Styrsö Sockens Hembygdsförening

Krigen i Skärgården under 1600 & 1700 talen

Södra skärgården har p g a sitt strategiska läge vid Göta älvs mynning och som gränsområde ofta varit utsatt, eftersom fienden landstigit och förhärjat öarna samt använt dem som språngbräda för vidare anfall.

Under 1600- och 1700 talen var Sverige indraget i krig vid ett flertal tillfällen och ett exempel är 1611 då danskarna blockerade älvmynningen samt lyckades erövra Älvsborgs slott vid Klippan i maj månad 1612. Skärgårdsbefolkningen blev tvungen att svära trohetsed till den danske kungen. Fred slöts i Knäred 1613 och innebar bl a att svenskarna var tvungna att erlägga en stor lösen fördelat på fyra delbetalningar där den sista erlades 1619. Först därefter fick svenskarna tillbaka Älvsborg.

Danskarna anföll även 1644, då de plundrade och brände öarna samt högg ner båken på Vinga. Även åren 1645, 1657 och 1676 kom danskarna och finns antecknat att de 1676 tog all gröda på Brännö, förstörde hus och ladugårdar så allt låg i ruiner. En kort period av fred följde, men när det nya seklet inföll så startade det Stora Nordiska kriget som kom att vara i drygt 20 långa år, 1700 – 1721. I stora drag låg den bakomliggande orsaken till kriget i de nordiska ländernas olika allianspolitik.

Sverige stred mot:

Ryssland 1700-1721
Danmark 1700 och 1709-1719
Sachsen 1700-1706
Polen 1700-1721
Hannover 1715-1719
Preussen 1715-1720

För Sverige innebar kriget bl. a att man bedrev ett krig till havs på tre fronter. I öster mot Ryssland, i söder patrullerade svenska flottan dygnet runt av fruktan för dansk invasion och den tredje fronten låg i väster med Göteborg.

Södra skärgården berördes därför i allra högsta grad av detta långa krig, då stridigheterna emellanåt fördes djupt inne i skärgården och danskt krigsfolk härjade på öarna vid ett flertal tillfällen. På Vrångö och många av de andra öarna begav sig de som kunde till släktingar på fastlandet sig där säkerheten var större. Hembygdsforskaren Carl Bager beskriver att de gamla sjömanskistorna som i hans barndom, i början av 1900-talet, fortfarande fanns i ett grannhus på Vrångö vid tre tillfällen hade förts till fastlandet och släktingarna där. Man kan konstatera att ”Dannebrogen” nog inte var lika välkommen då som nu i vår skärgård.

En del av händelserna som utspelade sig har blivit sägner som förts vidare från generation till generation. Andra händelser finns dokumenterade som anteckningar i Styrsö sockens kyrkobok. Om en sådan dramatisk händelse kan man läsa i en kyrkboksanteckning från 1713.
Prästen skriver:

”Den 30 oktober inföll Löwendals Galej på Donsö och Vrångö, bragte oss från hela skärgården i confusion, så att ingen predikan kunde ske, varken ung eller gammal kom till kyrkan”.

Sannolikt innebar detta både skövling och plundring, men om detta finns inget mer antecknat i kyrkoböckerna.

”Löwendals Galej” var ett 20 kanoners snabbseglande danskt krigsskepp som gick under namnet ”Kattegatts skräck” bland de svenska sjömännen. Befälhavare på detta fartyg blev år 1712 ingen mindre än Peter Wessel, eller Tordenskjold som han sedermera adlades till 1716. Med stor sannolikhet kan man anta att han befann sig både på Donsö och Vrångö i oktober 1713.

Danske viceamiralen Peter Tordenskjold (1690-1720) målad av B Denner

 
Tordenskjold föddes 1690 i Norge och när han anföll Vrångö och Donsö år 1713 som kapten på ”Löwendals Galej” var han således bara 23 år. Han blev viceamiral vid 29 års ålder och dog året därpå i en duell med en svensk officer!

Tordenskjold och hans krigsfolk uppehöll sig på och ockuperade Södra skärgården vid ett flertal tillfällen, bl a i april 1719, när han inledde det omtalade anfallet mot Nya Älvsborg, vid vilket han emellertid slogs tillbaka av de svenska försvararna. Peter Tordenskjold hyllas likväl än i dag som en av Danmarks största sjöhjältar genom tiderna

Det var dock inte bara danskarna som härjade i vår skärgård utan även svensken Gathenhjelms kaparskepp var i farten och plundrade t ex Läsö i slutet av augusti 1717. Lars Gathenhjelm, eller Lars Gathe, som han hette innan han adlades 1715 för sina insatser för svenska sjöfarten, föddes i Onsala1689 och var en svensk kapare med Göteborg som bas.

Vad var då en kapare? Karl XII hade 1710 godkänt en verksamhet som gick ut på att skada fienden och skydda den svenska sjöfarten, dvs man bordade handelsskepp som idkade handel med fienden och förde skepp och last till Sverige. Kungen skriver själv till Lars Gathe från turkiska Bender 1711 fritt översatt:

”hava vi härmed, och kraft av denna vår öppna Kapar Kommission velat tillåta och befullmäktiga honom Lars Gathe att under varande detta kriget kapa på våra fiender, och på ett allehanda sätt göra dem all möjlig skada och avbräck.
Carolus XII”

Gathenhjelm var kungens gunstling och bedrev sin verksamhet framgångsrikt och under de åtta åren han verkade så kapade han över 80 fartyg. 1717 utnämndes han till Kommendör vid flottan och chef för Västkustens Marindistrikt. Gathenhjelm led emellertid av bentuberkulos, vilket gjorde att han tämligen tidigt var tvungen att lämna sjölivet och bedriva verksamheten från landbacken och när han avled 1718, var han endast 28 år gammal. Efter hans död drev dock hans hustru verksamheten vidare i ytterligare några år.

Lars Gathenhjelm (1689-1718)

 

Flera skärgårdsbor var mönstrade på Gathenhjelms fartyg under krigsåren och på kaparen ”Jägaren” var alla i besättningen från Södra skärgården. ”Jägarens” besättning bestod av Kapten Erik Andersson (Brännö), Löjtnant Olof Möller (Köpstadsö), Styrman Jon (Vrångö), Jonas Stör (Styrsö), Erik Nilsson (Styrsö), Erik Göransson, Lars Olofsson (Brännö), Mathias Larsson (Brännö), Jon Persson (Brännö), Anders på Lidan, Anders Häljesson (Köpstadsö), Nils Börjesson (Vrångö), Sven Nilsson (Vrångö) och Olof Andersson. På ett annat kaparfartyg, ”Vinthunden 2” förde Löjtnant Jonas Gudmundsson Donberg befälet år 1716.

För dåtidens skärgårdsbefolkning blev krigets verklighet ytterst påtaglig, då man levde i ständig oro för plundring eller ockupation. Sveriges andra krig mot Danmark startade på senhösten 1709. Redan under sensommaren utfärdade chefen för sjöstridskrafterna i Göteborg, Erik Sjöblad, förordningen att det sjöfolk som befann sig i civil tjänst inte längre fick fortsätta med detta, utan att de skulle övergå till tjänst i krigsflottan. Åtgärden berodde på att det i krigsflottan rådde det stor brist på erfaret sjöfolk, både bland manskap och befäl. Sannolikt var det därför många av dåtidens skärgårdsbor, både lotsar och sjömän, som gjorde krigstjänst på flottans fartyg, många säkert också mot sin vilja. Under senhösten hopade sig så krigsmolnen allt mer och varningar gick ut till lotsar och övrig skärgårdsbefolkning att krig med Danmark var omedelbart förestående.

Fortsättning på sidan 2