Styrsö Sockens Hembygdsförening

Ekmans seglingar 1900

Här berättar sommargästen, fotografen och husmodern Hedda Ekman om turistsegling som hade börjat komma på modet i societeten vid förra sekelskiftet.
Bland personerna finns J. – Johan, maken, samt Carl som är en tonårig son och lilla Tuttu, minsta barnet m. fl. Berättelsen kommer från Heddas familjekrönika som hon lät trycka upp.

Ekmans jakt Morgana vid Styrsö

Vi ämnade bo på Styrsö hela denna sommar, och för att med trevnad och trygghet kunna företaga seglingsturer till avlägsnare farvatten köpte vi en jakt. Denna var hemma i Norge och 6 år gammal – således varken av en föråldrad eller mycket nymodig typ, utan den syntes oss ett väl avpassat mellanting mellan forna tiders tunga och klumpiga modell och den som numera brukades, med lång utskjutande akter och knappt utrymme under däck. Storleken föreföll oss även vara den rätta: den kunde manövreras av två karlar och hade tre rum under däck.
      Jakten fick av oss namnet Morgana, och vid pingst skulle vi företaga vår första segling – J. och jag, gossarne och Agnes. Det enda som störde mitt nöje var att jag måste lämna lilla Tuttu hemma, men hon sade så gladt: ”när mamma flyttar till Styrsö – då får jag följa med!”
      Det var med glad förväntan vi foro ut till Carnegieska bruket och sågo vår båt med det vackra svarta och röda skrovet ligga ankrad i älven, belyst av den varma eftermiddagssolen. Vi rodde ombord, seglen kommo upp och det bar av med ilande fart – vi sträckte förbi Brännö och Känsö ut på Vinga sand, vände därpå och seglade till Styrsö, varest ankrades för natten. Nästa morgon styrdes kurs till Marstrand och på eftermiddagen seglade vi hem; det var ett par sköna dagar, och vi gladde oss vid tanken på det ljuvliga liv på sjön som väntade oss denna sommar.

* * *

Den 6 juli gingo Carl och jag ombord på Morgana för att segla på långfärd norrut. Besättningen utgjordes av en 19-årig yngling, Robert, och vår gamle vän Jonas; han var ännu mer skrynklig och mager än förr och just ingen elegant jaktkarl, men vi trivdes i alla fall bra med honom. Robert var iklädd tröja med namnet Morgana i röda bokstäver på bröstet, och efter en del protester lät Jonas övertala sig att även taga på en dylik. Matrosmössan med Morgana på kunde vi dock ej förmå honom att ens prova: den var för liten, påstod han, och han ville begagna sin gamla hatt.
      Vi hade låtit göra en del förändringar på Morgana och inredt skänkar, två små garderober och ett litet linneskåp för vilket jag anskaffat duktyg märkt M med ett ankare under; dessutom en bokhylla och åtskilligt annat, så att vi hade så trevligt man gärna kunde önska.
      Vinden var frisk, och till Carls missräkning fann Jonas det ej rådligt att hissa toppseglet. Carl satt stundtals vid rodret och hjälpte även till med att hala skoten; Jonas tycktes finna tillvaron behaglig och berömde Morgana, som seglade så bra och var ”maklig i roret”. – Kl ½ 6 voro vi i Lysekil och Morgana förtöjdes vid en boj.
      Under natten blåste det upp till oväder och på morgonen var vinden nordlig; stora vita vågor gingo inne i själva hamnen och Jonas förklarade det omöjligt att segla vidare. Vi fingo således ligga i hamnen hela denna dag; regnet öste ner, vinden var bitande kall och Morgana guppade oavbrutet upp och ner. Följande dag artade det sig ej bättre, men på eftermiddagen bröt solen fram och seglen utbreddes till torkning. Oräkneliga gånger tittade Carl och jag på kompassen för att se om vinden ej dragit sig en liten smula åt öster – ibland var den alldeles bestämt ostlig, men Jonas nedslog våra förhoppningar med ett: ”han står bara och slänger!”
      På tredje dagen var det fortfarande nordlig vind, men stormen hade lagt sig och Jonas ansåg att man kunde ge sig av. Vi fingo ombord en karl som skulle vara vår lots på färden norrut – Carlsson hette han – och så hissades seglen; Carl tiggde och bad som vanligt för sitt kära toppsegel, men förgäves. Vi hade ej hunnit långt förrän Morgana låg över så mycket att jag frågade Carlsson: ”ha vi ej för stora segel?” – ”Jo visst ha vi det!” – ”Skola vi ej reva då?” – ”Visst skulle vi det, men vi ha ej rum nog här mellan skären.”
      Morgana flög fram som ene pil och fockseglets presenning gick över bord. Så lossnade flagglinan och slängde omkring på ett besynnerligt sätt och Jonas brummade: ”ja, se flagglinor äro då aldrig till annat än förargelse!” – Morgana låg över ännu mer och jag frågade Carlsson: ”skola vi kanske göra livbojarna klara?” När vi kommit i lä om Malmön togos två rev, och det var ett långsamt och besvärligt göra att kryssa i korta slag. Jag låg och vilade under däck och hörde huru karlarne sutto i styrluckan och pratade; Jonas tyckte visst att han hade en trevlig segling, och många prickar och märken funnos som ej varit där när han sist seglade denna vägen, för 30 år sedan. Carlsson var den som egentligen förde ordet, och mycket hade han att berätta: ”vid det här skäret förliste en galeas från Stavanger för två år sedan; vid den där holmen var det som Zefyr stötte på grund, o.s.v. Jonas interfolierade med ett och annat ”å femton!” eller dylikt kraftuttryck, och så hördes Carlssons: ”klart te’ och vända!” eller; ”nu ska vi snurra ett tag!” Det ven och rasslade i tackel och tåg, Morgana lade sig på den andra bogen så att jag vara nära att trilla i golvet och så hörde jag igen Carlssons: ”ja, den som hade di pängarna di har förtjänat på sill i den där viken, då skulle en nok ha några hundra tusen kronor.” – På Soten rullade det mycket men vi seglade nu bidevind; det gick framåt med en fart som Jonas uppskattade till styvt 8 knop, och Carlsson sade belåtet; ”nu ska vi nok göra mila kort!”
      Carl och jag frågade ibland: ”hur dags tror Carlsson vi passera Fjällbacka? Tror han vi hinna till Strömstad i kväll?” o.s.v., men han svarade alltid undvikande och förklarade till slut: ”sådant får en aldrig tala om – då går det bara mycket långsammare!”
      Sedan vi på kvällen passerat Strömstad började det stillna, men ännu fanns ej någon lämplig ankarplats för natten. Jag lade mig kl 10, och en stund efteråt började ett fasligt väsen på däck; först fram på natten blev det stilla och lugnt.
      När jag tidigt nästa morgon kom upp möttes mitt öga av en helt annan tavla än under gårdagen, då vitskummande vågor bröto sig mot nakna skär. Morgana låg nämligen för ankar i en fridfull liten vik av Svinesund – Saltbacken – där skogbeväxta stränder och nätta vita hus speglade sig i vattnet. Jag fick veta, att sedan vinden tagit slut hade Morgana bogserats av jollen, och detta mödosamma arbete hade pågått till ½ 2.


>> Till nästa sida om seglingen >>