Styrsö Sockens Hembygdsförening

Tull – inkomst för stad och stat

Handel uppkommer enligt Aristoteles (384–322 f.Kr), när somliga har mer och andra mindre, än vad som är tillräckligt för deras behov. Denna enkla sanning är ett av civilisationens grundfundament.

Sedan urminnes tider har därför företagsamma personer flyttat överskott på ett ställe till efterfrågan på ett annat och profiterat på sina handelståg. Det uppstod marknadsplatser där handel kunde ske och ofta erbjöds skydd mot rövare. Staden var uppfunnen.

Men detta skydd kostade pengar i anläggningar och bevakningspersonal, varför man började ta upp tull. Sådan upptogs till en början endast av utländska köpmän som förde varor till landet och motiverades just med att de erhöll beskydd. Under 1300-talet infördes i Sverige även exporttull på utförsel av varor som spannmål och koppar.

Under medeltiden fick staden privilegier – bl a monopol på marknadsplatsen. Ingen som helst handel fick ske utanför stadens tullmurar. Sådant straffades hårt.

Dyrbara krig föranledde krigsministrarna att införa allt högre tullar – en ny skatt var uppfunnen. Alla anslöt sig för att bli med och profitera på varan – slutkonsumenten får betala! Man använde även tullar för att skydda inhemsk produktion mot billig import – ett förhållande som gäller än idag. EU är ett nypåfunnet undantag, där varor och personer fritt skall få föras över gränserna.

Höga tullar stimulerade emellertid till smuggling. Bakgrunden till det nordamerikanska frihetskriget (1775–83) är ett berömt exempel på hur tullar medverkat till världshistoriska omvälvningar. Det brittiska parlamentets beslut på 1760-talet om tullhöjningar (och krafttag mot den p.g.a. tullarna blomstrande smugglingen) bidrog till kolonisternas frigörelsesträvanden.
Smuggling – ett uråldrigt levnadsbestyr

I gränsbygder har det därför alltid förekommit att man försökt slippa den extra beskattningen som tull och tolag innebar. Man är nog lite naiv om man tror att befolkningen i Göteborgs skärgård alltid varit trogen de lagar och bestämmelser som herrarna i Stockholm hittat på. Särskilt under den spännande tiden under Kontinentalblockaden 1806-1814, då extra mycket handelsutbyte var för handen i vår omgivning. Särskilt på Styrsö och Donsö – där inga tullare var etablerade fanns säkerligen en inofficiell inkomstkälla, vilket måste ha präglat de företagsamma fiskarna och småskepparna.

För att kunna förstå tiden vid senaste sillfiskets nedgångsperiod i början av 1800-talet och förehavandena vid sillkokeriet vid Bratten bör man läsa Rickard Bengtssons bok ”Bland smugglare, kapare och obstinata köpmän”. I kapitel 14 kan vi saxa:

* * *

”… Göteborg var sedan grundandet Sveriges andra stad, men med internationella mått inte stor. Invånarantalet översteg i början av 1800-talet inte 20 000 personer. Förklaringen ligger i att Sverige i grunden fortfarande var ett utpräglat agrarland. Mot 1700-talets slut blev det alltmer uppenbart att makthavarnas strävan att koncentrera handel, sjöfart, industri och hantverk till städerna hade misslyckats. Landsköpen kunde inte stävjas; bondeseglationens utvecklande av handel och hemslöjd på landsbygden, vilket göteborgarna sedan länge hade kämpat emot i Bohuslän och Halland, kunde inte stoppas. Binäringarna frodades utan att stadens magistrat kunde finna ett effektivt motmedel…”
Smuggling1Förtullat eller inte?

… Hur själva »handelsutbytet« i verkligheten gick till under skydd av den brittiska flottan vid Vinga fanns det många som kunde berätta om vid den tiden. En av dem var landshövding von Rosen själv, som hade ett och annat att förtälja. Skrönor och andra efterhandskonstruktioner tillkommer naturligtvis.
      Efter krigsförklaringen mot Storbritannien låg den brittiska flottan ute i skärgården och bevakade inloppet till Göteborg. På Fotö byggde de medföljande brittiska handelsmännen upp sina magasin och nederlagsplatser. Där höll de auktion på de varor som Saumarez flotta hade konfiskerat ute till havs. De anordnade också veritabla marknader, som den svenska regeringen av förståeliga skäl inte kunde hindra. Det var inte ovanligt att skeppslaster, som slunkit igenom britternas spärr och avvisats av stadens överkommendant eller landshövdingens folk, överlämnades till britterna ute i skärgården för »låtsad konfiskation« för att strax därpå säljas på auktion för ägarens räkning. Britterna gillade inte detta förfarande. De ville hellre använda falska licenser eller amerikansk flagga för att ge varorna sken av att ha legal status.
      För att vara britterna än mer till lags bestämde Sverige att livsmedelslaster som kapats av brittiska örlogsfartyg bara fick säljas i svensk hamn. Eventuella rättegångar som föranleddes av kapningen skulle bara få ske i den brittiske konsulns närvaro. Tullsatsen vid införseln av sådana varor sänktes drastiskt.
%nbsp; Mellan Hönö och Fotö kunde ibland ett femtiotal fartyg ligga för ankar samtidigt. Fiskarbefolkningen gick med sina båtar i fraktfart mellan Fotö och Göteborg, och tjänade mycket bra på denna trafik.
      Hela Fotö var under det fingerade kriget med Storbritannien en enda stor smugglingscentral. De varor som sålts på auktion på klipporna eller på marknaderna i skären smugglades ut till Svenska Pommern och till andra hamnar i någon tysk stat, men också in i Bohusläns alla småhamnar och vikar för att lagras i »kommissionärernas« bodar…”

”… Om Göteborgs tullare ägnade sig åt mutor så dolde de detta väl och höll varandra om ryggen, från den högste tullchefen till den lägste tullvaktmästaren. Endast ett år, 1822, antecknades att sjötullrätten hade »halva skäl« att tro att fyra namngivna tullvaktmästare tagit emot 300 rd i mutor, men, som det hette, ärendet sköts på framtiden.
      Från och med 1811 sidoorganiserades landtullpersonalen under namn av Inrikes bevakningen, ledd av en överinspektör. De omdömen som denne ofta gav en och annan av sina underlydande var »trög i tjänsten« eller »begiven på fylleri«. Många anklagades för att ha lämnat sin postering utan anledning, men ingen antecknades för mutbrott.
    I de årliga anmärkningspunkterna (föregångare till Tullverkets årsberättelser) från samma period upprepade tullcheferna för såväl sjötullen som för den inrikes bevakningen i Göteborg som ett mantra, att det var svårt att hindra eller förebygga smugglingar »uti denna vidlöftiga och till Utrikes Orter närbelägna Skjärgård … «. De bedyrade att all tullpersonal gjorde sitt bästa i kampen mot smugglingen, såväl i skärgården som på älven, vid tullportarna, i Masthugget, på vallarna och vid »bivägarna«.
      Särskilda problem vållade emellertid de brittiska postbåtarna, vilka inte fick visiteras eller bevakas. Matroserna på dessa var hemmastadda i skärgården och lossade mängder av såväl införseltillåtna som införselförbjudna varor där. Godset fraktades därefter i småpartier in till Göteborg med fiskebåtar, och när tullare visiterade dessa påstod fiskarna att varorna hade ett värde på mindre än 100 rd. Enligt författningarna fick beslag inte göras på varor vars värde understeg detta belopp. Tullmännen struntade då i att beslagta godset. De var enligt sina chefer rädda och vågade inte ta risken att få bakläxa vid den efterföljande värderingen, vilken oftast sänkte ett uppgivet godsvärde ytterligare. Då kunde de få böta mellan 50 och 200 rd för att ha gjort ett felaktigt beslag. Samma regler gällde om en tullman gjorde husrannsakan på ett upplag och inte påträffade något smuggelgods. Tullarnas dilemma var allmänt känt. Detta tillbakahållande ställer frågan om tullarna verkligen behövde mutas.
Smuggling2En populär vara för nattlig omlastning

Problem för Göteborgstullen utgjorde också det utbredda missbruket av den omfattande vederlagsrätten. Införselförbjudet utländskt brännvin deklarerades som införseltillåten rom när det skulle tas ut från nederlagen och förtullas. Gods som uttagits för export lossades i skärgården och till och med på älven, och ersattes med sand och sten. När tullmän visiterade fartygen, var dessa sålunda endast barlastade…”

* * *

Bengtsson skriver ur tulltjänstemannens perspektiv, men är intressant för oss skärgårdsbor, när vi skall försöka förstå hur befolkningen förr i tiden sökte livnära sig och vilken inställning de kunde ha till överheten.

 Peter Andersson

Läs mer i utdraget från Rickard Bengtssons bok: Bland smugglare, kapare och obstinata köpmän

Läs vår egen artikel om Kontinentalblockaden i Södra Skärgården