Styrsö Sockens Hembygdsförening

Livet som skärgårdsdoktor

Urban Brunell arbetade från 1973 till 2008 som specialist i allmänmedicin på Styrsö och hade även sin bostad här. I mars 2017 var han och hans hustru på besök i Styrsö missionskyrka och höll ett intressant föredrag som vi kan återge här.

Detta tillfälle – att få berätta om mitt yrkesliv – har gett upphov till många tankar. 34 år som distriktsläkare på Styrsö är förvisso en lång tid. Dock har drottning Elisabeth haft sitt uppdrag i 65 år! Så allt är relativt.

Vad är det man kommer ihåg när man ser tillbaka? Minnet är förrädiskt. Som de flesta i min ålder har man ju svårt att komma ihåg namn. ”Han som bor där vid sidan av henne som har en dotter i…” osv. Minnet påverkas också av sinnesstämningen. Ibland kommer bara ens tillkortakommanden upp i minnet och andra gånger minns man hur fantastiskt allt var, hur duktig man var, vilka trevliga människor man träffat! Och jag kan redan nu säga att mina minnen från arbetet på Styrsö är mestadels mycket positiva. Sen kan jag ångra att jag inte fört dagbok, eller lite minnesanteckningar, det hade hjälpt inför dagens uppgift.

Titeln: Mitt liv som skärgårdsdoktor kommer från den populära TV serien, som gick mellan 1997 och 2000. Kommer ni ihåg? Samuel Fröler som doktor Johan Steen, dotter Wilma, svärfar dr Holtman (Sten Ljunggren), syster Berit (Helena Brodin). Serien blev mycket populär, min fru Margareta gillade den och även jag såg den. Men med stigande irritation. Skildringen av livet som skärgårdsdoktor hade ju inte ett dugg med mitt liv som distriktsläkare på Styrsö att göra. I serien växlade episoderna mellan akuta utryckningar till olika öar där folk låg avsvimmade eller blödande. När larmet gick kastade sig syster Berit ner i tjänstebåten och styrde ut med doktorn till olycksplatsen. Väl hemma igen efter livräddande insatser kom syster Berits försupne bror med nyfångad torsk som Berit lagade till (i doktorns kök?) medan Wilma läste läxor och doktorn såg mysig ut i sin yllekofta…

Inte en tillstymmelse till vanligt mottagningsarbete, blodtryck, diabetes, ont i ryggen, sjukskrivningar, BVC. Ingen reglerad arbetstid verkade det. Så nu tänkte jag berätta hur det egentligen är att vara skärgårdsdoktor.

Och jag har faktiskt uppträtt med Samuel Fröler på en läkarträff, där jag berättade om hur det var att vara skärgårdsdoktor och han hur det var att spela en sådan. Jag tyckte väl det var sådär. Men en tid senare fick jag förfrågan om jag inte hade någon syster Berit som jag kunde ta med till en träff med distriktssköterskor och distriktsläkare. Så skulle Samuel Fröler och Helena Brodin också komma. Jag tackade nej. Men jag tar det från början.

Jag är född i Eskilstuna. Mina föräldrar drev ett litet bageri där även mina morföräldrar var engagerade. Bageriet startades av min far och min mormor, där mormor väl köptes ut senare. Men mina morföräldrar fanns alltid med i både bageriets skötsel och i vårt familjeliv. Delat sommarhus. Jag kommer från en frireligiös släkt. På min fars sida hörde man till Missionsförbundet – min farfar var lekmannapredikant, starkt engagerad i nykterhetsrörelsen. Min mors släkt var baptister och i samband med giftermålet ”konverterade” min far till Baptistkyrkan. Och han var i en massa år medlem i Elimkyrkans kör. Även om ingen av oss barn blev medlemmar tycker jag det var en trygghet att leva i församlingens gemenskap. Folk visste vem man var, man fick pröva sina vingar i scouterna, i ungdomsverksamheten osv. Att vara igenkänd – ja det är ju som att bo i skärgården, en trygghet.

Vi var 4 syskon, jag näst äldst. En fin uppväxt. Det som präglade den var den täta kontakten med mina morföräldrar. Mormor som bagerska vissa dagar i veckan och morfar skötte bageriets bokföring och han var också springschas, cyklade iväg om det kom en extrabeställning från någon av de små mjölkaffärer som man levererade till. Annars sköttes leveranserna av Stadsbudet. Låter som en idyll och det var det onekligen – åtminstone i minnets ljusa skimmer.

Men vår barndom präglades också av det faktum att min far drabbades av polio när jag var ett halvår. I början av 40-talet var det många som insjuknade i polio och min far överlevde men blev ordenligt handikappad. Hade en obrukbar högerhand och ett vänsterben som inte fungerade. Högerhanden stelopererades så han kunde använda den som hävstång när han skötte bakugnen. Han satte in och tog ut de stora plåtarna med en bakspade. På vänsterbenet hade han ett helbandage av läder och stålskenor och snörningar. Specialsydda kängor där bandaget fick rum.

Som barn tyckte man inte det var konstigt att han haltade, gick med käpp och hälsade och skrev med vänster hand. Men senare kunde man ana vilken tragedi det var för denne 29-åriga småbarnsförälder med ett nystartat företag som cyklade, spelade piano och var fysiskt aktiv att bli invalid. Och varför frågade vi aldrig om hans sjukdom? Hur länge låg han på Epidemin i Eskilstuna? Hur länge var han på Vanföranstalten i Stockholm? När återkom han till bageriet? Det jag kommer ihåg är att vi någon sommar var hos en speciell sjukgymnast i Båstad för hans behandlingar. Och att vi till en började hade stora amerikanska bilar, DeSoto, för att de hade automatväxlar.

Detta om min familjebakgrund. Att jag skulle studera var självklart – även om ingen i släkten var akademiker. När man frågar barn vad de skall bli när de blir stora svarar de i regel brandman eller polis. Åtminstone är det så med ett av våra mindre barnbarn. Han ÄR polis – dygnet runt. Nalle, handfängsel och tjänstepistol i ryggsäcken när han kommer på besök.

Jag var tidigt på det klara med att jag ville bli läkare. Varför vet jag inte, någon läkare ingick inte i mina föräldrars bekantskapskrets. När äldre frågade ”vad skall du bli när du bli stor” svarade jag läkare. Det tyckte min far inte om – det var genant, det var att förhäva sig.

Nå. Jag tog studenten i Eskilstuna 1963 och kom in på läkarlinjen i Göteborg, en stad jag inte kände till. Första året inneboende hos en tant med 1 rum och kök. Jag bodde i rummet, hon i köket. Med tiden fick jag egen lägenhet i Annedal. Jag blev färdig läkare 1970 och tänkte jag skulle bli barnläkare, liksom många av mina vänner. Började på Barnpsyk i Göteborg och sen på Barnmedicin i Östersund. Men när jag återkom till Göteborg fanns det inga vikariat inom Barn, så jag arbetade på Socialmedicin på Sahlgrenska och sen på Långvården, Högsbo sjukhus.

Varför jag tog jobb på Socialmedicin kommer jag inte ihåg. Det var ett udda arbete där jag som underläkare fick rycka in som socialläkare – varje socialbyrå hade en socialläkare, som mestadels skötte psykisk sjukdom och missbruk. Mitt vikariat innebar också att jag ibland fick vara läkare på fångvårdsanstalter i närområdet (dit jag tog mig på min motorcykel).

Då, i början av 70-talet, blev man specialist genom att arbeta som underläkare, ofta som vikarie. För allmänläkare fordrades det fram till 1974 att man hade arbetat nio månader på sjukhus. Vilken klinik man arbetat på spelade ingen roll!! Så hade man arbetat nio månader på röntgen var man berättigad till en fast tjänst som provinsialläkare/distriktsläkare. Helt befängt.

Därför började nya regler gälla från 1974. Efter det skulle man ha ett visst antal månader på Medicin, några månader på Barn, en del psykiatri och även ha erfarenhet av distriktsläkarjobb. Och ha gått 6 obligatoriska veckokurser. Hösten 1973 – innan de nya reglerna trädde i kraft – var det många som sökte fasta distriktsläkartjänster.

När jag arbetade på Högsbo fanns en läkare där som fått distriktsläkartjänst i en kranskommun och nu ville komplettera inför den nya specialiteten. När vi pratades vid sa jag att om jag skulle satsa på primärvård skulle jag vilja jobba på Styrsö. Mitt CV hade ju blivit något spretigt, så tanken på distrikt låg i luften. Han upplyste mig om att den unga kvinna som innehade tjänsten, Ulrika Larsson, verkad frisk och kry och vad han visste hade hon inga planer på flytt. MEN sommaren -73 såg jag att tjänsten på Styrsö utannonserades! Varför Styrsö? Jag hade en kurskamrat, Kajsa Öberg, vars familj hade sommarhus på Vargö där jag hade varit på diverse kalas. Man tog skärgårdsbåten till Tången och något småsyskon hämtade i eka och för hemresan hade Kajsa beställt Ljungbergs Sjötaxi. Exotiskt!

Jag sökte tjänsten på Styrsö – jag hade ju arbetat betydligt mer än nio månader efter min legitimation. Vi var sex eller sju sökanden och jag fick tjänsten! Förmodligen pga bredden i mina tjänstgöringar alltifrån Barnpsyk till åldringsvård, och erfarenhet som fängelseläkare och socialläkare under tiden på socialmedicin.

Villa Solvik på Skäret var läkarmottagning i många år och även doktor Brunells bostad

Tjänstgöring på Styrsö
När jag fått tjänsten åkte jag ut med båten till Bratten. Det var en lördagseftermiddag i november 1973. Båten var den gamla typen – Disa? – med järnskrov, immiga fönster, lukten av fuktigt ylle. Däcksman såg förstås med en gång att jag var främling så han frågade efter mitt ärende. När jag sa att jag skulle börja som distriktsläkare kallade han på kapten som jag fick hälsa på. Däcksman frågade mig också om jag kände hans släkting distriktssköterskan Ulla Carlsson. Själv hette han Albert Carlsson som jag sedermera lärde känna väl, liksom hans hustru Anna. Så det var ett mycket positivt intryck jag fick av mitt blivande distrikt.

En parentes: Anna och Albert hade varit missionärer i Kina på gränsen mot Tibet mellan 1937- 43 (hem under brinnande världskrig) och 1947-49. Och efter Maos makövertagande började Anna och Albert att missionera för tibetaner från norra Indien i 10 år från 1951. Deras äldsta barn, Daniel och Ruth var födda i Kina medan yngste sonen Arne föddes i Sverige 1944.

1979 skulle jag göra en resa till Kina, följa Sidenvägen. Jag skulle då till gränstrakterna mot Tibet, deras gamla trakter och jag intervjuade jag dem. Spelade in på band som jag efter Anna och Alberts död gav till deras barn. Nu har sonen Arne låtit skriva ut banden och gjort ett häfte – ett dokument om en stark tro och ett äventyrligt liv.