Styrsö Sockens Hembygdsförening

Hästskor minner

Vår flitige Ulf Carlberg har funnit ett nytt ämne att fördjupa sig i – nämligen använda hästskor som kommit till fortsatt nytta i stängselgap på Stora Ängen. Här följer hans noggranna dokumentation.

Hästskor från Styrsös tidiga ardennerera

Nu litet bortglömda och i skymundan, inklämda mellan uppväxande gräs och fårstängsel, finns ett par gamla ingångar till Stora Ängen, granne med Styrsö kyrkby. Ingångarnas hållare för de horisontella järnrören utgörs av tre hästskor och en järnkrampa. De vittnar om flydda tiders hästars, kuskars och bönders strävsamma arbete på ön. De rostiga hästskorna är ett tydligt avtryck i tiden från en övergångstid i jordbrukets utveckling.

Ett stängselgap på Stora Ängen som inspirerat författaren

En tid av utveckling
Jordbruket genomgick en stor utveckling under 1800-talet tack vare de många landvinningarna inom skilda ämnesområden såsom mekanik, industri och kemi. För att kunna sprida dessa många nya rön till jordbrukarna och även bidra ekonomiskt bildades Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap (som i fortsättningen kommer att benämnas Hushållningssällskapet) 1814. Gunnar Sanne ger en god överblick över dess tidiga verksamhet i boken ”Göteborgs och Bohus läns Hushållningssällskaps historia 1814-1914” från 1917. Den är svår att finna på antikvariaten, så om någon läsare har ett exemplar till salu vore jag tacksam, och jag kan kontaktas via Hembygdsföreningen.

Bland annat tog sig Hushållningssällskapet an att förbättra de små inhemska hästarna. I ”Bohusläns hembygdsförbund och Bohus museum årsbok” nr. 35 ”Hästen och Bohuslän” från 2013 finns litet skrivit om dessa tidiga hästar. På 1840-talet importerades norska dølehingstar för att få starka energiska arbetshästar i korsningar med de små inhemska hästarna. Dølehästarna är ca 150-160 cm i mankhöjd och väger omkring 500-600 kg. De är i samma storlek som nordsvenska brukshästar som senare även togs in från Värmland.

Kusk med häst och vagn vid Bratten, tidigt 1900-tal

Samtidigt som man förbättrade hästmaterialet, gick utvecklingen av jordbruksredskap framåt. För att få effektivare redskap gjordes de helt i järn och blev därmed tyngre än de tidigare redskap gjorda i trä och järn. Det blev en börda för tung att bära även för de norsk-svenska hästarna. Därför började Hushållningssällskapet att se sig om ännu en gång efter tyngre och starkare hästar. Valet föll på den belgiska ardennerhästen, närmare bestämt bergsardennern. Den är ca 160-170 cm i mankhöjd och har en vikt på 650-900 kg. År 1874 köptes den första hingsten Mac Mahon från Frankrike, som kom som bli en viktig avelshingst i området främst för korsning med ston av den nordsvenska brukshästen. Den korsningen visade sig ge bäst avkomma. I J. S. Antonssons lilla skrift ”Ardennerhästen 125 år. Ardenneraveln i Sverige” från 1998 kan vi följa den spännande utvecklingen. Carl Trädgårds (red.) verk ”Hästen i Sverige. Samlingsverk om den svenska hästen” från 1939 är i sammanhanget god läsning.

I och med att vi fick större hästar behövde dessa större och kraftigare hästskor är de tidigare mindre och lättare hästarna. Under 1800-talet hade hästskor smitts för hand i större verkstäder, men även lokalt hos bysmeden. Men år 1880 började man att maskintillverka hästskor. Och det är här som vi kan utgå ifrån när vi tittar närmare på hästskorna vid Stora Ängen vid Styrsö kyrkby. De är precis i den spännande övergången mellan gammalt och nytt – på gott och ont.

Hästskons allmänna delar och de olika mått som användes framgår av skissen. I Anders Ekmans skrift ”Hästskor. Något om hovslagets historia i Norden från 800-tal till sent 1800-tal” från 2007 finns hästskor från olika tidsepoker. Men just hästskor som förekommer under en övergångstid mellan två typer av hästskor kan vara svåra att identifiera då de kan ha karaktärer från båda typerna. Jag gjorde nyligen ett sådant misstag med en hästsko från 1880-talet som jag fann i bagghagen hemma i Nacka, men trodde den var från tidigt 1800-tal (Allmogefåret, volym 20, nummer 3: sidorna 24-25, 2016).

Hästsko nr 1, markplan

Hästsko nr 1.
Det är en mycket stor hästsko, 164 mm lång, med en vidd på 133 mm och en omkrets av 421 mm. Den är dessutom mycket kraftig, 10 mm tjock och 30 mm jämnbreda armar. Vad som är anmärkningsvärt är att den är försedd med 10 sömhål. Hästskor från 1800-talet hade annars bara 8 sömhål. Bysmedens allmogeskor kunde förvisso ha 7 sömhål, det udda sittande i tån. Baktill har skon rektangulära hakar som är en typisk detalj från 1800-talets hästskor. De var till för att ge hästen ett bättre grepp mot underlaget, exempelvis vått gräs eller blöt lera. Hakarna är blott 3 mm höga vilket visar på att skon utsatts för slitage, då hakarna i nytt skick skulle varit lika höga som skon var tjock då smeden bara böjde järnet runt. I och med att hakarna är nedslitna går det inte att säga om det är en sommar- eller vinterskor. De senare hade skarpa broddar i hakarnas ytterkant för att ge fäste på isigt underlag. Framtill i tån är skon även sliten, och har en tåkappa för att bättre vara anpassad till hoven. Tåkappa är inget som man vanligtvis ser på 1800-tals skor. Den kom först på allvar i och med 1880-talets maskintillverkade skor.

Hästskons olika delar och mått

För att få en uppfattning om hästens storlek som bar denna sko, har jag tagit hjälp av ett par hästar från Stora Skuggans 4H-gård i Stockholm, båda vuxna valacker. Skon från nordsvenske Hermes är blott 150 mm lång, 135 mm i vidd och en omkrets av 390 mm. Den har endast 8 sömhål. Den är klenare, med 8 mm i tjocklek och bara 22,5 mm breda armar. Den väger 450 gram. Utgående från det kan vi säga att Hästsko nr. 1 är från en större häst än en nordsvensk brukshäst. De nordsvenska hästarna var dessutom mindre på den tiden än vad de är i dag.

Tittar vi då på skon från Linus som var en nordsvensk-ardenner överensstämmer det hela bättre. Hans sko är 173 mm lång, 168 mm i vidd och med en omkrets av 452 mm. Den är försedd med 10 sömhål. Den är grövre, 11 mm i tjocklek och med 27 mm breda armar. Den väger 727 gram. Produkten av omfång, bredd och tjocklek ger ett ungefärligt volymsmått på hästskon, som kan relateras till dess massa. (För att få den exakta volymen skall man egentligen mäta ”omkretsen” i centrum av armens bredd, men för jämförelse duger den yttre omkretsen.) Med Linus´ sko som referens, bör Hästsko nr. 1 väga i storleksordningen 684 gram.

Så man kan nog med fog konstatera att Hästsko nr. 1 är från en korsning av ardenner med troligtvis nordsvensk brukshäst. Det placerar skon till tiden efter 1874 vad gäller tidsperiodens början, det vill säga kanske 1778 då det gäller en vuxen häst. Skor från perioden 1850-1880 benämnes av Ekman som ”1800-tals smalskor av senare modell”. Dessa var breda i tån, men smalnade av mot trakten och haken. Att Hästsko nr 1 är jämnbred är ett tecken på att smeden försökt anpassa den efter de nya större och tyngre hästarna. Men alltför breda skor är inte alltid bra för hästens hovar. Eftersom de första maskintillverkade skorna kom 1880 kan vi säga att denna sko med största sannolikhet är före denna tid. Med en reservation att bysmeden ju kunde ha en gammal sko liggande kvar som han ville använda. Men i stort är denna sko från tiden 1878 och en bit in på 1880-talet.