Styrsö Sockens Hembygdsförening

Från byordning till…

Från byordning till samfällighetsförening

Sedan urminnes tider har människor sökt gemenskap i byar. Att hjälpa och skydda varandra mot ofärd, att umgås mörka kvällar. Härute i skärgården fanns inga soldater till skydd, utan varje gruppering var utlämnad till sig själv.

För att besluta om sådant gemensamt som tid för sådd och skörd samt större fiskeföretag bildade man byalag som på bystämman diskuterade och avgjorde frågorna. Större delen av marken i byn ägdes gemensamt och kallades allmänning.

I 1550 års jordebok fanns 13 skattebönder i det som skulle bli Styrsö socken. En gård var ett hemman om brukaren kunde försörja sig och sin familj på avkastningen av jorden och därvid erlägga den beskattning som egendomen var tvungen att bära. Ett sådant hemman åsattes skattesatsen ett helt mantal. Kronans lantmätare och fogdar besökte gårdarna, fäste deras marker på kartor och bedömde hur stor skatt som skulle erläggas, var och en gård efter sin förmåga.

Till våra bebodda öars egendomar räknades även omkringliggande småöar. De närliggande holmarna var alltså gårdarnas utmarker för torvtäkt och mulbete för boskapen. T ex räknas Känsö till brännöbornas ägor – bekant genom en nyligen avgjord tvist i Högsta domstolen. Till Brännö hörde även Vinga och Stora Källö. Vargö hör till Styrsö Tången medan Stora Rävholmen är delad mellan Styrsö Sörgården och Donsö. Även Förö räknades till Donsö. Gränserna framgår av Ekonomiska kartan från 1936 som till en del kan ses här.

Byordning
Vår socken skiljer sig av naturliga skäl i mycket från liknande på fastlandet, även i detta med lag och ordning. Socknens länsman hade förr i tiden ofta andra uppdrag som lotsinspektör och strandfogde, utöver det att han skötte sin egen gård. Då som nu hade han dåligt med tid för patrullering och tillsyn att rikets lag följdes. Därför var de urgamla byordningarna av stort värde för samvaron på öarna långt efter att de avskaffats på fastlandet. De sista antogs i vår socken så sent som 1875.

Alla de bebodda öarna hade egen byordning som justerades flera gånger under 1800-talet. För att byordningen skulle bli rättsligt giltig skulle den först vara gillad och godkänd av häradsrätten i Askim. Den första som noterats är den för Styrsö (Nor- och Sörgård) 1779, men redan tidigare hade man speciella fastställda regler här ute i skärgården. Man hade t o m eget ting – det första enligt denna ordning på Donsö redan 1628. Ofta var det fråga om att någon olovligen tagit ved, varför böter för detta och annat olämpligt beteende fastställdes.

Slarv med hägnader för djuren var uppenbarligen vanligt, för många paragrafer stadgar noggrant vad som händer om grannens kor eller svin kommer lösa på annans mark. Det blev penningböter och om förseelsen upprepades blev boten dubbelt så hög. Annat av intresse är att man inte fick ”löpa med bar eld mellan hus och ladugårdar”, samt att ingen fick arbeta på sön- och helgdagar, om det inte gällde befrämjande av sjöfart (Brännö 1834).

Från Styrsö 1821 saxar vi §14 ordagrant: ”Då det är ungdomens wana att sent om aftnarne och nattetid gå omkring i byen, ofreda folk med stenkastande i wäggarne och stojande, så skall det wid förekommande der af wara föräldrarnas och husbönders skyldighet att sedan kl. 9 om aftonen ej tillåta de i huset warande personer, kringwandra i byen wid bot av En Rd B:o.” En riksdaler omvandlades 1873 till en krona och motsvarar väl ca 50 kr omräknat till dagens penningvärde.

En barsk fjärdingsman i början av 1900-talet

För varje ö valdes årligen två åldermän att tillse att byordningen efterlevdes och man fick inte neka den befattningen. Åldermännen kunde utse ”en eller 2:ne af bymännen till biträde enär så nödigt finnes, hwartill ej någon får neka”. Det var alltså en mycket ansvarstyngd och högt respekterad syssla att vara tillsynsman i byalaget på den tiden.

Skiften på 1800-talet
Enskiftet var en jordreform som genomfördes i vår socken och stadsfästes 1809. Under skiftet slogs tegar samman så att varje åbo fick ett fåtal sammanhängande åkrar. Utmarkerna skiftades gemensamt eller till varje fastighet. Styrsö blev tre delar; Sörgården, Norgården och Tången, Brännö hade fem gårdar, Donsö två; Faggegården och Nedergården. 1871 genomfördes även Laga skifte i socknen, då man fick en riktig förteckning över varje fastighets mantal. Dessa mantal bestämmer andelarna i de samfällda mark- och vattenområdena och därmed röstetalen i skifteslaget.

Skifteslag
Tiden för åldermännens regim hade löpt ut under 1800-talet. Rättstaten kopplade sitt grepp även på skärgårdsborna. Sådant som privat handel utan lagstadgad förtullning, vilket många ägnade sig åt, blev allt svårare. En ny lag om bysamfälligheter kom 1921 och byamännen anpassade sina regler. 1934 bildade man skifteslag, som skulle förvalta vägar och de områden som i laga skiftet blivit avsatta för gemensamt behov. Det rörde sig om hamnar, badplatser, vägar, brunnar m.m. Det utsågs en styrelse på tre personer. Årsstämma med byborna hölls varje år. Någon gång blev det extra möten. Byalagen hade alltså ersatts med skifteslag att tillse det ekonomiska intresset.

Samfällighetsförening
Riksdagen antog 1972 en ny lag, som gjorde även skifteslaget otidsenligt. Kraven på ekonomisk redovisning ställdes högre, men vissa styrelser fortsatte att arbeta efter den gamla ordningen. På Styrsö Nordgård ombildades skifteslaget till samfällighetsförening 1990 och på Brännö 2003. Styrsö Sörgård har kvar sitt skifteslag, men har obetydligt av samfälld mark. För Tångens del är all mark utskiftad och ingen gemensam förvaltning finns. De andra öarna har var sina samfällighetsföreningar. Med dagens uppsplittring av stamfastigheterna är det krångligt att hålla reda på alla ägare och dödsbon. Bara på Styrsö har förening/skifteslag vardera ca 170 fastigheter att hålla reda på. Att försöka ändra stadgarna vore ett enormt företag. Ett nytt storskifte skulle därför lösa många problem!

Vägförening
Det allt större kravet på transporter på öarna medförde att vägförvaltandet överfördes till speciella föreningar. På Styrsö och Donsö bildades vägföreningar 1957 och på Brännö 1964. Även de andra öarna har vägföreningar som skall se till att vägarna fyller sin funktion, eftersom nästan inga vägar är kommunala. Man har speciella regler för trafiken – anpassade efter de lokala förhållandena. På Kössö får t ex ingen privat vägtrafik förekomma – inte ens cykling och transporterna sker med ett batteri skottkärror.

Samhällets roll
1862 blev vår socken egen landskommun och i början av 1900-talet bildade varje ö ett eget municipalsamhälle omfattande någon eller alla av stadsstadgorna, dvs ordnings- brand- byggnads- och hälsovårdsstadgas föreskrifter för stad, samt 1907 års stadsplanelag. Efter 1952 års kommunreform antogs kommunala stadgar, vilket varade till 1974, då den gamla socknen blev ett stadsdelsnämndsområde inom Göteborgs kommun. Detta varade i sin tur till 2010, då all egen förvaltning och tillsyn överfördes till stadsdelsnämndsområdet Västra Göteborg i Västra Frölunda.

”Älvaskärens” alla valda tillsynsmän och ansvarstagande personer har lämnat oss vind för våg. Kanske är det dags att utse egna byråd igen med ansvar för lokala frågor?

Peter Andersson

Faktaunderlag:
Brännö under 1000 år, Helge Bjulén
Styrsö Socken, Odenvik/Danbratt
Intervju med Jan Kjellberg