Styrsö Sockens Hembygdsförening

Vykortet 1903

Ett vykort berättar – av Lasse Pettersson

Olyckan i Halsvik 8/2 1903

Jag hade fått motta ett gammal vykort som väckte min nyfikenhet.


Vykortet adresserat till Styrmannen Artur Friberg på skonerten Astor

Texten lyder: Den 5/8 1903
Tusen tack för bref och telegram. Jag hade skrifvit till Halmstad, men det kom tillbaks.
Ellen kom till Svinemünde på Måndag. Eidern ligger hemma och skall nordt att lasta.
I lördags åttadagar begrof de David, i fredags Jonas. David fann de på Korsholmen, Jonas på Wargö i sjön.
Många helsningar till eder från Hemmet. Skrif snart, Mauritz

Denna dramatiska text från en styrsöbo fick mig att forska vidare. Till slut fann jag sidan i kyrkboken där kyrkoherden ordknappt hade noterat de fyra männens dödsfall redan den 8 februari: ”Drunkning af våda…”

Vad hade då hänt den ödesdigra vinterdagen. Jag lyckades finna en notis i Handelstidningen 9 febr 1903:

Svår olycka vid Styrsö – Fyra män omkomna.

I går f.m. inträffade i vår närmaste skärgård, vid Styrsö en av dessa olyckor som en lång tid leva kvar som ett sorgligt minne, en av dessa olyckor som dock tyvärr ej är sällsynta ute i havsbandet, där befolkningen när hälst står redo att för medmänniskor eller sin näring våga livet.

Inget mer! Intill notisen läser jag en lakonisk sjörapport:

Vinga-Telegram.

Den 8 Febr. kl 9 f.m : V, storm, mulet, nordlig ström. Inkommande: Bele och Thorsten.
Kl. 1.30 e.m: V hård kultje, disigt, nordlig ström. Inkommande; Göteborg.
Den 9 Febr. kl. 9 f.m. NNV, hård kultje, halvklart, nordlig ström. Inkommande igår e.m. Angne, idag Olof Wijk.
Den 9 febr. kl 1,30. e.m. NNV frisk bris, klart, nordlig ström.

Jasså västlig storm. Men ändå, vad hade hänt? Slutligen hittade jag denna utförligare notis i Göteborgsposten:

Svår olycka i skärgården. Fyra man omkomna.

En ytterst beklaglig olycka timade igår f.m. utanför Halsvik å Styrsö i det att 4 man ljöto döden under försök att bringa nödställda sjöfarare sin hjälp.
      En Holländsk koff ”Katarina Margaritha” af Haarleben, hade af den våldsamma stormen drifvits ur segel leden och in i viken till platsen ifråga. Lots kunde för den höga sjön inte ge sig ut och läget syntes mycket hotande. Koffen kunde förefull det när som hälst drifva iland och gå sin under gång till mötes.
      Inför anblicken af denna farliga situation beslöto 6 behjärtade män i Halsvik att trotsande alla svårigheter, söka räcka de nödställda en hjälpande hand. De begåfvo sig fördenskull genast ut i en julle. Sjön vräkte högt och det kräfdes den största ansträngning för att arbeta sig framåt. Men de sex männen hvilkas bragd följdes med största spänning från land, ville ej ge tappt.
      När de kommit ungefär halfvägs till målet syntes båten till allmän förskräckelse intaga ett farligt läge och i nästa ögonblick man å land på det klara med hvad som var på färde. Jullen kantrade och de 6 männen vräktes i sjön. Två försvunno genast i djupet, en grep ett par åror och dref med deras tillhjälp mot land, en eller ett par försökte bärja sig på den kantade jullen o.s.v.
      Allt hvad göras kunde gjordes för att bringa de nödställda hjälp. Till följd av sjögången förmådde man dock föga uträtta. Endast två man kunde räddas: Martin Strandberg och Alban Johansson. De fyra öfvriga, bröderna Hans och Erik Johansson, skepparen David Gustavsson i skonerten Disa samt fiskaren Jonas Johansson fingo sätta lifvet till.
      Såväl Gustavsson som Johansson voro gifta; den senare efterlämnar flera barn.
      Det fartyg, hvars besättning man genom den så olycksdigra bragden velat hjälpa, lyckades gå till ankars och låg kvar å platsen till på eftermiddagen då det, fullkomligt oskadat, förmådde med egna segel taga sig ut i segelleden och upp till staden. Det är lastat med havre.


Holländsk tjalktacklad koff ”Exelsior”. Samma typ som ”Katarina Margaritha”

Ingvar Börjesson, vars morfar David omkom, säger att mamma Dagmar berättade:
Dom rodde ut mellan Pottan och Vassholmen, där dom fick en sjö så jullen kantrade. Det undrades på land varför dom hade tagit den vägen – där brukar vara mest sjö. Alban och Martin rodde. Dom var uppvärmda, kanske var det därför dom klarade sig. Det pratades om att man var ute efter brännvin och på söndagen så en del tyckte dom kunde skylla sig själva.

Davids änka Justina Nilssons hus brann lite senare. Skepparna i Halsvik hjälpte henne då med en tomt på Amneviksvägen 3 och hon gifte sig 1911 med ”Kalle Svensa”.

L-E Pettersson