Styrsö Sockens Hembygdsförening

Fredrik åkare på Styrsö

Fredrik åkare – verkligheten, visan och det tragiska slutet

Visan om Fredrik åkare och den sköna Cecilia Lind har nog alla hört. Och att Cornelis Vreeswijk skrivit denna text till visan är också bekant. Men alla vet inte att Cornelis lär ha fått inspirationen till visans personer under sin vistelse på Styrsö under 1950-talet. Marinette Törnqvist har hittat ett klipp ur GP:s Två Dagar från 1998, efter att journalisten Eva Wrange besökte oss, men i synnerhet den gamle åkaren och hästkarlen Herbert Olsson.

* * *

Fredrik åkare är gammal. Han har följt två söner till graven och hör lite illa. Men han minns. På ytan mest väder, fest och människor. Därunder slitet, de tunga lassen, tröttheten kylan och hästarna.

Fjorton hästar blev det genom åren. Den sista hette Vanja. I elva år drog hon de tunga lassen i de branta backarna på Styrsö.
– Jag kunde tala med henne, precis som jag talar med dig nu, säger åkaren som inspirerade Cornelis Vreeswijk till visan om Cecilia Lind.
    Mot slutet av 60-talet pressade dock länsstyrelsen på. Häst var inte konkurrenskraftigt nog. Herbert Olsson måste skaffa traktor för att kunna fortsätta med åkeriet. En konkurrent fanns visst redan. Men vad skulle han göra med Vanja? Beslutet var mer än svårt.

SOMMAREN 1939. Herbert Olsson, 173 centimeter lång och 69 kilo tung.

Hästar tillhörde själva livet för Herbert Olsson. Redan som mycket liten fick han hålla dem när pappa Johan gjorde upp affärer. Tidigt fick han också lära sig att rykta, utfordra och sko.
– Hästarna var aldrig rädda för mig. Att de spelat avgörande roller i både hans och syskonens liv är helt klart. In i det sista var det via hästarna bröderna kommunicerade.
– För två år sedan, dagen innan Bror dog, frågade han mig vilken häst jag hade tyckt bäst om. Erik eller Vanja?
    Men hur skulle Herbert Olsson ha kunnat svara på den frågan? Erik var faderns sista häst, en nordsvensk. En häst som för Herbert väcker minnen av fimbulvintrar och färder över isarna, till Saltholmen och någon gång till Vinga med koks.
– Erik var legendarisk. Han var känslig, väldigt klok och kolossalt stark. Han mindes allt och hittade vägen själv. När pappa låg för döden i tbc ville han säga adjö till Erik, så vi ledde upp hästen på en bergknalle utanför huset och öppnade fönstret. Pappa ropade ”Erik” och Erik gnäggade tillbaka.

Koks och begravning
Men det är bergardennern Vanjas foto som står på Herberts nattduksbord. Tillsammans var de urstarka. De körde virke och tegel till alla hus som byggdes på Styrsö under de expansiva 50- och 60-talen, de körde sommargästernas pick och pack, de körde till bröllop och begravningar. De körde mjölk, latrin och bränsle, först ved, antracit och kol, senare olja.
– En säck antracit vägde 106 kilo, en säck koks 48 kilo. Ibland undrade man om det var djurplågeri när hästarna fick dra så tungt. Men jag var stark på den tiden, lyfte 290 kilo på Liseberg, och puttade på ordentligt i backarna.
    Hustrun Karin minns smutsen och slitet, hur hon mitt ibland ungar och vardagsstök värmde vatten och mat för att serva sin åkare mellan uppdragen. Herbert skrattar och medger att det blev rörigt då och då.
– Ibland var det koks på förmiddagen och begravning på eftermiddagen. Det var rena Sigges Cirkus, när jag skulle in och tvätta mig och byta till mörk kostym och vit skjorta. Efter arbetsdagens slut släpptes hästarna fria. På vinterhalvåret på markerna närmast byn för att senare utfodras och stallas för natten. På sommarhalvåret gick de helt fritt i utmarkerna mot havet.
– Men de kom med det samma när jag ropade, ofta dansande på bakbenen. De var så glada.
    Fram till 1963 hade Herbert Olsson ofta två hästar.
– Jag vill ha en svart häst för begravningarnas skull och köpte Muste av en polis i Björlanda 1955. Han var en stilig svart nordsvensk. Men han fick koller. Han bet mig över huvudet och en gång tog han byxbaken. Vi var tvungna att avliva honom.

Vreeswijk satt på lasset
Den sista andrahästen var Bläsen. Sedan han drunknat i en tragisk olycka då släp och häst gick över kajkanten på Styrsö Bratten, blev Vanja ensam kvar (se ruta i slutet).
– Hon var så förståndig, lugn och stark. I elva år hade vi henne, hon blev som en familjemedlem.
    För många, många sommargäster var Herbert Olsson och hans häst en viktig del av sommaren, de hörde liksom till bilden när båten från stan angjorde Styrsö Bratten. Den glade muskulöse åkaren med den blonda kalufsen och de blå ögonen och den starka bruna hästen med lika blond man och svans fångade deras intresse och satte fantasin i rörelse.
    En av dem var GP:s legendariske chefredaktör Harry Hjörne. I sin egen spalt, under rubriken Små, små ord av kärlek, skrev han ofta om ”Hörbert” och favorithästen Vanja. Harry Hjörne deltog också livligt i Herberts svåra beslutsprocess 1966. Han förstod den vänskap som finns mellan åkaren och hans häst.
    ”Tänk om man hade en häst som man kunde gå ner och ge nattfoder, ta om halsen och vänligt resonera med om vad man skall göra med de förfärliga prisstegringarna som håller på att förstöra allting”, skrev han i september det året.

ÄKTA HÄSTKRAFTER. Herbert Olsson visar upp Vanja (t v) och Bläsen. Året är 1963.

För de yngre – både flickor och pojkar – var det en ynnest att på sommaren åka på lasset med Herbert Olsson. Att han om kvällarna deltog i festligheter, spelade dragspel, sjöng och förde väl i dansen gjorde turerna extra spännande.
    Cornelis Vreeswijk var en av dem som åkte med på lasset. På slutet av 50-talet jobbade han på Styrsö vårdhem under några korta sommarmånader. Säkert var han också med och festade på nätterna. Med poetens känslighet anade han svärtan, den andra sidan hos åkare Olsson på Styrsö. Det som finns bakom sommarens lätthet och den glada musiken.
    Kanske präglas hans minne också av lite svartsjuka. Cecilia Lind är ”ren som en blomma och fyller snart 17 år” heter det i visan. Hon är också mer jämnårig med Cornelis Vreeswijk än med Fredrik åkare, den då 38-årige Herbert Olsson.
    ”Fredrik är gammal, men kärleken är blind”, sjöng Vreeswijk tungt och svart ännu många år senare.
    Här vid köksbordet och kaffet lever dock minnet ljust, både minnet av den mycket unge Cornelis och de underbart roliga minnena från somrarna då det var lättare att leva. Åkaren och hans fru ler glatt och på något vis var för sig vid minnet av alla danser.
    Men vem var då egentligen visans Cecilia Lind?
– Det är ju Gunvor, Herberts brorsdotter, säger Karin.

Kaffetår mittemot slakthuset
Somrarna på 50-talet, Cornelis och Gunvor är dock bara en historia i historien. För egentligen är detta en berättelse om hästarna, arbetsdjuren som var så viktiga att de blev som familjemedlemmar. Även om de inte ligger i några av familjegravarna på kyrkogården.
    Därför får den också ett sorgligt slut. 1967 blev situationen ohållbar. Herbert Olsson förlorade stallet och måste göra sig av med Vanja. Han vände sig till Hellström i Backa som han en gång köpte Vanja av för 2800 kronor.
– Hon var ju bara 17 år. Jag ville vara säker på att hon skulle få det bra. Men efter elva år handlade Hellström inte längre med hästar. Arbetshästarnas tid var över. Det enda som återstod av slakt.
– Sent på hösten, jag kommer ihåg att det var svinkallt, ledde vi Vanja till fraktbåten på Tången, båtarna gick ända in till Stenpiren på den tiden, och sedan hela vägen till slakthuset i Gamlestaden. När vi lämnat henne gick vi in på ett kafé mitt emot. Vi grät och drack kaffe, berättar Karin. Men Herbert Olsson var inte nöjd, han vill försäkra sig om att Vanja inte sålts vidare. Själv förmådde han inte, så Karin fick gå tillbaka in i slakthuset.
– Och där hängde hon.

HÖSTEN 1998. Herbert Olsson.

Text: Eva Wrange

Ur GP 13 maj 1963
Styrsöhäst i djupet med kärra
Styrsö miste på måndagseftermiddagen en av sina fyra hästar. Det var den tioårige valacken ”Bläsen” – en verklig trotjänare hos Herbert Olssons Åkeri – som under arbete föll i vattnet med tungt lastad kärra och förolyckades.
    Ägarens 16-årige son frank Olsson höll på att lasta grus vid ett upplag nära stranden 2,5 m över vattenytan. När ekipaget skulle köra gjorde hästen ett ryck vid starten för att ta sats. Han backade till, vilket avlöpte så olyckligt att den tunga kärran tippade över kanten med hästen. Pojken hoppade efter för att söka lösgöra den för sitt liv hårt kämpande ”Bläsen” men misslyckades och hästen drogs med kärran ned i vattendjupet, som här är tio meter.
    Efter en stund kom kommunalingenjören Per-Arne Andén, som har grodmansutbildning. Han gick ner och lyckades få upp både kärran och hästen, som då var död. Det finns flera häståkerier på Styrsö. Hr Olsson lär ha ytterligare en häst, varför han inte får omedelbart avbräck i sin rörelse.

* * *
Text och bilder var infört i Göteborgs-Posten den 17 oktober 1998
Publiceras med benäget tillstånd av författaren och Göteborgs-Posten