Ett biominne

Biominne av Mats Göransson vid Landsarkivet.

Jag vill minnas att det var på sensommaren; kanske i tiden mellan höinkörningen och älgjakten, så att så många som möjligt skulle kunna lockas. Det började i alla fall mörkna tidigare om kvällarna och gräset på gårdstomten hade åter igen börjat växa halvhögt efter att ha slagits med lie eller i samband med slåttern – det här var nämligen före gräsklippningshysterins tid. Händelsen inträffade i min lilla hemby i norra Jämtlands fjälltrakter och trots att det kan låta som rena ”stenåldern” rör det sig om tidigt sextiotal. Själv var jag i sexårsåldern. Jag har knappt något minne av att ha varit utanför byn före denna tid, men förmodligen hade jag fått följa med in till Flata någon gång. Det är säkerligen förklaringen till att detta var en HÄNDELSE för mig.

Det sensationella var nämligen att en tältbio gästade byn, något som hade skett årligen under ett par decennier, och den råkade sättas upp just på vår gårdsplan. Jag kan ännu se den lilla lastbilen av skåpmodell komma backande in på gården. Bakom ratten satt ”Bio-göbben”, som ensam skötte hela evenemanget, men bakom rörelsen stod Bio-Nisse som hade biografen Strömsborg inne i samhället. Jag tror att ”Bio-göbben” var skomakare inne på Flata till vardags, men varje sommar gjorde han en turne i trakten med denna tältbiograf. Han framstod som lite mystisk. Med sitt gråa hår, pipskägg, basker och begynnande gubbmage såg han lite konstnärlig och annorlunda ut. Vi gårdsbarn tyckte dock han var snäll, för vi bjöds på karameller ur hans förråd. I samband med föreställningarna såldes förstås karameller – det var ju riktig bio. Jag minns tydligt allt papper som skulle plockas upp ur det nertrampade gräset dagen efter – i området där det dagen innan varit biosalong, och när det roliga var slut.

Så fort lastbilen hade anlänt började folk samlas på gårdsplanen, nyfiket och förväntansfullt. Fram för allt rörde det sig om ”halvväxta” pojkar och så vi barn förstås. Tältet skulle resas och de som hjälpte till med detta fick sedan se någon föreställning gratis, så det saknades inte medhjälpare för ”Bio-göbben”. Tältet, som hade en duk av ”militärtyp”, restes i direkt anslutning till lastbilen. I skåpet stod nämligen filmapparaten, som fick hämta sin kraft från ett uttag i ”mommas” kök. Där förvarades under resan också träbänkarna (utan ryggstöd) som sattes ut i kanske fem rader på var sin sida om mittgången inne i tältet. Längst fram sattes filmduken upp. Man gick in alldeles vid lastbilen och där stod ”Bio-göbben” och sålde biljetter och karameller. Jag skulle tro att 50-60 personer rymdes inne i denna biosalong. Bekvämt var det sannerligen inte. I byn bodde inte många fler, men nu kom självfallet folk också från grannbyarna; främmande och därför lite skrämmande människor som man aldrig tidigare hade sett – och så många på en gång.

På eftermiddagen gavs en matineföreställning, som vi barn också fick gå på. Jag har inget minne av filmen som sådan; kanske var chocken och spänningen för stor – man hade knappt sett på TV. Vid denna tid fanns kanske 3 apparater i byn; vi hade ingen. Framåt kvällen gavs en föreställning bara för vuxna och det var mer spännande för oss barn. Vi fick ju inte gå in, men kunde ju inte avhysas från den gård där vi hörde hemma, så vi höll oss självklart i närheten av tältduken för att kunna uppfatta alla ljud som kom inifrån. En tältduk är ju inte speciellt ljudisolerad. Det hände ofta att filmen gick av och då var det alltid någon som skrek: ”De brinn!”, för en gång hade filmen antänts vid ett sådant avbrott. Då blev det en mer ofrivillig paus, annars var det paus när rullarna skulle spolas och bytas.

Spänningen kunde stegras bara av att höra ljuden inifrån och jag minns att en ett år yngre kusin och jag stack in våra huvuden under duken  för att se vad som försiggick – troligtvis ivrigt påskyndade av våra storebröder, som säkert fnissande stod bakom oss för att höra vilken reaktionen blev inne i tältet. Vi upptäcktes förstås tämligen omgående. En främmande karl tittade storögt och argt på oss, så det var bäst att krypa ut igen. Och inte hade vi sett något heller, så det var lika bra. Från den vinkeln såg man bara bakbenen på folket i bänkraden framför; pressvecken på gubbarnas finbyxor, sömmen bak på tanternas nylonstrumpor och någon enstaka smårutig s.k. Pepitabyxa.

Allt detta runt omkring var alltså själva HÄNDELSEN; folklivet och kontrasten till vardagen. Det enda som kunde komma i närheten av detta var Frälsningsarmens årliga besök med försäljning av åror och hurtfriska sånger, och så tivolit förståss. Det här var också sista sommaren som det kringresande tivolit kom, men det höll till på ett annat ställe i byn. Jag blev i alla fall blixtörälskad i en exotisk, mörk, kvinna som stod i ett lotteristånd, eller var det en skjutstation, – för mig var det ovidkommande. Jag vill minnas att hon hette Rosita eller Lolita, …. och hon var nog ifrån Laxsjö.

Den här sommaren kom på något sätt värden till byn i mitt pojksinne, men för de äldre gick nog en epok i graven. Det här var de sista händelserna i sitt slag och nu timade en ny tidsera.

Biominne av Mats Göransson vid Landsarkivet. Minnet förvaras i Föreningsarkivet, Östersund, och lämnades in i samband med en filmens 100-årsjubileum 1995.

Tack till Mats och till Catarina Lundström, Föreningsarkivet för att vi fick låna och här publicera.