Styrsö Sockens Hembygdsförening

Skärgårdsflickan

Marinette Törnqvist har hittat en bok från 1855 som är skriven av Rosalie Ulrika Olivecrona. Hon var född Roos i Stockholm 9/12 1823, död 4/6 1898. Hon var svensk författare, redaktör, lärare och feminist.

Dikten är väl inget mästerstycke, men man känner berättarglädjen och ambitionen att belysa tidens patriarkaliska förhållanden och är intressant för oss, eftersom dramat utspelar sig i vårt område.

I Bohuslänska Skärgården de kala
Och gråa klippor liksom vakter stå.
De stumma vittnen, om de kunde tala,
Mång’ rysvärd saga de förtäljde då.
Om offer, slukade af vågor svala,
Om verop, tystade af böljor blå;
Ty mycket hafvet i sitt sköte gömmer,
Som berget skådar och som menskan glömmer.

Det är en vacker syn, men vild tillika,
Att dessa allvarsamma klippor se,
Som stå der år från år och icke vika,
Fast emot dem till storms gå vågorne.
De likna lynnen, hvilka aldrig svika
Sin pligt, i döden trogna blifva de.
Vid denna anblick menniskan ock finner,
Hur hennes lif som fjärilens försvinner.

Fast dessa öar ofruktbara tyckas
Och nässtan tros med ödemarker slägt,
Står ofta skörden frodig der och lyckas,
Ej vidrörd utaf frostens andedrägt.
Af caprifolien kala klippan smyckas,
Dess ånga sprids af aftonvindens flägt,
Och ibland buskar, lummiga och gröna,
Ser man convolvolus med blommor sköna.

Ja mellan bergen mången dal sig gömmer,
Så barnsligt ljuf, så paradisiskt skön,
Att man sig i ett litet Eden drömmer
Och stannar hänryckt uti stilla bön,
Och lyss på göken, som der nästan glömmer
Midsommarns flykt och dröjer qvar på ön,
Och gör, hur björkar, alar pilar susa,
Hur svallets vågor emot stranden brusa.

Men om på klippans högsta topp du stiger,
Då solen sjunker uti hafvet ner,
Då skymningen till hvila jorden viger
Och månen ifrån fästet mot dig ler;
Visst klappar hjertat högt, fast munnen tiger,
Då du den purpurröda himmel ser,
Som utströr guld på hafvets blåa spegel,
Der långsamt skrida fram de hvita segel.

Hur skönt der är i qvällens sena timma!
Ett magiskt färgspel, vexlande alltjemt,
Ses vestern måla med mång’ gyllne strimma,
Och prismans färger ha der möte stämt –
De smälta bort; då börja stjernor glimma
Och gå sin tysta gång, som Gud bestämt.
Nu sina klara lampor fyren tänder,
Att lysa seglaren, som hemåt vänder.

Om någon finnes, som har lust att följa
Mig på en färd till ett af dessa skär;
Vår farkost gungas fram af vänlig bölja,
Vi medvind ha och snart vi äro der.
Ser du den strand, som muntra vågor skölja?
Nåväl, min vän, vår resas mål den är;
Ty bakom bergen står en stilla hydda,
I grönklädd dal, som några björkar skydda.

Bland deras grenar, se, en bofink hoppar.
Den lille sångarn, hur han qvittrar gladt!
Der svälla några rika rosenknoppar:
Den törnrosbusken har Maria satt.
Än solens sken upplyser bergens toppar,
Snart stiger dock på fästet stjernrik natt –
Det är ju skönt? Här vilja vi oss sätta,
Så skall jag om Maria dig berätta.

Visst trenne år nu, tror jag, äro flydda.
Det var det året, som så blodigt var,
Då just i denna samma lilla hydda,
Som lika nätt och treflig än står qvar,
Med väggarne af lätta rankor prydda,
Maria bodde med sin mor och far.
De voro alla nöjda, fast ej rika,
Han var en fiskare och lots tillika.

Till denna tidpunkt se vi åter båda,
Vi gå tillbaka dessa trenne år.
I hyddans inre först vi vilja skåda,
Ty ofta egaren man då förstår.
Sig ordnings-skönhetssinne der förråda:
Hvitlimmad spis med björklöf kransad står,
Och genom fönstren, prydda med gardiner,
En vänlig aftonsolens stråle skiner.

Uppå dess väggar, trefliga och ljusa,
Du några taflor ser i glas och ram:
Tre utur bibeln, en, der artigt krusa
En fransk markis, en pudrad adelsdam. –
Marias ögon de dock alla tjusa,
Men mest sin sista älskar hon, som tam
Ur lilla buren stundom glädtigt hoppar
Emellan myrtnar och geraniens knoppar.
Uppå en hylla synes långa raden
Af glas, postlin, båd’ hvitt och rödt och blått.
Emellan fönstren har en skatt från staden,
En gammalmodig byrå, platsen fått.
Det är en slägtklenod, Marie skall ha den,
Då far och mor en gång till hvila gått.
Uti dess lådor gömma ock de gamla
Allt utaf värde, som de lyckas samla.

Ej tvenne blomglas få förgätna blifva,
I rödt, i guld, så grannt de lysa der.
Dem någon vågat har åt flickan gifva
Och denne någon har Maria kär.
De stå på byråns gråa marmorskifva:
En samling snäckor der ock ordnad är.
Maria uppsökt dem vid skärens stränder,
Men några kommit ifrån fjerran länder.

Der borta omkring sängen prydligt hänger
Ett vackert hemväfdt, rutigt bomullstyg,
Och uti taket uppå några stänger
Ett hårfint lingarn till en väg så dryg. –
Allt är Marias verk, och stundom tränger
Till flickans öra smicker, men så blyg
Hon rodnar då och bort sitt anlet vänder,
Och till sin mor en tacksam blick hon sänder.

Två kistor, målade med rosor granna,
Ett bord med några stolar utaf fur,
en liten soffa, skänk af moster Hanna,
Och der i vrån ett riktigt Mora-ur,
Som går så säkert; nyss det råkat stanna,
Ty far drar upp det sjelf, och just hans tur
I morse var det att till Winga fara,
Dock tycks att nu han borde hemma vara.

Der har du rummet: lägg blott till det hela
Ett rent, med hackadt granris siradt golf,
Se’ n tror jag ej att någonting skall fela. –
Jo tyst, en bössa med en dyrbar kolf
Får denna vägg med metspön, dörjor, dela,
Den gått i arf från Korporalen Tolf,
Den varit med och mycket blod den gjutit,
Sist har en själhund för dess kula flutit.

För ögonblicket vi i hyddan finna
Maria ensam med sin goda mor.
Det är en stor, en stark och kraftfull qvinna,
Men ödmjukhet i hennes sinne bor.
De sitta båda tysta flitigt spinna,
Maria synes sorgsen, och jag tror
Att moderns anlet någon oro röjer,
Ty dottrens anblick henne ej förnöjer.

Maria är en herrlig nordisk flicka.
Ur hennes öga klart och dunkelblått,
Ses kraft och tro, men äfven mildhet blicka,
Och munnens löje är så varmt, så godt.
Hur ofta mången yngling velat skicka
En bön till henne, som hon ej förstått!
Hvad kärlek är hon börjat nyss att ana,
En ros med törnen, kastad på vår bana.

I qväll hon är ej glad som vanligt, sången
Ej ljuder ungdomsfrisk från hennes mund.
Hon liknar just en fogel, som, nyss fången,
Blott tänker på kamraterna i lund.
Hon ser ej upp, hon grubblar, och visst mången
Förstulen suck flyt bort i aftonstund.
Ja, nästan tyckes det mig såsom tåren
Än hänger darrande i ögonhåren.

Då bryter modren tystna’ n: hör, mitt hjerta,
i dag du synes mig ej nöjd och glad.
Det gör mig ondt, Marie, att se din smärta,
Du vet det hjelper icke att jag bad.
I byrån fins en duk med färger bjerta,
en silkesduk med blommor tryckt och blad, –
Tag den, mitt barn, må du dermed dig pryda,
Men sörj ej mer, ty far vi måste lyda.”

Maria reser sig, till modren hastar:
”Ack, moder, du är alltid öm och god!”
I hennes famn sig under tårar kastar:
”Men jag har ej ditt englatålamod!
Jag vet ej, hvarför far så Lorentz lastar:
För far han ville våga lif och blod;
Och jagkan aldrig glad och lycklig blifva,
Om ej jag får min and åt Lorentz gifva.”

Nu modrens händer dottrens kinder smeka.
Hon kysser tårarne ur ögon blå:
”Gråt ej! vi skola söka far beveka,
Fastän jag tviflar på att det kan gå.
Men min Maria får sin mor ej neka
Att vara stark, förståndig, hon också.
Ej får en motgång hennes lugn förstöra,
Och Gud och tiden mäkta mycket göra.

”Din Lorentz’ mor och jag vi voro vänner,
Jag tror han kunde lyckliggöra dig,
Men qvinnorna få lyda sina männer,
Och deras vilja ha ej egen stig.
Ej bättre trösta mitt stackars barn jag känner:
Bed Gud om styrka och kom se’ n till mig.
Jag skall dig hjelpa efter min förmåga,
Ty alltid lättare blir delad plåga.

”För tyst och stilla tycks mig här dock vara,
Du måste söka att dom sorg förströ.
Till Känsö kunde du så gerna fara,
Jag skall nog hjelpa far att berga hö,
Det återstår oss denna ängsbit bara;
Dröj ett par dagar qvar på denna ö.
I år der vistas många muntra gäster,
Som sjunga, dansa, fira namnsdagsfester.

”Jag hörde det utaf Majorens Mina,
De jag i Söndags uti kyrkan var.
Hon sade mig att flera damer fina
Utom sitt herrskap hon att passa har.
Från staden komma herrar, sade Lina,
Som ofta stanna öfver några dar.
I lördags mycken grannlåt varit hade,
Men jag det icke uppnå minnet lade.

”Dessutom får du Mamsell Wallborg råka,
Som länge varit ifrån hemmet skiljd,
Och hon skall säkert vänligt med dig språka,
Ty hon är alltid lika god och mild.
Så var nu glad igen min lilla kråka,
Och sitt ej längre liknöjd som en bild.
Jag tycker far nu kunde vara åter,
I qväll han länge på sig vänta låter”.

Så tala de förtroligt med hvarandra.
Men under talet ingendera ser,
Hur tunga moln på aftonhimmeln vandra,
Hur haf och himmel mörkna mer och mer.
Den ena vågen jagar snart den andra,
Och molnens massor blifva ständigt fler,
Och stormen, fostrad af sin moder natten,
Slår skarpa vingslag öfver land och vatten.

Med gälla skrik ses tärnor, måsar, jaga
I hastigt flygt att söka skydd på strand,
Och blixtrar stundom genom dunklet draga
En glänsande, men snart förmörkad rand.
”Till oväder det tyckes här sig laga –
Ack, om blott gubben hade gått i land!
Men detta hopp kan jag, tyvärr ej äga, -”
Så höres modren till Maria säga.

På afstånd mullrar åskan, snart den dånar
Med fruktansvärdt, högtidligt majestät.
Af bergens echo högre kraft den lånar,
Och blixtrar följa pilsnabbt i dess fjät.
Dess allvarsamma lugn dock nästa hånar
Den oro, sig i hyddan spörja lät.
Befriade de äro, fasans makter,
Och så förödelse kring dessa trakter.

Allt tätare bli åskans dofva knallar,
Allt högre växer stormens raseri,
Och hafvet öfver sina bräddar svallar –
Det är en trolös famn att hvila i!
Det stundom tyckes som ett nödrop skallar
Bland vindens tjut, men snart det är förbi.
Och vågorna, med skummigt hvita kanter,
Som bränningar slå emot klipports branter.

Vid fönstret mor och dotter tyst betrakta
Med ängslig bäfvan denna hemska syn.
Hur ifrigt deras ögon spana, vakta!
De söka något der vid hafvets bryn.
Ett ord ej höres, men de bedja sakta,
Och blickar höjas ofta upp mot skyn.
Då eldar nu vid horizonten ljunga,
Ett segel märka de derborta gunga.

Hvems detta är, ack, allt för väl de veta,
Ty båda hviska genast: ”Det är han!”
En väg till hemmet vill sig slupen leta,
Det synes att den föres af en man;
Men att mot vind och vågor så arbeta,
Det är ej lätt. Månn’ han väl räddas kan?
Än stormen ned i vattnet seglet doppar,
Än lyfter det så högt på böljors toppar.

Men hur han kämpar, hur han modigt strider,
Visst båten närmar sig så småningom,
Gör stora lofvar, framåt endast skrider,
Ack, om det skulle lyckas honom, om –
Der kommer skyhög våg, uppå den rider
Den blekblå känslolösa Rana, som
Om slupen kastar nu sin våta slöja:
Ej båt, ej segel kan man längre röja.

Och makan står med sammanknäppta händer
I andlös oro; mången ifrig bön
Ur hjertats djup Förbarmaren hon sänder –
Ack, denna fromma, fast tro är skön!
Dörrn slås igen, mot den hon blicken vänder
Och der Maria ila ned till sjön.
Ur båten flickan vattnet hastigt öser
Och sedan brådskande dess kedja löser.

Då skyndar modren ut, men icke hinner
Till stranden, förr’ n Maria borta är.
Ej båt, ej flicka hon vid bryggan finner,
Ty skummig böjas rygg dem båda bär.
På knä hon sjunker, tår ur ögat rinner:
”Min man, min dotter, som jag har så kär –
Ack, Herren Gud, hvad månne flickan ämnar?
Uti Din allmakts hand jag henne lemnar.”

Men nu vi vilja med Maria följa,
Der snabbt hon flyger öfver spårlös stråt.
Hon äfven medvind har, hvarenda bölja
Tycks skjuta på, ge fart åt hennes båt.
De kalla vågor öfver henne skölja;
Hon rädes ej, men ror blott raskt framåt
Och söker endast att det ställe finna,
Der nyss hon sett sin faders slup försvinna.

Ett nödrop tränger till Marias öra,
Hon stannar rodden, lyssnar, ropar se’ n.
Ej svar, ej ljud – o, hur skall nu hon göra,
Ro längre eller vända om igen.?
Men åter tror hon sig en klagan höra –
Är det väl sant? Är det en villa än?
Nej, upplyst af en ljungelds klara strimma,
Hon ser ett hufvud uppå vattnet simma.

Hon ror ditåt: ”må Gud mig krafter gifva!
O Herre, se till Dina barn i nöd!
Ack, kunde jag Din viljas redskap blifva,
Min fader rädda ifrån vådlig död!”
Och dessa tankar trötta lemmar lifva,
Ä n kinden bleknar, än den lågar röd;
Nu nalkas fadren, armarne utsträcker
Och ena åran dottren honom räcker.

O hvilken glödje, ty om den han fattar;
Maria stadigt håller skaftet qvar.
Men ack, för svag hon är, sig handen mattar,
Ej mycken styrka mer den arma har.
Hu, der bredvid med hån ett hafstroll skrattar:
Hon släpper åran, hennes gamle far
En störtvåg hastigt ned i djupet slungar,
Och båten som en spån på hafvet gungar.

Förtviflan nu den bittra kalken bräddar,
Då höres genom stormen välkänd röst:
”Maria älskade, jag eder räddar!
Var derför lugn, jag skall dig bringa tröst!
Om ej, jag dör med dig, vår brudsäng bäddar
Då döden här, vi somne bröst mot bröst.
Men först uti min slup jag dig vill bära,
Se’ n skall du mig din faders öde lära.”

Den kära början han i famnen höjder:
Hon ligger stilla som ett offerlam.
Han sätter henne ner: knappt ögat röjer
Mer något lif, men dödsblek, allvarsam,
På vågen pekar hon, der blicken dröjer.
Då bryter månen genom molnen fram:
Ett stycke derifrån på hafvets yta
En mörk gestalt, en menskokropp ses flyta.

Då säger Lorentz: ”uti dina händer,
Kamrat och vän, förtror jag min Marie.
Om ej från hafvets djup jag återvänder,
För henne hem, då hoppet är förbi.
En bön till Himlen för min själ jag sänder,
Och nu, o Gud, må Du mig nådig bli!”
Han flickan ömt i sina armar trycker,
Men lika hastigt sig från henne rycker.

Han hoppar i: den djerfve simmarn rädes
Ej stormens tjut, ej vågens falska smek.
Och Calle står vid styret, nästan glädes
Att denna vilda, oförvägna lek;
Han tror en Gud oss nära allestädes,
Och denna tro, som aldrig honom svek,
Med lugn förtröstan fyller opp hans hjerta;
Han söker lindra Marias smärta.

Vår sjöman kämpar modigt, ty det gäller
Hans lif, hans lycka; snart han lotsen når,
Som dock syns liflös; Lorentz modet fäller,
Men hastigt tag om gubbens lif han får;
Mot slupen han sin kosa åter ställer,
Men tung är början, ej så lätt det går,
Och mer än en gång tror han i sitt sinne,
Att snart hans sista ögonblick är inne.

Dock Calles ögon troget honom följa,
Med kraftig arm sin båt han ditåt ror:
”Marie, ej farans vidd jag vill fördölja,
Dock skola båda räddas, som jag tror.
Sig stormen saktat molnen icke hölja
Mer månens skifva, som så klar och stor
Nu ned på oss från himlahvalfvet blickar
Och ljus och ledning uti nöden skickar.”

Snart synes Lorentz bredvid båtens sida:
”Kom, hjelp mig, Calle, med ett karlatag!
Kast’ hit ett tåg, men icke länge bida;
Nu är det fästadt, så, håll i och drag!
Ej längre jag förmår med vågen strida,
Min kraft är uttömd, och min arm är svag.”
Med Calles bistånd gubben lyftad blifver
I slupen, dit ock Lorentz sig begifver.

En tacksam blick mot himmelen han höjer
För hjelpen, styrkan, derifrån han fick.
Bredvid den gamle knä Maria böjer
Med forskande och djupt bedröfvad blick.
Ej spår af lif den stela kroppen röjer,
Men Lorentz nu med trygghet i sitt skick
Till henne säger: ”älskade, ej bäfva!
Han är ej död, han måste ännu lefva.”

Med ömma omsorger de söka kalla
Den gamle fiskaren till lifs igen.
Men fåfänga, tyvärr, de tyckas alla,
Ej döden vill sitt offer släppa än.
På gubbens kind Marias tårar falla,
Då, märks en ryckning uti ögat, den
Förnyas snart, än fins af lif en gnista,
Och denna natt skall icke bli hans sista.

Ej mer så vildt gå stormupprörda vågor:
Till lotsens hemvist Calle slupen för.
Med kinder, glödande af norrskenslågor,
Maria hviskar: ”månn’ jag hoppas tör?”
Än fadren smeker hon, än tusen frågor
Till Lorentz ställer och med glädje hör,
Hur han och Calle, som vid Buskär varit,
Der sett den gamle, då förbi han farit.

Där ligger skäret, och nalkas hamnen:
Vid stranden kunna de re’n modren se.
På maken, dottren högt hon ropar namnen,
Och af Maria gladt besvaras de.
Snart sluter hon dem hänryckt uti famnen:
Ej ord, blott glädjetårar kan hon ge
De nyss begråtna, återfunna kära.
Till hyddan ynglingarne gubben bära.

Och när den gamle väcks till lifvet åter,
När kinden färgas, hjertat klappa käns,
Då jubla alla, hvarje öga gråter
Af salig fröjd, som intet störa näns.
De prisa Gud, som än dem glädjas låter,
Som äfven satt för lidandet en gräns.
En helig högtid firas nu derinne,
Som blir ett kärt, ett outplånligt minne.

Men det är sent: vi måste hemåt vända,
Vi skjuta derför ut vår båt från strand.
På återvägen kan det också hända
Att än en gång vi sätta oss i land,
Och än en blick uti en hydda sända
Jag brukar helsa på i den ibland.
Den står på Brännö; der vi återfinna
Vår raske Lorentz med sin unga qvinna.

Digitaliserat 2017 av Marinette Törnqvist