Succé för mångkulturella brödstugan

Häromsistens var jag med om något fantastiskt! Mångkulturkonsulenten Erik Hellberg och fotopedagogen Linda Petersson vid Jamtli, Jämtlands läns museum, arbetar med en fotoutställning om bröd och möten över kulturgränser. De bjöd in till två Brödstugor, den ena i Jamtlis bakstuga och så en på Ströms Hembygdsgård. Där ville de samla in recept, berättelser och fotografera. Kvinnor från bland annat Ungern, Uzbekistan, Strömsund, Tyskland, Seychellerna och Thailand hade hörsammat inbjudan.

Några hade med sig bröd, Ibo från Tyskland hade med en deg färdig att grädda i varmluftsugnen. Och så hade Inger, som ofta bakar mjukt tunnbröd i hembygdsgårdens bakstuga, förberett en stor deg som vi alla hjälptes åt att baka.

Det är lätt hänt att den färdigkavlade degen far i golvet om man inte tänker sig för utan lutar bakspaden för mycket. Kakorna åkte in och ut ur ugnen på ett löpande, om än oregelbundet band. Resultatet blev bättre och bättre, och efter en stund blev kakorna alltmer runda och saknade såväl hål och svarta kanter som mjölfisar, som vi säger i Jämtland om de bruna fläckar som uppstår om man inte sopat bort mjölet ordentligt före gräddning. I en skur av mjöl stod Inger och de andra rutinerade kvinnorna från Strömsund och visade hur man måste snurra kakorna hela tiden i ugnen för att de inte skulle brännas.

Sedan drack vi te och kaffe, och åt bröd. Våra fat fylldes av smakbitar av uzbekiska mönstrade bröd, fyllda piroger, jämtländska kavelrån, ungerskt jättebröd med ett vackert sidenband knutet runt och nybakt tunnbröd med och utan mjölfisar.

Jag tog tillfället i akt för att visa några av Ströms Hembygdsförenings 13 000 föremål och 20 000 fotografier. Det var en nagg, ett par smöraskar (som vi har hur många som helst av!) och ett rånjärn. Jag hade bara hittat sex fotografier som visar bakning. Kan det bero på att bakning är så vardagligt att man inte tyckt det vara värt att fotografera? En av bilderna visar en kvinna som bakar kavelrån med ett rånjärn. Jag blir alltid fascinerad av de osannolikt långa skänklarna, som antagligen är så långa för att den som bakar inte ska behöva stå så nära elden. Jag berättade om hur man använder det gamla rånjärnet och avslutade med en pedagogisk rövare, att berätta att de kavelrån som vi just smakade, hade Inger bakat just med ett sådant här järn. Men Inger avslöjade min bluff genom att högljutt deklarera att hon minsann har ett elektriskt! Det utlöste ett rungande, gemensamt gapskratt i hela församlingen. Tydligen är ordet ”elektriskt” ungefär detsamma på alla de språk som församlingen representerade, så alla genomskådade min löjliga pedagogik.

Och naturligtvis visade sig världen vara mindre än man tror. Naggen från Ström hade sin motsvarighet i Uzbekistan. De underbart vackra, runda bröd vi just ätit med de små prickade hålen hade fått sitt mönster av en speciell typ av naggar. Så olika, men ändå så lika.

Camilla Olofsson