Styrsö Sockens Hembygdsförening

Brännö – lotsböndernas ö

Styrsö Sockens Hembygdsförening gav på 1990-talet ut en tidskrift, ”Klör”, som kan studeras på Hembygdsrummet. Här har vi hittat en intressant artikel om Brännös lotsbönder – något som inte längre finns och knappast ens kan kommas ihåg. Artikeln är publicerad i Klör nr 1 1993.


Brännö – lotsböndernas ö

Av Ulrica Bränning, med tack till Margareta Andreasson

I centrum av den bebyggelse, som idag breder ut sig över den östra halvan av ön Brännö i Göteborgs Södra Skärgård finner man återstoden av vad som en gång utgjorde kärnan av Brännö By.
      Sålunda framträder för besökaren, såsom en enhet tillsammans, det s.k. gärdet jämte den gamla bebyggelsen kring vägen, som i skydd av bergen och i krumbukter och kringelikrokar slingrar sig utmed gärdets västra kant.
      Miljön är ålderdomlig – det mest ålderdomliga i förutvarande Styrsö socken enligt expertisen – och speglar öns tidiga och länge kvarvarande jordbruksnäring.

Brännö byväg 1899

Människorna, som en gång formade ön, är längesedan borta, men en tillbakablick i tiden kan i någon mån ge klarhet om, vilka de var och på vad sätt de här levde och verkade.
      Brännö by kan dokumentera sin tillvaro från 1500-talet men har sannolikt äldre anor än så. 1550 fanns här fem bönder, var och en på sitt skattehemman. Man kan föreställa sig, hur de på medeltida vis hade sina bytomter intill varandra på bergssluttningen väster om öns stora och från alla håll skyddade dalslätt. Hur denna dalslätt, där måhända redan på 900-talet vikingarna höll till med sina marknader, nu utgjorde dessa bönders bygärde, och hur de där hade var och en
sina tegar. Hur byns gemensamma utägor låg utanför bykärnan på övriga delar av ön och på alla omkringliggande öar och holmar, som även de ingick i Brännö Bys domäner.
      Såväl huvudön Brännö som dess utholmar är belägna invid gamla segelleder, och de fem hemmanens benämning av lotshemman ger en tydlig fingervisning om vad för slags åligganden som enligt forna tiders skattesystem var förknippade med deras ägare.
      Utvecklingen ledde så småningom till, att ön kom att hysa en av rikets mest betydande lotsplatser, där lotsyrket liksom gårdsbruken gick i arv från far till son i generation efter generation. Brännö var lotsböndernas ö, och jordbruk och sjöfart i förening var huvudnäringarna, medan något yrkesfiske aldrig utvecklades här. Fiske utövades naturligtvis till husbehov, men något fiskeläge har aldrig funnits på Brännö, vad än uppslagsböckerna må förtälja härom.
      Brännö By kom att behålla sin ålderdomliga struktur och sålunda fungera enligt medeltida mönster ända in i modern tid, eftersom här med naturnödvändighet ingen bysprängning kunde ske. Det storskifte, som förrättades 1776, kom således att omfatta endast byns inägor, vilka till sin största del utgjordes av gärdet. Frånsett ett par mindre områden, bl.a. Husviksdalen som skiftades vid 1800-talets mitt, förblev byns övriga ägor oskiftade och brukades som bybornas gemensamma egendom långt in på 1900-talet.
      Brännöborna ökade starkt i antal men bodde genom tiderna kvar inom de gamla tomtema mitt på ön, där det så småningom blev allt tätare mellan husen. Först motvilligt tycks man ha offrat av odlingsbar mark att bygga på. Men efter sekelskiftet började lotsarna bygga sina präktiga villor utmed strandvägen mot Husvik i Söder. De vittnar om förändrade villkor och levnadssätt för Brännölotsen, som nu definitivt övergett sin bonderoll och blivit enbart en statens välbeställde tjänsteman.
1930-1940-talen medförde en mer märkbar och radikal förändring, beroende av huvudsakligen två omständigheter.
      Den ena var att det förrättades laga skifte över Brännö hemmans samtliga ägor, utholmarna inräknade. En av dessa, Winga, försåldes till lotsverket. Därmed blev det möjligt att avstycka och försälja tomter, och sommargästerna gjorde sitt intåg. I snabb takt reste de sina hus på de gamla och hittills orörda utägorna.
      Den andra omständigheten var att Brännö lotsplats (sammanslagen med Vrångö) blev Winga lotsplats. Egentligen blott att se som officiell bekräftelse på ett förhållande, som länge varit för handen. För i och med sjöfartens förändring, hade Brännölotsarna efterhand fått sin tjänstgöring begränsad till att gälla enbart uppassning från sin station på Winga. Under segelsjöfartens tid däremot, då uppankring utanför älvmynningen var regel, hade de haft bevakning och uppassning såväl från Brännö som från Winga och dessutom via patrullering till sjöss. Med hänsyn till både sin egen sålunda förändrade tjänstgöring och övriga familjers behov fann nu lotsarna, att de åtminstone vintertid bodde bättre och bekvämare inne i Göteborg. Men de behöll sina hem på Brännö och blev därmed sommargäster också de på sina fäders ö.
      Så hände det sig, att Brännö inom en förhållandevis kort tidsrymd så gott som helt tömdes på sin helårsbefolkning och förvandlades till blott och bart en sommarö, eftersom det inte längre fanns några utkomstmöjligheter på ön.
      Huvudnäringarna, jordbruket och sjöfarten, hade ju spelat ut sin roll. Och den långa kedja, där sjömans- och lotsyrket under århundraden gått i arv från far till son, bröts. Brännölotsarnas efterkommande, som vid det här laget kan räknas i tredje och fjärde led, har mestadels valt yrken utan varje anknytning till förfädernas.
      Men deras kontakt med fädernas ö är fördenskull inte bruten. I stor utsträckning finns dessa ”gamla” Brännöbor ännu idag kvar på ön, om blott på sin fritid, som väl fallet ofta är för de flesta. De bor i sina gamla ärvda hus men har också, och kanske mest, byggt nytt. Även marken på Brännö med utholmar är till största delen i deras ägo, och den räknas fortfarande på urgammalt vis i mantal. Därmed är de också delägare i vad som ännu återstår av den gamla bysamfälligheten, benämnt Brännö Bys Skifteslag men i dagligt tal Byalaget kallat. Där har de emellertid enligt stadgarna ingen annan uppgift än att förvalta sin samfällda mark. Detta har tolkats så, att de som grupp betraktade bör vara tillbakadragna vad gäller öns övriga allmänna angelägenheter.
      Kanske har denna tillbakadragenhet varit alltför stor. För själv ”gammal” Brännöbo och byalagsmedlem har jag fått den föreställningen, att vi för övriga på ön boende, liksom för myndigheterna är tämligen anonyma, i den mån man överhuvudtaget vet om vår existens. Likaså att öns historiska bakgrund är dåligt känd. Möjligen kan ovanstående lilla snabbskiss över en 400-årsperiod väcka intresset för hur livet fordom tedde sig för innevånarna på denna ö. För att fullt ut förstå, vad som händer i nuet, bör man som bekant ha kunskap om det förflutna.
Brännö var lotsböndernas ö under århundraden. I den epoken ryms en myckenhet dramatik, dels beroende på den många gånger livsfarliga utövningen av lotsyrket för den manliga delen av befolkningen, dels öns utsatta geografiska läge i ett område, där inte bara fredliga internationella kontakter sedan gammalt har knutits utan också långvariga och förbittrade krig och fejder utkämpats.
      Under åtskilliga decennier fungerade Brännö därefter som sommarö och fortfarande är den sommarön framför andra i Södra Skärgården. Men under den senaste 10-årsperioden har det blivit populärt att vara helårsboende här ute och att pendla in till jobbet i ”stan”.
      Brännäs historia tycks åter bryta nya spår. ■