Styrsö Sockens Hembygdsförening

Folkminnen – skrock och riter

Folkminnen eller folklore som det kallas är tyvärr dåligt beskrivna för Styrsö socken. En som var pionjär med sådant och mycket annat var överläraren mm Gunnar Tallberg (1899-1965) på Donsö. Otaliga är hans beskrivningar och fotografier från vårt område och redan 1926 nedtecknade han nedanstående för Västsvenska Folkminnesföreningen. Vi hittade dokumenten donerade i våra samlingar och publicerar dem härmed för allmänheten.

Älvorna i Höjhammersberget (Höghammarsberget) på Vrångö
Förr i tiden hade man, och har väl flerstädes ännu, i skärgården den seden att låta korna gå ute på bete även nattetid. Då de skulle mjölkas, vilket skedde vid femtiden på morgonen, brukade kvinnorna ”kalla” på varandra för att få sällskap bort till kreaturen.

Då därför en kvinna för många år sedan väcktes av en serie häftiga bultanden på fönstret, trodde hon, att det var kamraterna, som kallade. Hon steg upp, tog sin mjölkspann och gick ut. Inga mjölkningskamrater voro emellertid synliga på vägen, varför hon fortsatta bort åt bergen i den tron, att de andra gått före. Men ej heller borta hos kreaturen voro de. Då kvinnan emellertid nu var framme hos sin ko, ansåg hon sig böra mjölka den.

Hon hade alldeles börjat därmed, då berget ett stycke ifrån henne öppnades, och ett tiotal små lätta älvor kommo utspringande och började en ”vacker och lekande dans” runt kvinnan och hennes ko. Under det de dansade, sjöngo älvorna en ”hel massa vackra sånger”, som hon inte förstod och till sist en psalm, varvid kvinnan sjöng med så gott hon kunde. Då psalmen var slut, dansade älvorna in i berget igen, som slöt sig efter dem.

Ej ens på hemvägen mötte kvinnan sina kamrater, och det var inte så underligt, ty då hon kom hem, var klockan inte mer än två på natten.

Att tänka på för fiskare i Styrsö socken
Otaliga voro de försiktighetsmått en rättrogen fiskare måste iakttaga, on ”han velle väl ha’ t” och inte fisket skulle slå fel. Då han trätt över tröskeln och ut i det fria, fick han sålunda icke under några omständigheter gå tillbaka, ty då var olyckan given, utan hade han glömt något, fick hustrun eller någon annan kvinna komma ut med det.

Promenaden ner till båten var ej heller utan risker, Att möta en kvinna var olyckligt och överträffades i farlighet endast av att hon var svartklädd eller att man mötte barnmorskan. Så gott som man begav sig ut på fiske efter att ha mött denna så viktiga samhällsmedlem kunde man gå hem och lägga sig ty resultatet blev i alla fall detsamma. Däremot sökte man att få en kvinna att ”skreva” över redskapen, då detta ansågs göra dem ”prima” och fiskliga.

Alla kattor voro farliga att möta, men var ”kattrackarn” svart, var det minst lika farligt som att möta barnmorskan. Även om man på nervägen till båten lyckades klara sig undan alla lurande försåt och faror, återstod i alla fall en hel del att iakttaga. Ingen försiktig fiskare rodde över en fånglina, dvs mellan en båt och dess förtöjningsboj eller påle. Det skulle nämligen medföra en hel serie olyckor.

På sjön fick aldrig prästens eller kattens namn nämnas. Ville olyckan, att det blev alldeles nödvändigt, måste de kallas ”svartrocken” och ”langrompen”. Det fanns ju förstås de, som ej iakttogo alla dessa försiktighetsmått, men så fingo de ej heller mera fisk än att de nätt och jämnt kunde leva. Så där ser man…


(Nedtecknat 1929)

Ta glo i särken
Då en nu åttioårig kvinna en gång vid 15 à 16-årsåldern gick förbi en grannstuga vars innevånare icke åtnjöto det bästa rykte, överfölls hon av mattighet och kräkningar, vad det nu kunde vara för sjukdom. Då hon kom hem, förklarade hennes mor, att hon blivit ”förtrollad” och skulle skynda sig att ta ”glo i särken” så hon blev fri från trolldomen.

Den sjuka klädde alltså av sig alla kläderna utom linne, ställde sig framåtlutad vid det öppna spisen och tog ett glöd från elden och släppte detta ned innanför halslinningen, varefter glöden fick rulla ner till golvet. Proceduren upprepades tre gånger, då trolldomen befann vara totalt försvunnen. Att ”ta glo i särken” var sålunda ett ofelbart medel mota alla sjukdomar och praktiserades allmänt.

”Att kryba genom den okokta” och bida over den wasse” voro även mycket erkända botemedel av dem, som på grund av lättja eller andra orsaker ej ville kläda av sig.

”Kryba genom den okokta” tillgick så att den sjuka tog en härva ”höregarn” (lingarn), som ej fick vara kokat, trädde armar och huvud igenom och lät den falla till golvet. Även denna procedur skulle upprepas tre gånger och hjälpte alltid, liksom att tre gånger bita över eggen på en skarp kniv, helst rakkniven, vilket dock torde ha haft sina risker. Namnet på dessa utmärkta medel fick dock ej nämnas, varken på garnhärvan eller kniven, ty då hjälpe de ej, utan sjukdomen blev i stället ”femtan ganger värre”.

Eggjärn skyddade barnet
Ingen torde med skäl kunna förneka att vår tids mödrar ha det i många avseenden betydligt bättre än vad deras kvinnliga förfäder i skärgården hade det för ett femtiotal år sedan.

Så fort en kvinna vid denna tid blev i grossess, lades knivar och andra eggjärn vid trösklarna för alla dörrar, som ledde ut i det fria, för att ej gastar och troll skulle komma och ställa ”te messfall och an’t elände”. I kjolkanten skull hon sticka in så många ”angerodda” hon kunde få tag i. Ångeruddar voro spetsarna på synålar, som blivit avbrutna under arbete, och avsågo att skydda kvinnan mot alla de onda makter, vilkas hela traktan gick ut på att skada havande kvinnor och ej kyrkotagna barnaföderskor (kyrkotagen = reningsrit en tid efter barnafödseln).

Vidare funnos en del ceremonier vid själva födelsen, men då relationerna därav i högsta grad avvika från varandra och ej kunna anses fullt tillförlitliga gå vi förbi dessa och se vad som gjordes för att skydda det nyfödda, odöpta barnet mot alla onskans härskaror. Ty helt naturligt var även det utsatt för stora risker under sina första dagar. I vaggans botten lades därför knivar, saxar, nålar och andra spetsiga och skarpa järnverktyg, ty iakttogs ej dessa försiktighetsmått, så blev barnet bortbytt och inte nog med att man utsatte sitt eget barn för oanade svårigheter, utan man fick även en ”a’ns onge å dras mä”.

Gunnar Tallberg, Donsö


Gunnar Tallberg var en av dem som startade Styrsö Sockens Hembygdsförening 1937


Registerkort
Den som vill läsa mer riter och folkminnen kan läsa i vår pärm ”Folkminnen 2” eller kontakta Institutet för språk och folkminnen i Göteborg