Styrsö Sockens Hembygdsförening

En vanlig dag med lotsarna på Vinga

Vi har hittat ett reportage från 1986 där en ung reporter följde med ut till Vinga och besökte lotsfolket och de som passade utkiken på den tiden. Vi publicerar här texten med benäget tillstånd från Ann-Sofi Holmgren.

Det är en tidig oktobermorgon. Klar luft, lite kyligt, lite blåsigt. Solen har just kämpat sig upp över horisonten och lyser som en blek prick bekom en tunn slöja av moln. Jag är på väg ut till Vinga med lotsbåten. Vi passerar just Nya Älvsborgs fästning där murarna liksom skimrar i det underliga solljuset. De tunga dieselmotorerna mullrar dovt inunder oss. Häruppe sitter man bekvämt, fast mera som i en buss än i en båt.
      Vi är fyra personer ombord. Framför mig sitter Kent och kör. Bredvid honom Rune med alla skrattrynkorna i ögonvrårna. Kent och Rune är båtmän, det är de som kör lotsbåtarna och hämtar och sätter ombord lotsarna. Bredvid mig sitter Roland, utkiken. Alla tre går på sina pass idag. Nu ska de göra tre arbetsdagar på två dygn ute på Vinga – eller ”Oinga” som de säger själva, sedan är de lediga i tre. Så håller man på – jobbar två dagar, lediga tre, året om. – Och här är Hunnebåden, ja, säger jag i ett försök att etablera någon sorts kontakt. Kent hajar till. Tittar på den lilla fyren vi åker förbi.
 – Ja, det heter den, ja. Hunnebåden. Det säger aldrig vi, ser du, så man får liksom tänka efter. Göteborgsgrund, säger vi.
 – Om alla grund då? undrar jag lite dumt.
 – Nej, om denna stenen. Det var en båt som hette Göteborg som gick på här och sjönk. Länge sen. Men sen dess har det väl hetat Göteborgsgrund. För oss.
 – Det är mycket som inte heter som det heter i kortet, fyller Rune i. Vi har våra egna namn på ställena. Ju längre ut vi kommer desto värre blir sjöhävningen. När öarna glesnar ute vid Böttö gungar det ordentligt. Det är gårdagens blåst som ligger kvar.
 – Du tål väl sjön? säger Kent.
      Jorå. Det försäkrar jag att jag gör. Inga problem. Omedelbart därefter känner jag de första varningssignalerna – den ökade salivavsöndringen, behovet av att svälja ofta. Jag bestämmer mig för att jag under inga omständigheter tänker bli sjösjuk. Det fungerar. Strax därpå är vi framme, Kent fickparkerar mellan båtarna i den trånga hamnbassängen, motorljudet ekar emot berg och betong.
      Det blir tyst. Vi kliver iland, jag stannar på bryggan och drar efter andan. Underbart! En annan sorts luft, en annan doft. Vinden som år mjuk och ren. Man måste fylla lungorna med allt det nya, fina.
      Det är bara jag om bär mig så här fånigt åt, naturligtvis. För de andra är det inget särskilt med att komma ut till Vinga. De år här varje dag de jobbar. Roland skyndar iväg upp till utkiken, Kent och Rune går den cementerade stigen upp mot den hägrande koppen förmiddagskaffe i Herrgården. Jag hakar på. Herrgården heter huset fast det bara år en stuga egentligen. Förr i tiden var det här lotsarnas, ”herrarnas” hus. Då höll båtmännen till i Torpet lite närmare hamnen. Numer vill inte Sjöfartsverket värma upp två hus ute på Vinga, och förresten är det ju trevligare om alla är på samma ställe. Överlotsens bostad ifrån förr, Biskopsgården, används inte heller. Men namnen sitter kvar i medvetandet.

I Herrgården är det liv och rörelse. Några spelar kort inne i ”finrummet”, värme och skratt slår emot en i dörren. I köket brer man mackor, sätter på kaffet. Kokkaffe. På en vägg en massa skåp där har var och en sin lilla limpa, sin lilla bit ost. Maten får man ordna själv, laga till när det passar. Kortspelarna kommer ut, alla trängs i det lilla köket. Några ska hem, några ska sova. En kopp kaffe på stående fot, en och annan avundsam kommentar till dem som ska åka. Skrammel och stök. Så skingras alla, det blir lugnt, vi blir bara några stycken kvar i köket.
      Jag får ”lots” runt ön. Tomas vet det mesta. När han inte lotsar båtar tycker han om att fiska, vet allt om hur och var och när.”Skrubbornas skräck”, skojar kompisarna. På somrarna hyr han en stuga härute och kan gå direkt från jobbet till fisket. Vi går till den gamla fyrmästarbostaden. Det var här Evert Taube växte upp, hans far blev fyrmästare härute på1890-talet när den nya fyren uppfördes. Då bodde det mycket folk på Vinga, här fanns till och med en skola där lille Evert gick tillsammans med en fem-sex andra barn. Nu blir här renoverat – Stena Line betalar och huset ska återställas i ursprungligt skick, som det heter. I en del av huset ska det bli ett Vingamuseum. Från fyrmästarbostaden kan man se större delen av ön. Den är inte särskilt stor, ungefär en kilometer lång och hälften så bred.”Vinge är till sin karaktär en ganska flack klippö genomskuren av bergsryggar”, läser jag i boken Fyrplatser. Visst, det är en ganska bra beskrivning. Just nu står vi på den högsta bergsryggen, bakom oss den stora fyren och båken, framför oss lotsutkiken och bebyggelsen. Nedanför till vänster den långa västviken med sina branta klippsidor, där fritidsbåtarna vimlar in på somrarna. Nu är där tyst, öde, vackert. Vinden, som ökat, driver skum från vågtoppar in över land.

Lotsbåtar på Vinga 1986

Vinga är i ropet just nu. Göteborgs hamn har köpt tre hus som också rustas upp. Det är fyra snickare här varje dag och jobbar. De är lite sura på Göteborgs hamn; tycker, att de gott kunde ha fått börja renoveringen härute redan i somras. Så här på höstkanten är det ju inget roligt här, bara kallt. Fast igår var det roligt förstås. Då kom alla tjejerna på marknadsavdelningen ut med ärter och punsch. Det var OK. Vi går in igen, det är kallt ute. Jag följer med Kent och Rune för att hämta av en lots. Det blåser mera nu och gungar värre än förut. Vi har en långsammare båt den här gången men byter, mitt ute på sjön till en snabbare som kommer inifrån stan. Det går rutinerat till, ändå får jag fjärilar i magen. Det är MYCKET halt ute på däcket. Hoppa bara inte förrän jag säger till, varnar Kent.
 – Nu!
      Ja, vad ska man göra. Jag tar ett stort steg, Kent grabbar tag i min arm. Sådär, vi är ombord. Fjärilarna slår sig till ro. Rune kommer farande, vi ger oss iväg igen.
      Men kliva mellan två lotsbåtar är rena barnleken mot att klättra från en stor båt som lotsarna gör, det förstår jag nu när vi lagt nosen mot Ekfors och kör med så sakteliga trots att tankbåten är tungt lastad är det en bra bit för lotsen att klättra innan han kan ta steget över till lotsbåten. Och som han hänger där i sjöhävningen med en fot ombord och en i luften så kommer en enorm sjö och sköljer över hela båten. Lotsen får hejda sig, gå tillbaka, vänta ut vattnet som rinner över sidorna på tankbåten som ett vattenfall. Och sen ett kattsprång över, fort undan med fötterna och upp över stegen på lotsbåten. Vi går snabbt ifrån.
 – Nu blev du väl blöt, säger Rune.
 – Inte farligt faktiskt, bara fötterna, svarar lotsen.
      Vi går tillbaka till Vinga. Det här var ingenting, får jag veta. Om man tänker sig storm och mörker och nedisade båtar, så får man en aning om hur det kan vara när det verkligen är otäckt.

Vinden friskar i värre. Men inne i Herrgårdens kök doftar det gott av stekt sill. Det år Stefan och Lennart som härjar där under ömsesidigt käbbel. Det är ju du som kan laga mat, säger Lennart och vänder sillarna i pannan. Då borde du också görat. Jag lagade mat igår, hävdar Stefan. Och förresten har ju jag bakat.
 – Då får du diska, säger Lennart.
 – Diska med min tennisarm? svarar Stefan. Då kommer jag aldrig i form till Stockholm Open!
      De slår sig ner och äter. Jag äter mina tråkiga medhavda mackor. Arvid, som ser ut som Zeb Macahan, men är brorson till Evert Taube, kommer och gör sällskap. Sedan blir det kaffe i finrummet och Stefans delikata kardemummakaka krymper snabbt. Det är lugnt idag, slår man fast. Alldeles ovanligt lugnt. I vanliga fall passar man nästan en båt i timmen. I dag har det bara varit två allt som allt – och det är bara en till på gång. Nåja, då kan man ta igen sig. Läsa lite, kanske.
      Jag tar mig ut igen och går den korta biten upp till utkiken, lotsplatsens hjärta. Stigen dit har ledstång och reflexer målade på cementen. Går uppför alla trapporna – där står en skylt: Här pågår meteorologiskt arbete – var god stör ej personalen. Jag tittar in genom rutan. Där sitter Roland tillbakalutad i sin stol med armarna i kors. Det är nog inte så farligt om jag går in en liten stund.
 – Hej, säger jag och pekar på skylten. Jag stör väl inte?
      Roland skrattar. Nänä, det där är bara ett skämt… Kom in bara! Tänk att man har ett särskilt Kontrolltorn för Havet! Ja, det känns så här. Rakt fram ligger Trubaduren, sen är det bara hav. At andra hållet ligger skärgården och stan. Roland sitter bakom en stor panel med ett virrvarr av telefoner och knappar och rattar. Vad gör man här?
 – Svarar i telefon, säger Roland med en gest mot panelen. Alltid ringer det någon. Fast idag är det dött.
      Det raspar till i en högtalare.
 – Trubaduren till Vinga, kom! hojtar en omisskännligt stockholmsk stämma.
 – Vinga här, svarar Roland.
 – Hörru, när kåmmer egentligen vår helikåpter, haru hört nåt?
 – Den är försenad, säger dom.
 – Jaja, bara vi kåmmer härifrån idag, alltså. Vi e klara nu.
 – Den kommer säkert. Jag ropar igen när dom hör av sig, lovar Roland.
      Det är folk ute på Trubaduren idag och ser över elektroniken för SMHI, förklarar han. Sen blir de lite oroliga när det blåser så här mycket, det är ju inte så roligt att landa med en helikopter därute då, precis.
 – Ja, hur mycket blåser det nu egentligen? Det ökar ju hela tiden?
 – Ja, det ska bli storm ikväll, säger Roland och pekar på ett instrument bakom en glasruta. Jag tittar. Det är diagram och skalor och små ritstift och jag begriper ingenting. Jo, där! En liten ruta med siffror i.
 – Oj, flämtar jag. Tjugofyra sekundmeter! Roland ler lite. Det är vindriktningen, säger han. Tvåhundratjugofyra grader. Sydväst. Det är på skalan man ska läsa, där. Men ändå, nästan arton. Det är mycket det. Och se så brant kurvan går uppåt på slutet. Det betyder att det håller på att blåsa upp.

Jag börjar bli orolig för hemfärden. Går det ingen båt intill stan snart?
 – Du kan åka med klockan tre, säger Roland. Då ska vi sätta ombord en lots på en båt. Så kan du följa med lotsen ombord. Jag ser mig själv hängande på en lejdare med kraftlösa armar och ben i arton sekundmeters vind och gropig sjö.
 – Går det inget annat? undrar jag och låter obesvärad. Jodå. Dom ska fixa en båt in. Det ordnar sig. Men då får jag vänta ett tag till.
      Jag väntar så gärna.
 – Visst är det väl en förmån att få jobba härute, säger jag.
 – Ja, man har ju tak över huvudet – härinne år det ju varmt och gott, säger Roland.
      Det är inte riktigt det svaret jag har tänkt mig. Sommargästerna säger precis som du, säger Roland. Dom är hur avundsjuka som helst. Sen när de två fina månaderna år slut åker dom hem. Och här sitter vi i storm och mörker. Nästa sommar kommer dom tillbaks och är lika avundsjuka.
      Det bumlar till i trappan bakom oss. Det är snickarna från Göteborgs hamn. De är oroliga.
 – Hur mycket blåser det nu? undrar de. Roland vänder sig om, tittar på det lilla instrumentet.
 – Över nitton faktiskt, säger han. Och på väg upp. Snickarna konfererar. De har en båt de inte litar på riktigt.
 – Har ni nån båt vi kan få åka in med, undrar de, och blir lättade, när Roland svarar ja. Deras båt har kantrat i bättre väder än det här, säger de. Nu får den ligga kvar här.
      Det blir en kopp kaffe till nere i Herrgården innan vi ger oss av. Det är Geo och Jan som ska köra in. De andra ligger och sover. Stefans kardemummakaka går åt. Sen är det dags. Det börjar mörkna ute. Snickarna står och väntar nere på kajen. Vi går ombord, det blir ganska trångt. Lotsbåtarna är inte så stora. Geo ropar upp Roland på radion. Vad blåser det nu?
 – Tjugo, ropar Roland. Och dom vill ha det till tjufem senare! Det är bra, säger Geo. Det är det väl inte? tänker jag.
      Vi mullrar i väg. Det är som att köra genom mjukt berg. Stora, höga vågor, snett akterifrån. Nere i dalarna ser man ingenting. Geo parerar vant. Tittar på vågen, styr sen. Vi surfar iväg på en riktig bjässevåg med fören långt därnere nånstans. Jag känner mig upprymd. Det är lite Liseberg över det hela.
      Geo berättar om somrarna. Då är man ute var och varannan vecka och hämtar folk som kommer i sjönöd med sina båtar, säger han. Det låter dramatiskt, säger jag. Inte är det så dramatiskt, säger Geo. Bara jobbigt.
      Jo, en gång var det dramatiskt. Det var när en besättningsman på en båt drabbades av hjärtattack och skulle hämtas med lotsbåten. Det blåste massor och var femton grader kallt. Dom fick surra ihop killen på en bår och hissa ner honom på fallrepet. Och sen var det ett elände att få in båren i hytten. Och bråttom var det förstås. Det var dramatiskt. Men det gick bra till slut.
      Det lugnar sig betydligt längre in. Vid Älvsborgs fästning möter vi Stena Danica på väg ut. Vi hör deras radiotrafik i lotsbåten.
 – Stena Danica här, hör jag någon säga. Vi passerar just Göteborgsgrund.
      Så knöt den dagen ihop sig själv, på ett lustigt, slumpmässigt sätt. Jag stiger iland i verkligheten igen.

Ann-Sofi Holmgren