Det finns ett landområde på Vrångö som kallas för ”Jänken”, vilket många vrångöbor känner till, men hur namnet tillkommit är nog inte lika känt. Namnet låter ju inte direkt som ett traditionellt Vrångönamn! Det aktuella landområdet ligger i Mittvik, ett stycke från nuvarande risupplaget. Ängen är idag täckt av högt gräs och ogenomträngliga slånbärsbuskar, men vid mitten på 1800-talet var området ett levande landskap bestående av ängs- och åkermark där man bl a odlade potatis. Man höll även djur på ön, både grisar och kor och det fanns även sex hästar. Fotot nedan är taget i början av förra seklet och kan ge en uppfattning om hur landskapet då kan ha sett ut.
Mittvik och Nötholmen tidigt 1900-tal
Innan vi återkommer till namnet Jänken skall vi företa en resa i tanken som börjar i Torekov och tar vägen över Köpstadsö, Vrångö, Kanton (Kina), Nordamerika för att slutligen återkomma till Vrångö. Denna resa börjar i Torekov år 1729 då Christopher Gudmundsson Gädda – fadern till Eric, berättelsens huvudperson – föddes i den lilla orten Torekov på Bjärehalvön. Torekov var vid den tiden ett skeppar- och fiskesamhälle och med tiden blev Christopher skeppare och flyttade till Köpstadsö i samband med att han vigdes med Anna Petersdotter år 1756.
Ett av Anna och Christhopers barn hette Eric och han blev ostindiefarare, sjöman och sedermera även dykerifogde* och kom på en av sina seglatser till Nordamerika, där han vistades en tid under början av 1790-talet. Efter återkomsten till Sverige företog han två resor med Svenska Ostindiska kompaniet till Kanton, Kina.
Erics första resa var med ”Drottningen” som var byggd på Vikens varv i Göteborg. Hon var på 542 läster** och var tillsammans med skeppet ”Götheborg II” kompaniets största skepp. Hon var bestyckad med 20 kanoner och besättningen uppgick till 150 man. Skeppen var beväpnade och hade rätt att möta våld med våld eftersom det lurade allsköns faror längs den långa vägen till Kanton och det gällde att skydda lasten till varje pris.
Ostindiefararnas traditionella rutt
”Drottningen” avseglade på sin jungfruresa från Göteborg den 21 februari 1798 och anlöpte Göteborg igen den 27 oktober 1799.
Vi kan bara föreställa oss vilka synintryck ostindiefararna fick av det främmande landet så långt österut och kanske möttes Eric och skeppskamraterna av en syn liknande den över de utländska faktorierna*** som syns på den samtida målningen nedan.
Kanton 1780 med den svenska flaggan i mitten
Några år senare företog Eric sin andra resa, men nu ombord på ”Prinsessan” som avgick från Göteborg den 5 maj 1802 och anlöpte Göteborg igen den 31 augusti 1803. Skeppet var byggd i Karlskrona, 283 läster och var bestyckad med 16 kanoner och hade en besättning på 70 man. Prinsessan ligger idag sjunken vid Klippans tullbrygga.
Vid tiden för återkomsten till Köpstadsö, 1803, var Eric 29 år, men var trots sina relativt unga år en berest man som både hade hunnit vistas i Amerika samt seglat runt halva jorden och upplevt olika världsdelar och kulturer. Han var fortfarande ogift men han och pigan Britta Svensdotter från Vrångö gifte sig den 29 april 1804 och bosatte sig på ön. De har idag många ättlingar i hela Södra skärgården.
Kyrkboksanteckning om giftermålet mellan Eric och Britta
Men hur var det nu med namnet ”Jänken”? Jo, Eric och Britta fick flera barn och 1805 föddes sonen Andreas som gick i sin fars fotspår och valde sjömanslivet och även han vistades i Amerika under en tid. När Andreas så återvände till Vrångö så var det två herrar i familjen som varit amerikaresenärer och för vrångöborna var de närapå amerikaner – yankees! Engelskan försvenskades dock till ”Jänken”! Familjen Gädda brukade markområdet vid ”Mittvik” som sedan dess kallas för ”Jänken”.
Var det då ett bördigt landområde? Nja, inte direkt. Det berättas att det var mycket sand i jorden och det växte bara småpotatis där.
Ostindiefararen Eric Gädda avled år 1844 och han ligger begravd på Vrångö Gamla Kyrkogård.
Text Copyright © Roger Julin
* * *
* Dykerifogde var en person som ansvarade för bärgningen av strandade fartyg.
**Läst/skeppsläst är ett äldre mått på ett fartygs lastförmåga som varierat över tid. Man beskrev lastförmågan som det antal läster som krävdes för att trycka ner ett fartyg från lossvattenlinjen till lastvattenlinjen. Från 1726 motsvarade en svensk skeppsläst 2448 kg, men från 1863 användes istället begreppet "nyläst" om 4250 kg. År 1874 ersattes begreppet av registerton, som är en volym om 2,83 kubikmeter.
*** Faktorier: liten koloni av handelsfilialer i främmande land
Källor:
Kyrkböcker Styrsö 1756, 1804
Styrsö husförhörslängd 1819-1820
Styrsö dödbok 1844
Carl Bager, hembygdsforskare
Bjareslaktring.org
Historiesajten
Wikipedia
Ostindiska.nordiskamuseet.se
Svenska Ostindiska Kompaniet grundades 1731 och upplöstes 1813. Verksamheten indelades i sk oktrojer. Oktroj innebar den period som tillståndet att bedriva affärsverksamheten gavs.
• 1:a oktrojen (1731-1746)
• 2:a oktrojen (1746-1766)
• 3:e oktrojen (1766-1786)
• 4:e oktrojen (1786-1806)
• 5:e oktrojen (1806-1821)
En resa varade ca ett och ett halvt år och den avslutades med en auktion i Göteborg.
Det svenska Ostindiska kompaniet bidrog till ett kinesiskt kulturinflytande i svenska hem på 1700-talet. Hushållen fick nya råvaror som te, punsch, ris och sagogryn. Porslinet blev mycket populärt hos medel- och överklassen, trädgårdar med kinesiska inslag anlades.
Kompaniet företog 132 expeditioner med 37 skepp under tiden de verkade och endast åtta skepp förliste. Ett ganska litet antal med tanke på alla de resor man företog.
Livet ombord var givetvis äventyrligt men även hårt och man beräknar att drygt 2000 besättningsmedlemmar aldrig återsåg hemlandet till följd av sjukdomar och förlisningar
|
Observera att materialet har ställts till Hembygdsföreningens förfogande av Roger Julin och får inte återanvändas utan tillstånd. Vid förfrågan om artikeln, vänligen kontakta webmaster enligt kontaktsidan.