Styrsö Sockens Hembygdsförening

GP besöker oss 1941

Vår grundare, Gustaf Sandström, var en driftig och framåtsträvande man. Inte nog med rederiverksamheten, den blomstrande handelsträdgården och allt annat, han hade tydligen god hand med pressen. Här får vi följa GP:s journalist på en söndagsutfärd under krigsåret 1941 och ta del av hans lyriska och målande beskrivning av förhållandena. I skrivande stund finns kvar av Gustafs handelsträdgård nästan bara trådgårdsmästarnas hus och dessa skall snart ersättas med modernare bostäder. Men det lilla hörnhuset och ryggåsstugan står tryggt kvar och minner om Gustafs gärningar. Henrik Sandström har forskat fram artikeln på UB:s tidningsarkiv och Birgitta Andersson har skrivit rent. Göteborgs-Posten har lämnat benäget tillstånd till publiceringen.

Peter Andersson


Ryggåsstuga med tandvärk

låter kanske skojigt, men ”tandvärk” har verkligen Södra skärgårdens äldsta, lilla låga boningshus, kring och i vilket Styrsö sockens Hembygdsförenings förnämliga samlingar växa ut.

När man far med skärgårdsbåt ut mellan de gråa skären och kobbarna väster om Göteborg, väntar man sig knappast att kunna stiga i land mitt i en stor trädgård, späckad av fru Pomonas läckraste håvor. Göteborgs skärgård är precis inte berömd för överflöd på ymnig växtlighet. Men är man passagerare ombord på en av båtarna med destination till södra skärgården, kan man få uppleva den sensation som det onekligen är att mitt bland de kala skären landstiga i en lustgård av Edens format.
      ”Styrsö II” ångade ut med oss en solklar och vindfrisk augustisöndag med muntert hojtande måsar i rymden. Rivöfjorden glittrade silvrig i morgonstunden, och på de små blänkande vågtopparna svärmade söndagsfiskarnas båtar som myggor. Vår skuta nosade en stund vid Köpstadsö brygga, varefter den styrde ner mot Styrsö, där det som vanligt vimlade av söndagsglada människor på bryggan och så backade vi ut och satte kurs mot Villabron, och det var här, som sensationen väntade oss.
      Bryggan skjuter som en lång, stark arm ut i viken, och när man stiger av där, välkomnas man av den fagraste och mest storleende natur som tänkas kan. Och har man förmånen att få se generalkonsul Gustaf E Sandström stå som en välkomnande värd på bryggan, ja, då kan man vara klippsäker på att få en angenäm och mindre vanlig skärgårdssöndag med sig som minne, när man vänder åter till staden.
      Ekudden heter paradiset. Det har lagt sig väl i lä för de västliga stormarna, varför det kan bjuda på ett klimat och jordmån, där människor, djur och växter frodas med sydländsk intensitet. Som ett litet, men välsmakande prov på vad trakten kan bjuda, då vi njuta av söndagsfrukost, vars alla ingredienser äro – med undantag för siken från Vänern – plockad på Ekuddens träd, hämtad ur dess bördiga mylla, producerade av dess djurstam eller dragna ur böljorna runt ön.
      Runt om oss flyta nakna klippor, man här är det lummig grönska. Träden digna av vitaminrika äpplen, päron, plommon, körsbär, äkta kastanjer och äkta valnötter. Ja, just valnötter, ty jorden här ute vägrar inte i vändningarna ens när det gäller att giva must och kraft åt så pass sällsynta frukter på våra breddgrader. Ekuddens härskare visar sig vara en trädgårdskännare av rang, då han för oss omkring i sin lustgård. Han tycks känna vartenda strå och varenda kvist, och rundvandringen under hans ledning blir ingen tråkig exkursion, ty han har en liten uppiggande anekdot eller märklig historia att förtälja om allt vi stanna inför. Med förkärlek berättar han om ”Farfars träd” med de härliga päronen, och den historien är alldeles för bra för att smita förbi sådär i förbifarten, varför vi ska få be att återkomma till den i ett annat sammanhang.
      Efter att ha smitit ut genom portalen i den ”spanska” muren kring lustgården äro vi med ett par steg framme vid dagens egentliga mål som heter ”Ryggåsstugan”. Den lilla låga och vackra byggnaden trycker sig säkert mot backen, som alla stormvana skärgårdshus för sed hava, vid Ekuddens lycka (utäga) nordväst om Styrsö kyrka. Den minst 200-åriga stugan är den ungdomliga Styrsö Sockens Hembygdsförenings första och vackraste dyrgrip, en värdig start till det fyraåriga och framgångsrika arbete, som föreningen nu kan lägga till sin historia.
      När vi stiga in genom den vänliga dörren, buga vi oss djupt av vördnad samt något på grund av nödtvång, ty det är bara 1,20 meter från tröskeln till översta dörrposten. Forna tiders bebyggare av denna gamla relik torde ha blivit mjuk i ryggarna av springandet ut och in genom den dörröppningen, Vi hamna i den trånga förstugan, som bjuder på en förtätad atmosfär av hemtrevnad, och därifrån är det lätt att överblicka sagohusets lokaliteter. Till vänster har man en liten kammare för redskap och verktyg, och under bistra vintrar fick den även ge plats för mindre kreatur. Rakt fram ligger köket, och det är så litet att det till och med understiger antalet yttermeter i ett modernt minimikök, och det vill säga ganska mycket – eller litet.
      Till höger ha vi ryggåsstugans största utrymme – storstugan. Här ligga timmerstockarna bara, och det erkännes villigt att man får leta efter mera dekorativ väggbeklädnad. De grova stockarna äro endast formade med yxhugg och sedan slipade med finaste havssand så att de blivit blanka och glatta som glas. Till vänster om den låga dörren lyser kakelugnen kalkvit och strax bredvid gapar den matnyttiga bakugnen. Mot den vita kakelugnsvägen står spinnrocken vackert silhuett, på väggarna hänga tavlorna så skönt, i fönsterhörnet väntar en vilsam lindomesoffa, och på bordet ligger bibeln, tjock och högtidlig. Precis så här måste det ha sett ut i storstugan en fridfull sommarsöndag för många år sedan, då den sista familjen bodde där, en verklig myrdalsfamilj på far och mor och nio barn.
      Vi låta fingertopparna smeka utefter de blanka stockarna, och plötsligt se vi en spricka, i vilken det sitter små pluggar. Vi titta närmare efter och finna till vår förvåning, att pluggarna äro människotänder. Vi räkna till sju mer eller mindre vackra oxeltänder, hörntänder och framtänder, och vårt förvånade ansiktsuttryck får generalkonsuln att förklara mysteriet. Vi slå oss bekvämt tillrätta i var sitt soffhörn.
    – Den här stugan är på sätt och vis full av tandvärk, säger vår ciceron. Men innan jag närmare förklarar detta fenomen, vill jag redogöra för de händelser som gjort att stugan flyttats från Brännö till Styrsö. Den berättelsen är egentligen historien om tillkomsten av Styrsö Sockens Hembygdsförening. Så här gick det till.
    – En dag i augusti 1937 hade Styrsö sockens villaägareförening årsmöte på Stora Rös och vi lyssnade till doktor Jonas Alin, som talade om bebyggelsen på öarna i Göteborgs Södra Skärgård. Föredraget väckte intresse och jag föreslog, att vi skulle bilda en hembygdsförening. Förslaget fick ett välvilligt mottagande, och en interimsstyrelse utsågs. De första mannarna på skansen voro kyrkoherde S. Holmdahl, nämndeman Gunnar Tallberg, doktor J. Alin, doktor P. Silfverskiöld, tillsyningslärare S. Zachrisson och jag själv, som fick åtaga mig det dubbla uppdraget som ordförande och kassör. På hösten samma år reste doktor Alin, nämndeman Tallberg och jag omkring på öarna och agiterade bland befolkningen, varvid intresset visade sig vara stort, och det hände ibland att våra åhörare efter föredragen överlämnade värdefulla gåvor till föreningen såsom husgeråd, redskap, prydnadsföremål och kläder. Vid ett besök på Brännö upptäckte vi den här stugan, som troligen är södra skärgårdens äldsta byggnad.
    – Lantmätare hade varit på förrättning på ön, herrarna hade bestämt att stugan skulle flyttas, och man tillerkände ägarna ett flyttningsbidrag på 126:64. Ägarna överlämnade såväl beloppet som stugan till hembygdsföreningen mot villkor att vi ombesörjde platsens avröjning. På våren 1938 revs så stugan och flyttades till Styrsö, och nästa vår uppfördes den på sin nuvarande plats. Det tidsödande och viktiga arbetet med mätningar, märkning av stockar och utförande av byggnadsritningar klarades av nämndeman Tallberg, och amanuens Olof Hasslöf bistod oss med råd och dåd vid nedtagande och återuppförandet av stugan. Den 20 augusti 1939 kunde stugan högtidligen invigas av landshövdingen.

Till sista sidan av GP:s artikel