Styrsö Sockens Hembygdsförening

Barnmorskan Maria Eriksson

Gittan Bengtsson i Hällingsjö har uppmärksammat uppgifter i Danbratts ”Styrsö Socken” om en släkting som började som barnmorska här på Styrsö för hundra år sedan. Månadslönen 1921 var 90 kronor, vilket motsvarar ca 1.900 kr i dagens penningvärde. Men hög lön var inte något Maria eftersträvade, utan hon tjänade samhället även som ledamot i kommunens barnavårdsnämnd och Fattigvården. Många som fortfarande lever har hjälpts till världen av Maria och ett antal av de redskap hon använde finns att beskåda på Hembygdsföreningens museum. Texten nedan citeras från ”Styrsö socken” (sid 222).

Maria Eriksson 1889-1970

Maria, som då hette Strand, arbetade 1917 på Gullholmen, men fick se i en tidning att en befattning som barnmorska i Styrsö kommun var ledig. Hon sökte och fick tjänsten som omfattade Styrsö, Tången, Känsö, Köpstadsö, Asperö, Brännö samt Vinga. Då var ännu kommunen huvudman för barnmorskorna, men i början av 1920-talet övertogs ledningen av landstinget.

Lönen var, när Maria Strand började, 300 kronor fast om året, 100 kronor i bidrag till bostad och vedbrand samt betalt för förrättningarna efter en särskild taxa. Denna gick dock inte alltid att tillämpa eftersom de fattigaste knappast mäktade med ens den lägsta avgiften, cirka 5 kronor. Utöver denna avgift var det meningen att hon skulle erhålla 2 kronor för varje skötsel.

Taxan innebar dock inga svårigheter för Maria Strand, då hon alltid kom väl överens med sina patienter. Så småningom fick hon mera lön för mödan, men på ett annat sätt. Från och med år 1921 fick nämligen barnmorskorna, som de då tyckte, den fantastiska inkomsten av 90 kronor i månaden.

När lönen något senare blev 300 kronor per månad, togs i stället taxan för förrättningarna bort. Till att börja med bosatte sig Maria Strand i den dåvarande prästgården där hon hyrde rum av kyrkoherde Holmdahl. Denne fick i efterhand flera barn, vilka Maria Strand blev i tillfälle att hjälpa till världen.

År 1921 gifte hon sig med handlanden, sedermera kommunalmannen mm, Johan Eriksson. Fru Eriksson fortsatte emellertid sin verksamhet som barnmorska. Till att börja med var det provinsialläkaren på Känsö, doktor Hjortsberg, som var barnmorskornas förman. Till honom hade de att i efterhand avlägga rapport om förrättningarna. Senare kom de att lyda under provinsialläkaren på Öckerö.

I genomsnitt kunde fru Eriksson räkna med 40-50 förrättningar per år. Men naturligtvis varierade siffrorna. År 1920 föddes exempelvis 29 barn enbart på Tången, varav sju stycken på en vecka. Och året dessförinnan fick hon hjälpa tre gossebarn till världen på en och samma dag. Detta trots att nedkomsten skedde på tre olika platser inom övärlden!

Vid slutet av första världskriget fanns det helt naturligt inte så många telefoner på öarna som nu. Därför fick man gå, ro eller segla med bud efter barnmorskan, när hennes tjänster behövdes.

Redan vid sin första förrättning, den kalla vintern 1917, fick Maria känna på de svårigheter som stundom kan förekomma inom en ö-kommun. Hon hade fått bud om att komma till Brännö. Det var 20 grader kallt och en rå dimma gjorde att man knappast kunde se handen framför sig. Isen låg mellan öarna, men den var inte så tjock att man hundraprocentigt kunde lita på den. Med henne på färden var tre män, vilka hade med sig en kälke. Dessutom hade man en kompass, vilket var nödvändigt i den tjocka som rådde. Av de tre männen var två lotsar – representanter för de kända Loréns- och Fribergssläkterna. Den tredje mannen var den orolige blivande fadern.

Sällskapet började sin isvandring vid Villabron i norra delen av Styrsö, invid den s.k. snobbrännan. Meningen var givetvis att snarast nå Brännö. Vid den ränna som skärgårdsbåten gjort, var isen särskilt tunn. Där tog man sig därför över med båt, vilken man hade liggande invid rännan. Men sedan fick man gå. Trots att det var vana lotsar med i sällskapet och man hade kompass, var det snart ingen som riktigt visste var man befann sig. Männen ville att barnmorskan skulle åka på kälken, men den risken ville hon absolut inte ta. Hon ville inte bli dränkt! Däremot fick den tunga väskan, som barnmorskorna på den tiden alltid förde medförde, åka på kälken.

Inom sällskapet tog man sig fram åtskilda från varandra då man inte riktigt litade på isens hållfasthet. Endast helt långsamt kunde man gå, trots kölden. På detta sätt fick sällskapet hålla på i cirka två timmar, innan någon upptäckte att man hade land strax till vänster om sig. Det visade sig då, att man gått så lång väg över isen att man var i närheten av Rödsten!

När sällskapet nådde land, började deltagarna att springa. Dels för köldens skull, men dels också med tanke på den väntande förrättningen. Barnmorskan hann dock fram i tid. En viss trygghet kände barnmorskorna inför vetskapen, att de vid svårare fall kunde vända sig till provinsialläkarna för att få hjälp. Sådan lämnades även av de tjänstgörande läkarna vid dåvarande Styrsö kustsjukhus samt av den gamle vänlige doktor Peter Silfverskiöld på Styrsö.

När fröken Alma Jacobsson 1938 lämnade sin tjänst och flyttade in till Göteborg, fick fru Eriksson överta hennes distrikt på Donsö och Vrångö. Fru Eriksson fick alltså trots att hon var relativt gammal, en större arbetsbörda än tidigare

År 1944 avgick hon själv och efterträddes av Emma Fridén, som överfördes från Käringön, eftersom det föddes för få barn där.

>> Läs mer om barnmorskorna i Danbratt/Odenvik ”Styrsö socken” >>

Marias barnmorskeväska och några av hennes redskap