Styrsö Sockens Hembygdsförening

Vargö – sill, mink och värdshus

Vi brukar inte räkna in Vargö bland de sex bebodda öarna i Södra Skärgården, men så har det inte alltid varit. Redan under sten- eller bronsålder anser man att den första människan satte sin fot på Vargö. Man har nämligen funnit flintavslag på ön. Vid denna tid nådde havsvattnet betydligt högre än idag och Vargö bestod endast av några småöar och kala skär.

Ön, som sedan gammalt har tillhört byn Styrsö Tången, utgjorde en del av dess utmark och användes främst för bete. I byordningar från 1800-talet kan man läsa att fiskarbönderna på Tången släppte får och ringade svin på bete på Vargö. På 1900-talet betades ön tidvis av på vargöbornas egna djur som kor, en häst, får och gäss. Under främst 1700- och 1800-talen har ön också nyttjats för bränsletäkt. Man verkar dock ha gått alltför hårt åt den sparsamma vegetationen för 1724 fridlystes ön ”för ljungs bortskärande” och 1818 förbjöds all torvskärning. Man kan fortfarande hitta spår av torvtäkten i små sanka partier uppe i bergen. Den nu skogbevuxna sänkan ovanför Bälvik har en gång varit inhägnad av stenmurar som till största delen ligger kvar. Syftet med dessa är dock oklart. Sedan 1986 är större delen av Vargö naturreservat och förvaltas av Västkuststiftelsen.

Wargö håla
Vattenområdet mellan Vargös ostligaste udde och Styrsö Tången, är känd som ankringsplats sedan 1600-talet. Under Ostindiska kompaniets dagar på 1700-talet förbättrades den med fasta angöringsringar i land. Under vintrarna var detta område isfritt vilket var en fördel då man annars var tvungen att såga sig ut genom isen från Göteborg. Många torde de ostindiefarare varit som legat här i väntan på rätt tid, för att sedan segla på sin långa resa. Den allra första ostindiefararen ”Fredericus Rex Svecia” avgick 1731 från ”Kiänsö Sund”, varifrån man lätt kunde ”skjuta efter lots” från Brännö.

Då sillen gick till
Under de stora sillfiskeperioderna på 1500- och 1700 talen sökte sig folk från fastlandet ut till Vargö för att fiska. Som bostäder uppförde man enkla små hus med grunder av tätt liggande stora stenar. Om väggarna bestod av trä eller torv eller om taket låg direkt på stenarna vet man inte säkert. Resterna av en husgrupp med ett tiotal grunder syns ännu vid en grund vik på öns södra del och en annan på den nordvästra. 1772 anlades sillsalteriet Vargö Dal på den nordvästra delen av ön och samtidigt en väderkvarn sydost därom. Kofferdikaptenen och sedermera salteribokhållaren Jon Patersson lät uppföra en ”husbehovsvädermjölkvarn” på Vargö och ville betjäna sina ”grannar på öarna omkring” mot ”tullavgift”. Han sökte rättens tillstånd år 1817, men den ville först ”skåda läget”. Många öbor stödde ansökan, men hur det gick är okänt.

Sexton år senare utvidgades salterirörelsen med ett trankokeri och 1806 startades ytterligare ett salteri vid Gröne Viken. Men sillen försvann kort därefter och sillukten hängde inte längre tung över skärgården och salterierna lades ner. Huset vid Vargö Dal finns fortfarande kvar men är nu ombyggt till boningshus.

Fredik Hård var bokhållare hos en sillsaltare på Brattön, men bestämde sig 1804 för att starta eget på Vargö tillsammans med kompanjonen Jonas Lindgren. 1806 arrenderade de dessutom Grönevik av tångenbor. Intill låg ett annat sillsalteri ägt av Ahnfelt & Bruhn. Hårds blivande hustru Johanna skulle efter konkursen på Vargö bebo Öbergska en tid. Under det korta ”kriget” med Storbritannien 1810-12 bodde den brittiske konsuln John Smith på Vargö för att assistera den smyghandel vid Fotö som var nödvändig för England och ytterst lukrativ för skärgårdsbefolkningen och inte minst göteborgarna.

Minkfarm
Att använda djurpäls som klädsel har människor gjort sedan stenåldern. I början på 1900-talet blev det populärt för främst damer att klä sig i tjusiga pälsar sydda av minkskinn. Minkfarmer anlades på många håll och en plats var på Styrsö vid Vikingakyrkogården och en annan just på Vargö. Stigande motstånd mot pälsdjurshållning och överproduktion medförde att minkfarmarna i skärgården lades ner – säkert med tacksamhet för dem som bodde i vindlä av de stinkande farmerna.

Gröne Viken – Stjärnvik
Det var efter en auktion i september månad år 1859, som denna plats kom i göteborgsdirektörens J. P. A. Schmidts ägo. Han anlade en restaurang där, som han kallade för Stjärnvik. År 1867 arrenderade han ut den då nyanlagda badinrättningen. Där fanns varmbadhus och kallvattenbassäng, och hotellet inrymde 14 trivsamma rum. Förbindelserna med staden var ju viktiga, och dessa skötte ångslupen ”Sjöfröken” om, med flera turer om dagen.

Stjärnviks värdshus 1915 – ett av skärgårdens mest populära badhotell

Den förste arrendatorn, vars namn var C. G. Österberg, var värd på stället intill år 1874, då O. Olsson övertog arrendet. Taffelmusik utfördes och konserter hölls, och till förlustelserna hörde även en kägelbana samt båt- och fisketurer. År 1880 var det Emma Söderhielm, en ung göteborgska, som stod för rusthållet, och Stjärnvik hölls för att vara ett av de trivsammaste ställena i skärgården. När den gamle Schmidt avled, blev hans son Carl ägare till anläggningen, men han var inte på samma sätt som fadern intresserad av den. Han sålde därför Stjärnvik. Ett bolag bildades i stället: AB Stjärnviks Havsbad (1898).

Och verksamheten in på 1900-talet gick i skilda ägares och arrendatorers tecken. En av dem, som drev rörelsen på den populära badorten, var Lotten Berndtsson, f. d. restaurangkassörska på Göta Källare. Hon stod för värdskapet åren 1913–1915. Med restriktionerna under första världskriget förändrade mycket, och anläggningen utgjorde inte samma lockelse som dessförinnan. Sommaren 1916 hade en annan innehavare tagit över. Det blomstrande badortslivet fick ett brått slut vid halvfyratiden på morgonen den 29 juli detta år Det uppstod eld i restaurangbyggnaden och eftersom det blåste hårt spred sig elden snabbt till byggnaderna varvid hela anläggningen på Stjärnvik brann ner. Personal och gäster kunde rädda sig, en del dock i sista stund.

Inom kort uppfördes en sommarvilla på platsen. Drygt tio år senare blev också denna lågornas rov. I samma stil uppfördes då en byggnad något längre in från vattnet som sedermera på nytt användes som värdshus. Huset står kvar och har sedan en tid ny ägare som renoverat upp byggnaden.

Rinmans kommer till Vargö
Efter branden på Stjärnvik köpte 1917 bröderna Axel och Thorsten Rinman Stjärnvik och byggde varsin rejäl skärgårdsvilla. Huset som sedermera tidvis kom att användas som värdshus beboddes av Axel och Signe och det andra något öster om av Torsten och Ulla. Familjerna hade lärt känna Södra skärgården genom att de hyrt vid Villabron på Styrsö tidigare. Axel var VD för Allmänna, ett känt sjöförsäkringsbolag och Thorsten var sjökapten med många järn i elden. Han var bl a redaktör och utgivare av Nautisk Tidskrift 1908-30 och sjöfartsredaktör i Göteborgs Handelstidning från 1910.

Torpedbåten Arcturus passerar Stjärnvik 1928

Thorstens fru Ulla var syster till den kände göteborgskonstnären Carl Kylberg och var även hon aktiv inom sjöfartens väl. På initiativ av henne bildades 1911 i Göteborg det första Sällskapet Livbojen som stödförening för Sjöräddningssällskapet. Parollen för bildandet var: ”Det är en heder för svenska kvinnor att genom personligt arbete bidraga till en effektiv sjöräddning”. Livbojen kunde 1970 efter insamlingar skänka en kraftig isgående räddningskryssare på 24 meter till sjöräddningsstationen på Rörö. Fartyget som fick namnet Ulla Rinman var stationerat där till 2003.

Rinmans blev kvar på Vargö, barn och barnbarn etablerade sig där efterhand och många bor kvar i sina sommarhus. En känd person är konstnären Becke Hinnersson som är barnbarn till Signe och Axel. Becke har många gånger glatt oss på Öbergska med trevliga toner från sina blåsinstrument i tradjazz-sammanhang.

I det vita huset till vänster, som tidigare varit rödmålat, bodde i början av 1900-talet Thorsten och Ulla Rinman, det till höger byggdes av Axel och Signe på gamla värdshuset plats. Detta har även därefter tidvis varit värdshus. I mitten skärgårdsbåtens angöringsbrygga. Klickbar bild.

Vargö med sin vilda natur och unika flora kan besökas året om. Skärgårdsbåten lägger till med några turer varje dag hela året. Tala med båtsman men medtag termos och skaffning!

Peter Andersson

Källor:
Västkuststiftelsen
Styrsö Socken, Danbratt/Odenvik
Publicistklubbens porträttmatrikel 1936
Samtal med Gunilla Lundén, Styrsö (barnbarn till Thorsten och Ulla)