Styrsö Sockens Hembygdsförening

Albert Höögs förlisning 1920

Lasse Petterson hittade några gamla bilder på hur folk som söndagsöje 1920 seglade ut till vraket som då låg mitt i Måvholmsgapet. Efter mycket letande efter skeppets tragiska historia fann han svaret i ett parti ur vrångösonen Carl Bagers bok: Utpost mot Kattegatt. Carl dog nyligen, men hans ord berättar ännu för oss om liv och död i det hårda livet på de seglande fraktskeppen.


Barken ”Albert Höög” från Odense, byggd i Le Havre 1897, bild Kronwalls saml, Klubb Maritim

Den 15 januari 1920 avseglade danska järnbarken ”Albert Höög” från Savannah i Nordamerika med last av oljekakor *). Fartyget som var hemmahörande i Odense var destinerat till Nyborg (Danmark). Besättningen utgjordes av 18 man; 14 danskar, 2 svenskar, en kanadensare och en australiensare.
      Under hela resan hade vinden varit hård, med stormbyar. Den 28 januari var stormen så våldsam, att en man spolades överbord. Han lyckades få tag i logglinan, men när man försökte hala in honom brast logglinan och ingenting kunde sedan göras för hans räddning. Denna händelse var ett förebud till den fruktansvärda olycka som sedan inträffade.
      På lördagseftermiddagen den 14 februari tog ”Albert Höög” lots vid Skagen. Vinden som kom från västsydväst ökade i styrka och var snart uppe i 20 sekundmeter, samtidigt som den svängde till nord och ökade ytterligare. På grund av minbältena i Kattegatt höll barken in mot svenska kusten där faran för minor ansågs vara mindre. I det rådande mörkret med nedsatt sikt till följd av snöfall kom fartyget för nära land. Man försökte ändra kursen för att om möjligt nå Vinga, men i den hårda stormen misslyckades detta.
      Plötsligt kändes några kraftiga stötar när fartyget fick bottenkänning men det gled så gott som omedelbart av grundet (sannolikt var det undervattensgrunder Ryggen, väster om Lökholmarna). Det fanns nu ingen möjlighet att vända det stora segelfartyget och åter komma ut i rum sjö, utan kursen blev därför den rakt motsatta – innanför Svartskär, förbi Lökholme-skär och Måvholmen, in mellan brott och skär i farvattnen mellan Vrångö och Styrsö.
      Vid åttatiden på aftonen gick fartyget på grund vid sydsidan av Amneskär (sydväst om Styrsö). Efter att några minuter ha stått på grundet kastades haveristen över åt styrbord och sjönk i nivå med däckshuset. Dessförinnan hade besättningen hunnit få ut babords livbåt i vilken alla tog plats. Till följd av den svåra sjöhävningen slog livbåten emot fartygssidan och kantrade varvid alla kom i vattnet. Några lyckades ta sig tillbaka upp i riggen, som fortfarande stod över vattenytan. Fyra man klättrade upp i den ena masten, och en – det var andre styrman – i den andra.
      Den natt som följde var fruktansvärd. Till långt fram på natten rasade snöstormen. Värst var det för andre styrman, som måste uppbjuda all sin kraft för att hålla sig fast. Fram på natten hörde de övriga hans förtvivlade rop på hjälp, men ingen av dem kunde bistå honom. Mannens fötter var förfrusna och då hans krafter var uttömda släppte han taget och försvann i de upprörda vågorna.
      Tidigt på morgonen, söndagen den 15 februari gick kustvakten Alfred Andersson uppför berget till Vrångö lotsutkik. l likhet med så många andra var han ovetande om den svåra sjöolycka som ägt rum under den gångna natten.
      När han kommit upp till lotsutkiken spejar han runt horisonten. I nordnordväst (vid Amneskär) tycker han sig skönja masterna av ett fartyg. Han tar fram kikaren och fastän det ännu inte hunnit dagas, ser han masterna av den sjunkna barken och strax intill denne Vrångö lotsbåt. Kustvakten lägger med hast ifrån sig kikaren och skyndar ner från utkiken och meddelar iakttagelserna till sina kollegor vid kustposteringen, som skyndsamt beger sig ut med tulljakten.


”Albert Höög”, havererad vid Måvholmsgapet 15 februari 1920, bild Kronwalls saml, Klubb Maritim

Redan vid femtiden på morgonen hade lotsbåten från Vrångö gått ut. När lotsarna fick syn på haveristen och männen som krampaktigt höll sig fast i dess rigg satte de omedelbart kurs mot denne. Vinden hade hastigt avtagit men sjön var fortfarande grov. Att i den svåra sjöhävningen komma in bland rår och master för att hjälpa de skeppsbrutna var förenat med stor fara, men kl. sju var de fyra besättningsmännen räddade. De fördes till Vrångö där det ordnades med bästa tänkbara vård.
      En av de räddade, timmermannen, hade fått fötterna frostskadade. För att bli kvitt sina vattenfyllda stövlar hade han sparkat av dem, men strumpan på vänster fot hade följt med stöveln och hela natten stod han bar om ena foten på järnrån.
      En annan av de räddade var fartygets steward. Denne var en troende, medelålders man. Under de elva timmarna i riggen hade han talat med sina kamrater om Gud och uppmanat dem att ta sin tillflykt till honom.
      Eftersom lotsarna hunnit bärga de fyra besättningsmännen, som höll sig kvar i en av fartygets master, inriktade tullpersonalen sökandet efter eventuellt flera överlevande, som kanske lyckats ta sig iland på någon av de närliggande holmarna. Flera båtar deltog i sökandet, men några överlevande från ”Albert Höög” påträffades inte. De saknade besättningsmännen var alla döda när de återfanns – de flesta män i sina bästa år. Kaptenen var en äldre man och mässpojken endast 15 år. De omkomnas kroppar som var iförda livbälten, hade av den nordliga vinden förts till Vrångö och holmarna på öns västsida.
      På Klubbholmen påträffades en man 20 meter från stranden. Han hade lyckats ta sig upp på land och krupit bakom ett berg där han sökt skydd för den hårda vinden men sedan dukat under på grund av kyla och utmattning.
      Vid badplatsen Kohallen, väster om Lotsutkiken på Vrångö, hittades en av männen från ”Albert Höög”. Hans händer höll krampaktigt tag om klotången vid strandkanten, men eftersom krafterna var uttömda hade han inte orkat komma upp på land. (Det är förvånansvärt att han i det kalla vattnet kunnat hålla sig vid liv den relativt långa sträckan från Amneskär till Vrångö).
      Dagen före olyckan hade besättningen glatt sig åt att snart vara hemma, efter en lång och svar resa. Nu hade de flesta av dem hastigt ryckts bort. Den vid Skagen ombordtagna lotsen hade delat deras öde. Hans döda kropp påträffades vid skäret Namnlös, nordväst om Tornö.
      ”Albert Höögs” livbåt hittades på Stora Ruddholmen.
      I över tre års tid höll fartyg på att hämta last från det sjunkna skeppet ”Albert Höög”. I dagboken den 20 april 1923 har min far, som var förman vid Vrångö kustpostering antecknat:
”Prejat väster om Donsö motorseglaren ”Ester”, hemmahörande i Gravarne, skeppare A. Börjesson, ditkommen från Göteborg för att inlasta sjöskadade oljekakor från det sjunkna skeppet ”Albert Höög”, för att sedan avgå till Korsör.”
      Det sista som min far nedtecknat i dagboken angående ”Albert Höög” är från en 8 augusti 1923. Denna gång är det ett mindre danskt fartyg som hämtar last ”från det sjunkna skeppet Albert Höög”.
      Ännu kan jag för min inre syn se riggen av detta sjunkna fartyg, som länge efter katastrofen med sina master och rår bildade kors över dessa havets förolyckade söner.


Här har Martin Carlsson, Albert Börjesson och Charles Andreasson seglat ut från Bratten i söndagskostymer och tagit plats på en av ”Albert Höögs” rår. Bakom kameran John Johansson

*) Oljekaka: Oljeväxtfoder; rester av frukter och frön från oljeutvunnen biomassa.

Sammanställning L-E Petterson