Styrsö Sockens Hembygdsförening

Får med god smak

Född liten, naken och grå. Nu gammal, stor och klädd i grönt. Ja, så kan man nog bäst, enklast och mest kortfattat beskriva Styrsös långa historia. Dock med det viktiga tillägget, att natur och människa i såväl medgång som motgång varit skapare av öns utseende. En viktig del i detta har de betande djuren varit, av vilka vi i dag har fåren vid Brännholmsviken som levande vittnesbörd.

Om man tar en promenad utmed Brännholmsviken på Styrsö kan man inte undgå att se hur fåren hållit kulturlandskapet öppet genom sitt betande. Skillnaden är stor mot den vildvuxna naturen utanför stängslet är uppenbar. Betandet släpper in solljus som gynnar frön att gro, växter som kan växa utan skugga och konkurrens. Hela artrikedomen av växter ökar, liksom de djur som lever av växterna och i det öppna landskapet. Det är därför som fåren är viktiga som en del av naturen. Dessutom för oss människor ”får” vi även ull, kött och mjölk från fåren.

Betande får i Brännholmsviken, foto Cecilia Nilsson

Har man tur kan man få se fåren betande. Tar man sig litet tid att titta närmare på dem, utan att störa dem, kommer man att få se att det inte är någon planlöst betande, utan faktiskt metodiskt sökande efter specifika växter. Även om vi i Norden har haft får som tamdjur i sextusen år, har vi alltid haft dem ute på sommarbete. Därför har de kvar sina naturliga karaktärsdrag, exempelvis som att leta och finna mat i naturen. Ju kargare natur desto duktigare måste fåren bli på att finna näring för att överleva. De vet precis när de olika växterna och även de specifika delarna av växterna (såsom frön, blommor etc) är som mest näringsrika.

Fårens kost påverkar köttets smak
Fåren har olika näringsbehov under olika perioder av sina liv. Extra näring behövs exempelvis hos tackorna inför lamning, mjölkproduktionen när de har lamm, baggarna i samband med betäckning o.s.v. Allt detta vet fåren utan att för den skull bekymra sig om saken. Vi som håller får måste hålla reda på det, då kallas det för foderstat.

Jag har under flera års tid besökt Styrsö strax efter midsommar och fåren har haft den stora vänligheten att visa mig vad de äter vid den tiden på året. Andra årstider har menyn av växter ett annat utbud. Om hösten när stormarna dragit fram och skakat ned ekollon är fåren på plats och äter med god aptit – det vet var ekarna växter. Även svampar står högt i kurs.

De stora brännässlebeståndet vid ängen vid den gamla minkfarmen, som fåren har som ligghall, uppskattas mycket. Trots de brännande bladen betar fåren av blomställningarna totalt. Hela beståndet kan sakna blommor och man ser hur de slitit av dessa. Men nässlorna skjuter nya blomskott likt små plymer.

Strandrågen som växer nere vid stranden mellan Vrångöbornas bryggor (se karta) och på sandreveln ut mot själva Brännholmen är även den en uppskattad föda. Men här är det frågan om ett smalt tidsintervall eftersom fröna faller för vinden när de är mogna. Därför måste fåren vara steget före. Eftersom axen är långa, upp till 20 cm, lämnas alltid några rader kvar då fårmunnen är smalare. På så sätt kan strandrågen faktiskt fröså sig trots betningen. Växtens frön användes förr till brödbakning. Men en fara var att mjöldrygesvampen angriper strandrågen och folk kunde dö i svår förgiftning. Fåren har säkerligen med hjälp av doften lärt sig känna vilka ax som har mjöldryga och lär sig att undvika dessa. De som en gång i tiden åt fel sållades bort i evolutionsprocessen.

Rödsvingeln är det vanligaste gräset på gamla ”Styrsiö” kapells marker (även kallad Vikingakyrkogården). När det är moget faller fröna av. Går man då igenom ängen kan man höra de torra fröna falla mot vegetationen under. Precis då, eller alldeles innan, måste fåren vara på plats. Här är det säkert doften som talar om för dem när det är dags att äta. Men ljudet av fallande frön kan säkerligen ligga lagrade i fårens hjärnor. Kraftfoder i hink är ju ett ljud som får lärt sig känna igen. Inga frön lämnas kvar till skillnad från strandrågen. Men några faller säkerligen ned eller fastnar i fårens päls så det blir litet frösådd i alla fall.

Uppe på berget växter knapptågen i små bergstuvor. Det är en liten brun ansamling av ca 160 små blommor på ett grönt kalt strå, därför är den lätt för ett får att se. Växten har använts som hönsfoder förr. Den vita märgen i stjälken har tidigare använts som vekar i tranlampor på Västkusten. Kanske finns någon sådan tranlampa med veke från knapptåg i Hembygdsmuseets samlingar?

För växterna är det faktiskt en fördel att få fröna uppätna. Trots allt tuggande i samband med idisslingen passerar ett och annat frö helskinnat igenom alla magar och kommer ut med spillningen. Det kan ta upp till tre dygn innan fröet kommer ut med spillningen. Det gör att det i princip kan spridas var som helst i en stor beteshage, som den vid Brännholmsviken.

De olika växterna på saltängen längre in mot Lilla Rävholmen avsätter sin smak i fårköttet. Jag fick höra under frågestunden på mitt föredrag ”Mina vänner – fåren i Brännholmsviken” på hembygdsdagen 2013 att fetthinnorna i ett lamm hade doftat gräslök – och mer naturmarinerat kött kan man ju inte få!

Linné sammanfattar det hela väl i sin avhandling ”Om fåret” 1754 (i svensk översättning av Svenska Linnésällskapet 2007): ”Fårköttets kvalitet varierar alltefter fårens föda. I England, där de utfodras med rovor blir köttet smaklöst, och på andra ställen, där de äter malört, får det en så vedervärdig lukt och smak, att det inte kan ätas utan ratas av alla. I Spanien däremot där rosmarin och timjan ingår i deras föda, blir fårköttet allra läckrast.”

Men så kom ju aldrig Linné ut i Styrsöskärgården på sin Västgötaresa sommaren 1746, så om smaken på Styrsös får visste han inget! Han nöjde sig med delikatesser från Ostindiska kompaniets skepp. Annars hade en Linnéskildring av Styrsöskärgården varit perfekt för oss vänner av skärgården. Men till Linnés försvar var Västgötaresan förlagd till sommaren och då var de små lammen lyckligt ovetande om framtiden. De lekte glatt och betande fridfullt på Styrsös utmarker.

Ulf Carlberg, Nacka 9 oktober 2014

Läs fler artiklar av Ulf Carlberg i ”Allmogefåret” 2012-2014 och besök gärna hemsidan för Föreningen Svenska Allmogefåret på www.allmogefar.se