Svenska Fyrsällskapet värnar våra fyrplatsers historia. I deras utmärkta tidskrift "Blänket" publiceras regelbundet välskrivna berättelser om fyrarna och deras bemanning. I nummer 2006:4 har Anita Helldner beskrivit lite av livet på Vinga och Tistlarna som vi gärna vill erbjuda våra läsare.

Jag heter Anita Helldner och är dotter till Gunnar Westerberg som var fyrmästare på Tistlarna. Jag skall berätta en del episoder från min barndom på olika fyrplatser. Jag är av gammal lots­ och fyrsläkt. Mina förfäder var lotsar i fyra generationer på Mönsters lotsplats i Onsala. Min ene farbror var lots, min andre var tullare och pappa blev fyrgubbe. Min mamma var från Borgviks Bruk i Värmland. Det var förresten där de gjorde nitarna till Eiffeltornet.

Som nygifta bosatte sig mina föräldrar på Vässingsö i Onsala. Efter att i tio år ha haft olika förordnanden på både Vingas och Fladens fyrskepp tjänstgjorde pappa då på Fladen. Så mamma fick som nygift vara mycket ensam. När jag föddes 1938 fick pappa – hör och häpna – sex dagars pappaledigt från fyrskeppet. Detta har jag läst om i hans efterlämnade papper.

Vinga

När jag var ett år gammal fick pappa förflyttning till Vinga fyrplats och då kunde äntligen vår lilla familj samlas. Pappa var mycket händig och på fyrskeppen hade de fina verkstäder så han hade själv tillverkat många av våra möbler. Under tiden på Fladen gjorde han även flera fina modellbåtar till mina äldre kusiner och det vackra kyrkskeppet som hänger i Träslövs Läges kyrka.

Jag har inte så många minnen från Vinga, men fyrvaktare Knut Karlssons 14-årige son Evert minns jag väl, eftersom han, många gånger med eller mot sin vilja, fick vara barnvakt för mig. Jag minns också en ilsken bagge som jag var hemskt rädd för. Eftersom jag inte hade några jämnåriga lekkamrater fick jag ofta vara med pappa när han hade tid. Bland annat minns jag att jag fick gå ut med honom på isfiske. Det var ju under kriget med kalla vintrar och gott om fisk i havet. Jag minns att pappa tjatade att jag måste ha på mig vantarna som jag inte alls ville ha på mig.

Ibland fick jag följa med pappa upp i fyren. Han satte mig då på sina axlar och så sprang han både upp och ner för trapporna. Någon svindel led jag inte av utan njöt i fulla drag. En annan sak som jag fick med mig från Vinga var min rädsla för flygplan. Troligen hade jag hört de vuxna prata om flygplansbombningarna. Det dröjde många år innan min rädsla för flygplansbuller släppte.

Det har berättats för mig att under min tid på Vinga blev jag väldigt sjuk. Man sökte ju inte läkare då på samma sätt som nu utan det mesta skulle kureras hemma. Jag vägrade att äta och mamma trodde att jag skulle dö, men efter det att jag hade blivit matad med banan, som en av lotsarna hade fått från en lejdbåt, började jag att äta. Bananer var ju något som jag aldrig hade smakat förr. Mamma var alltid övertygad om att det var ban anerna som räddade livet på mig.
Medan vi bodde på Vinga fick jag 1940 en liten syster, Birgitta. Mamma blev ju då väldigt upptagen så jag tydde mig ännu mer till pappa och Evert.

I augusti 1942, flyttade familjen till Väderöbod och sedermera till Pater Noster. Om detta kan man läsa i Blänket 2006:4, men vi fortsätter med Tistlarna dit familjen flyttade 1952.

Tistlarna

Efter fem år på Pater Noster var det dags för oss att flytta igen. Den l januari 1952 skulle vi till Tistlarna. Pappa skulle som fyrmästare efterträda Emil Helldner, som långt senare blev min svärfar när jag gifte mig med hans son Ingvar.
Julen blev mest flyttbestyr så mamma tyckte det var onödigt med julgran, men vi gick över till Koön och bröt några tallruskor som vi tog med till Pater Noster. Pappa var ju händig och på­hittig så han borrade hål i ett gammalt kvastskaft och stack in grenarna. Sedan prydde vi den och det blev en julgran väl värd att minnas.

Tistlarna en vinter på 1920-talet. Fyren var då uppförd av gulröd tegelsten. Foto Svenska Fyrsällskapet.

Tistlarna var västkustens finaste och bästa fyrplats att bo på, och vi var glada att vi skulle dit. Erholmsjakten kom återigen för att hämta våra ägodelar. Vädret var det allra bästa och när vi kom fram tyckte jag att holmen var jättestor. Och mitt på holmen stod det en riddarborg i tegel. Det var en konstig fyr med mina ögon sett.

Men så var det ju det där med skolan. Nu blev Birgitta och jag åter igen inackorderade på Vässingsö. Göran hade ännu inte börjat skolan. Nu gick det skolbuss så vi behövde inte gå till fots eller cykla, som vi ju båda hade lärt oss vid det här laget. Även om det var trevligt i land såg vi fram emot loven när vi fick vara på Tistlarna. Där fanns mycket roligt att göra nu n är vi var äldre och hade större rörelsefrihet.

Något vi tyckte var roligt det var att "vraka". På Väderöbod och Paternoster fanns inga stränder, men här kunde man hitta både props, plankor och bräder och framför allt glaskulor; gröna, blå och vita. En del var halvfyllda med vatten och det tyckte vi var för underligt. Hittade man en plastkula var glädjen stor för de var ovanliga. När vi vrakade var vi alltid rädda att hitta en "döing". Som väl var hände det aldrig. Det var inte så ovanligt förr i tiden, för på Tistlarna fanns det en kyrkogård.

På Tistlarna fanns det massor av stora paddor som vi tyckte var äckliga. Erik Helldner, som senare blev min svåger, hade luftgevär och med det jagade vi grodorna. Numera är de säkert fridlysta men det visste vi inte om då.

Dagen före julafton 1954 fick vi oss en verklig överraskning. Mitt på gårdsplanen mellan husen landade en helikopter och ut klev en tomte lastad med julpaket. Det var en av våra stora dagstidningar som kom ut med jultidningar, böcker och klappar. Vi barn fick en flygtur med helikopter runt ön och det var verkligen en upplevelse. Det var ju för 50 år sedan.

Något som också var roligt på Tistlarna var när vi kläckte hönskycklingar. Vi tog två ägg ur ett måsbo och lade dit två hönsägg i stället. Sedan fick vi passa boet väl, så att vi kunde ta hand om kycklingarna. Så fort de kläckts tog vi hem dem. Det brukade ta 21 dagar. Sedan bäddade vi ner dem i ejderdun, som höll dem varma och födde upp dem.

När min bror började skolan hyrde vi en lägenhet i Gottskär. Där bodde vi barn med mamma och det var ju som en högtid när pappa också kunde vara där.

Min syster och jag började i realskolan i Kungsbacka. Vi tillbringade loven på Tistlarna, men det var för oss inte så populärt längre att fara dit. På fastlandet var det ju så mycket roligare tyckte vi då. Bio, dans, affärer och tjej- och killkompisar. Ja i de åren tyckte vi ju inte att fyrplatsen hade så mycket att erbjuda. Men för ett barn som kunde sysselsätta sig själv och hade livlig fantasi var det fint att växa upp på fyrplatser. Jag är glad över min barndom och jag tror inte att jag har tagit skada varken av att ha fosterföräldrar eller av att byta skola och miljöer så ofta. Jag lärde mig trots allt att både läsa, skriva och räkna utan några särskilda besvär, men det jag var bäst på var att rita.

Några år senare som vuxen flyttade jag till och med dit ut till Tistlarna och då som fyrvaktarhustru. I augusti 1967 flyttade hela familjen, då på fyra personer, iland för gott när fyren skulle automatiseras.

Anita Helldner

• Läs hela artikeln i Blänket!

• Läs vår egen artikel om Vinga!

• Läs våra noteringar 2015 från Tistlarna!