Styrsö Sockens Hembygdsförening

Stenåldersboplatser

Varifrån de första människorna kom till vår arkipelag får vi aldrig veta. Inte heller när. Men det finns intressanta spår bl a efter fångstfolket som var här för drygt 8.000 år sedan, under den tid som på fackspråk heter mesolitikum.

Arkeolog Maria Hinnerson-Berglund och maken Joel Berglund tog oss med på en runda där det skall byggas nya hus på Styrsö. Området ligger vindskyddat väster om återvinningsplatsen på Dammkärrsvägen. Flera sänkor ligger här bland de karga hällarna och kommer säkerligen att bli ett trevligt bostadsområde. Nu igen! Kolla denna länk till Riksantikvariets karta!

Maria berättade om villkoren för arkeologin idag

Inför byggplanerna undersöktes området av arkeologer från Kulturkooperativet Rio och man fann bearbetad flinta från stenåldern. Mest handlar det om avslag från tillverkningen av sådant som skinnskrapor och pilspetsar från tidig stenålder, men också en del av en yxa som är flera tusen år yngre (neolitikum). Flinta finns inte naturligt i vårt område utan har antingen förts hit av människorna eller kommit infrusen i is från Danmark.

Mobila fångstmänniskor
Under stora delar av mesolitikum levde människor förmodligen ett relativt mobilt liv, som kunde innebära förflyttningar över stora områden. Maria förde fram teorin att man kommit hit med båtar över Kattegatt likaväl som den gängse uppfattningen att de vandrat in landvägen söderifrån. Det finns flera fynd av båtar i form av urholkade ekstammar (”ekor”) från den här tiden, men de kan också haft havsgående båtar av skinn som spänts över ett skrov av grenar och vidjor.

Man antar att boplatserna i skärgården varit tillfälliga uppehållsplatser, och att man hade mer utrustade läger inåt land. Här i ytterskärgården jagades småval, säl och fågel och man samlade fågelägg och fiskade. Redskapen var harpuner, pilar och lansar och fiskekrokar gjorda av ben och tand. Ryssjor och nät som knutits av skinnstrimlor eller flätats av rottrådar och växtfibrer hade man säkert också. Det vet man från flera samtida boplatser längs västkusten. När stenåldersboplatsen Bua Västergård, som ligger på Näset, grävdes ut på 1970-talet t.ex., fann man ben från både gråsäl, knubbsäl, havstrut och storskarv och från fiskar som skädda, gråsej, långa och torsk – d.v.s. från fiskarter som lever på betydande djup.

En av boplatserna som undersökts

Att fynden från Bua Västergård var så välbevarade beror på att de fanns på en s.k. överlagrad boplats. D.v.s. alla föremål och djurben hade legat förseglade under ett lager sand och lera sedan stenåldersfolket lämnade platsen fram till den grävdes ut 1970-71. De överlagrade stenåldersboplatserna är speciella för Göteborgsområdet vilket har med inlandsisens avsmältning under den senaste istiden just här att göra.

Kustlinjen backar
Inlandsisen, som ju täckte stora delar av Europa var flera kilometer tjock och hade i tusentals år tryckt ner landmassan under sig. Allteftersom isen smälte lättade dock trycket från istäcket och landet reste sig alltmer. Iskanten drog sig längre och längre norrut och växter, djur och människor följde efter. De människorna som då kom hit till vårt område bosatte sig vid den dåtida strandkanten. Under många år steg landet fortare än havet och de boplatser som etablerades här efter hand kom därmed att hamna allt lägre ner i terrängen än de tidigaste.

Vid istidens slut låg stranden ca 50 m högre upp än idag och det var inte mycket av det som nu är Styrsö som stack upp ur havet. Men när yxan från yngre stenåldern, som nämndes ovan, tillverkades låg stranden bara ca 15 m högre än nu och alltfler skär hade visat sig över havsytan. Relationen mellan isavsmältning och landhöjning var dock inte kontinuerlig. För drygt 8.000 år sedan blev det plötsligt mycket varmare och isen smälte snabbare än landet hann växa upp ur det allt hastigare stigande havet. D.v.s. de nya boplatserna vid den tiden fick då återigen flyttas högre upp på land, eftersom de äldre blev dränkta av havet och övertäckta med sand, grus och lersediment från isälvarna.

Ett flintavslag som gjordes av en styrsöfiskare för ca 9.000 år sen

Det betyder att man i vårt område inte kan datera arkeologiska boplatser som idag finns på 15 till drygt 20 m över havet bara utifrån deras placering i förhållande till havet, som på många andra håll. Här kan det istället skilja flera tusen år mellan dem, även om de ligger på exakt samma nivå över havet. Men det betyder också att man just på de överlagrade boplatserna inte sällan kan finna ovanligt välbevarade ben och föremål av annat organiskt material, som ju lätt förmultnar i den annars så sura marken i våra trakter.

Den arkeologiska förundersökningen av de tre stenåldersplatserna ovanför återvinningsstationen här på Tången visar att två av dem tillhör kategorin överlagrade stenåldersboplatser. Det gör dem särskilt intressanta och värda att studera närmare. Ett eventuellt samband mellan dåtidens fastlands- kust- och skärgårdsboplatser är också en fråga som arkeologerna från Kulturkooperativet Rio är intresserade av.

Kanske de som en gång lämnade den slagna flintan på boplatserna här kom paddlande hit ut från Näset eller Önnered, som våra dagars besökare med kajak eller segelbåt? Svaret på den frågan kan den slutliga arkeologiska utgrävningen av platsen möjligen ge. Tidpunkten för utgrävningen är ännu inte bestämd, men eventuellt blir det till sommaren. Mer om det så småningom!

Läs mer om stenåldern
De båda rapporterna från den arkeologiska undersökningen finns tillgängliga här:

Kulturhistorisk rapport 52:2009
Kulturhistorisk rapport 69:2009

Vidare tipsade Maria om en fin arkeologibok: Fångstfolk och bönder – om forntiden i Göteborg som givits ut av Stadsmuseet. En given plats på önskelistan till jultomten.

Arkeolog Maria Hinnerson-Berglund

Kolla gärna också på den fina lilla skriften Styrsö från istid till nutid som vi har till nedladdning längst ned på litteratursidan.

Maria Hinnerson-Berglund/Peter Andersson