med glädje och därifrån ganska nöjd med min dag.

Det var Svante Nilsson och Bertil Fhager som drev vadbinderiet. Svante var politiskt engagerad och var av den anledningen borta från vadbinderiet någon dag då och då. Jan-Åke Sander var arbetande förman och var den som styrde arbetet då Svante var på kommunala uppdrag. Jan-Åke var kvar tills en bit in på 1970-talet då han började på Spårvägens verkstad.

Vi både renoverade och tillverkade trålar till för framförallt Donsöbåtar. Då flyttrålen kom på 1960-talets slut tillverkade vi även trålar för fiskebäckare och för båtar från Norra skärgården. Även trålwirar i olika längder skulle kapas, splitsas och tjäras. Varje kardel, sex stycken, var lindad med lingarn som skydd och behövde tjäras emellanåt. Det var ett vanskligt arbete, då vi stod på en trätrall ovanför karet med den kokande tjäran, för att få wirarna i karet. När jag började fanns det fortfarande trålar av bomull som måste tjäras för att klara det de utsattes för. Nylonet kom, men för att skydda knutarna för slitage, fortsatte vi att tjära trålarna.

Vår största kund var fiskebåten "Åsa". Bror-Nils, skeppare på "Åsa", gick på fiske med sex trålar för en veckas fiske och på lördag kom han tillbaka med tre, fyra trålar i trasor. Ibland återstod inte mer än halva trålen. Ofta hade vi någon av "Åsas" trålar kvar som böttes under veckan, men ovanligt var det inte att lördagens arbete pågick långt in på sena kvällen för att "Åsa" skulle kunna gå på fiske med full utrustning på måndag. Anledningen till att just "Åsa" drog sönder mer än de flesta andra, var att det fiskades på bottnar omkring Thyborøn, där mycket sten och korall slet sönder trålen. Men det var ett pris de tog för att komma åt de ganska goda fiskbestånden.

Vadbinderiet var också en värmestuga under vinterhalvåret för Donsös äldre herrar. Där kunde det sitta tjugotalet gubbar med självpåtaget uppdrag att lösa världsproblem. Halv tio kom de och klockan elva gick de, för att vara åter klockan halv tre, för ytterligare en timmas "överläggning". Det var inte lätt att slå dövörat till, för att kunna räkna maskor, när den ena historien värre än den tidigare hela tiden drogs.

Fisket förlades mer och mer i Östersjön och båtarna låg kvar på den sidan under helgerna. Redskapen skickades med lastbil till Göteborg för vidare transport till Donsö för renovering. Svante såg då möjligheten att etablera sig i Fiskebäck för att reducera transporterna, samtidigt som han fick ett större kundunderlag.

Samtidigt utvecklade sig verksamheten till att bli en skeppsfurnering både på Donsö och i Fiskebäck. Med en mindre, tidigare fiskebåt, levererades under 1960-talet varor till gamla och nybyggda båtar utmed kusten. Allt ifrån bestick och kaffemuggar, till trålar och ankare tillhandahölls.

Bertil och Svante delade rörelsen mellan sig och Svante blev mer och mer verksam i Fiskebäck. Då jag gick i pension 2005 var jag i stort sett butiksbiträde/butiksföreståndare.

Lars Jönsson

 Lars Jönsson visar hur man för ”bödenålen” när man reparerar en trål