Styrsö Sockens Hembygdsförening

Om alkohol och väckelse

Något som känns lite obekant för den som kommer ny till Södra Skärgården är religiositeten. Med storstädernas alltmer sekulariserade livsstil har detta med kyrksamhet sedan länge kommit i skymundan, men i skärgården verkar ett flertal frikyrkor parallellt med Svenska kyrkan och andelen öbor med personlig tro är stor. Vad är orsaken till detta?

Ibland hör man förklaringen att det fanns ett särskilt stort behov i skärgården av väckelse- och nykterhetsrörelser på 1800-talet, vilket skulle bero på särskilt onyktert leverne. Eller att det ofta farliga livet som fiskare och sjöman stämde till extra ödmjukhet i tillvaron. Vissa menar att frikyrkorörelsen uppkom som protest mot statskyrkans övervälde i församlingarna. Frågan är vilket som är sant.

1787 släpptes husbehovsbränningen fri i Sverige. Var och en kunde koka sin egen soppa och enligt uppgift ökade konsumtionen kopiöst. Vissa menar att drickandet 1829 var 46 liter brännvin om året – även barn inräknade! En ofantlig konsumtion jämfört med dagens ca 7 liter per invånare, särskilt med tanke på att dåförtiden det var mest bara männen som drack.

Många ledande män, t ex Peter Wieselgren (domprost i Göteborg), noterade det osunda massdrickandet och verkade för nykterhet och måttfullhet. 1860 gjorde statsmakterna slut på husbehovsbränningen och utskänkningen överläts till krogar med särskilt tillstånd. Många änkor i skärgården beviljades utskänkningstillstånd, eftersom sådan verksamhet ofta var den enda chansen för dem att slippa fattigstugan.

Säkerligen domderade sockenprästen i söndagspredikan om kommande eviga plågor om inte nyktert leverne iakttogs, men det förslog dåligt i den gamla kyrkan. Det fordrades starkare påverkan och många öbor attraherades av frikyrkoströmningarna i slutet av 1800-talet. Ur kallelsetanken – att varje människa av Gud tilldelas en bestämd plats och en bestämd uppgift i skapelsen, där man skall förbli och utföra sina uppgifter med största möjliga trofasthet och uthållighet – utvecklades den höga uppskattningen av arbetet i den schartauanska trosuppfattningen. Arbetet var ett gott mål i sig och en personlig väg att förhärliga skapelsen. Så länge man skötte sin uppgift, var man lika mycket värd som vem som helst. Arbetet var ett mål i sig, inte ett medel till karriär, ökat välstånd eller rikare fritid. Man utvecklade ett måttlighetsideal, alla Guds gåvor skulle brukas med individuellt ansvar och med måttlighet. Man var varsam med orden och yttrade sig inte i onödan.

Henric Schartau 1757 – 1825

Henric Schartau 1757 – 1825

Missionsföreningar bildades alltså på flera öar och snart var de församlingar med egen kyrka. Även pingströrelsen med sin särskilt höga andlighet fann fäste i Elimförsamlingen på Styrsö och Betel på Vrångö. Det går inte att förneka att nykterhet och personlig tro höjer moral och flit. Donsö, som har särskilt hög andel kyrksamhet och haft nästintill ingen offentlig alkoholutskänkning, har skapat Södra Skärgårdens starkaste entreprenörsanda med flitiga fiskare och ihärdiga smårederier.

En förklaring till sambandet mellan frikyrka och företagsamhet är att väckelserörelsen har betonat vikten av flit, ansvarstagande, sparsamhet och hederlighet. Väckelserörelsen gav upphov till ett starkt föreningsliv, vilket i sin tur skapade sociala nätverk som underlättade samverkan mellan företagen och som minskade riskerna för att bli lurad i affärer.

Därtill tenderar frikyrkoförsamlingarna (liksom exempelvis idrotten) att överskrida den sociala skiktningen, vilket minskar klassbundenheten. Motsättningen mellan arbete och kapital blir inte lika hård när fabrikören, hantverkaren och redaren tillhör samma församling. Det blir då lättare för en anställd att bli företagare. Påfallande många företag i väckelsebygder har startats av arbetare i småföretag som utvecklat en egen idé.

Fotografen Hedda Ekman som verkade i Södra Skärgården – helst på Donsö – i slutet av 1890-talet noterade också skillnad mellan öarna och skriver i sin familjekrönika:
”Ibland försökte vi vår lycka på andra öar, t.ex. Vrångö och såväl fiskebåtar av olika typer som fyrar, klipp- och sjöstudier och mycket annat ökade min samling av skärgårdsbilder. En gång vågade vi oss till och med på upptäcktsfärd till Asperö och ankrade i hamnen med de små flatbottnade båtarna, men här gjordes en erfarenhet som jag många gånger under de kommande åren fick bekräftad: endast fisklägen med helnykter befolkning lämpade sig för mina hemsökelser. Vi stego i land på Asperö, men där såg smutsigt och skräpigt ut; samma blickar mötte våra, när vi närmade oss de illa underhållna husen, och dörrarna slängdes igen mitt för vår näsa. Detta var annat än på Donsö, där alla voro vänliga och glada och kände igen mig från det ena året till det andra; också vände vi ryggen med detsamma åt det ogästvänliga Asperö.”

Badgästerna
På Styrsö Bratten etablerades med ursprung i Öbergska krogen hotellrörelse med restaurang och utskänkning i samband med göteborgssocietetens nya fluga i slutet av 1800-talet: salta bad. Även Vargö hade ett fashionabelt etablissemang – Stjärnvik. Havsbadsbolagen med hotell/restaurang förde en tillvaro som växlade starkt med konjunkturerna. För sin existens var man helt beroende av utskänkningstillstånden, som kommunalmännen beviljade med allt större motvilja. I Lars Tobissons bok ”Sommargäster på Styrsö” läser vi om detta:

”De lokala politikerna fortsatte att krångla med utskänkningstillståndet. I kommunalnämndens protokoll skrevs den 27 mars 1927 in följande beslut om utskänkningstillståndet med motivering:
Som nämnden inte kunde finna ifrågavarande utskänkning vara till något ekonomiskt gagn för Kommunen, utan tvärtom till skada, derigenom att ynglingarna förstöra en icke obetydlig del af sina inkomster på Styrsö Havsbads Restaurant då spritdrycker kunna erhållas, beslöts att afstyrka ansökningen angående rättighet till utskänkning af spritdrycker.
Efter ordet ’ynglingarna’ fanns i den ursprungliga protokollstexten en parantes ’(särskilt på Ön Donsö)’, men den hade sedan strukits. Tydligen hade någon vid protokollsjusteringen insett att det inte var särskilt klokt att peka ut de egna ungdomarna som särskilt missbruksbenägna!”
Det gick kantänka an att vara from på Donsö, fast ynglingarna sökte utlopp för ungdomens naturliga nyfikenhet på annat håll. Hursomhelst stängdes restaurangen på Styrsö definitivt 1939 och efter att ha stått oanvänd under hela 1940-talet köpte Svenska Missionsförbundet Styrsö Havsbads anläggningar för att skapa ett semesterhem för sina medlemmar. Restaurangen och Turisthotellet eldades slutligen upp 1969 vilket man kan läsa om här.

Brännvinsbältet
Man kan undra varför det skall vara så märkvärdigt med alkohol här i Norden. Lite söderut i Europa har man av tradition brukat jästa drycker i tusentals år utan att myndigheter eller absolutistiska sällskap sökt reglera konsumtionen. Ett etablerat faktum är emellertid att på nordliga breddgrader så är kulturen formad efter att man skall dricka sig berusad. Läs mer på Wikipedia. Det ofta kallade ”gemytliga” Danmark ligger blott 50 km från vår socken om man vill besöka en kultur som inte räknas till brännvinsbältet och dricka en pilsner utan att någon tittar snett på en. Tänk att vi lever i en sådan kulturell gränsbygd!

En destillationspanna med utlopp till höger efter att ångorna kylts i det stora lerkärlet

Här är inte plats för att värdera olika filosofier eller kulturer. Dagens måtto är snarare att bejaka ett mångkulturellt samhälle även här i Södra Skärgården. Vi förutsätts respektera varandra till fullo vare sig vi har en religiös tro, eller lever utan, liksom att några tar lite vin eller öl till maten, eller att andra vill avstå. Kanske var bränningen av Brattens restaurang 1969, den rening som Styrsö socken behövde för att acceptera att det finns olika sätt att förhålla sig till såväl religion som alkohol. Ingen är bättre eller sämre än den andre.

Peter Andersson

Fakta:
Vetenskapsrådet, Tvärsnitt, Anna Prestjan, Örebro universitet
Systembolaget, Alkoholens historia i Sverige
Släktkrönika, Hedda Ekman
Wikipedia
Sommargäster på Styrsö, Lars Tobisson
Shenet, Alkoholhistoria
Magisteruppsats av Marina Hjärpe, Biblioteksutvecklingen i Göteborgs södra skärgård