Några blev placerade i andra lokaler, men samtliga utspisades i Storgården som var ett stort trevåningshus med många rum (se bild 1).
Ohlanders byggde även ett nytt, för flyktinginkvartering anpassat hus på sin tomt. När det stod klart, att det skulle komma ryssar till Storvreta blev reaktionen bland en del av samhällets kvinnor ganska våldsam.

”Nu kommer man inte att tordas gå ut om kvällarna”, var ett inte ovanligt uttalande. Ganska snart visade det sig dock, att farhågorna var helt överdrivna. Ryssarna var en grupp väldisciplinerade unga män, som snabbt visade sin uppskattning av att bli - enligt deras egen uppfattning - väl omhändertagna i lägret.
Trots den relativt låga standard vi svenskar levde i då hade ryssarna tydligen erfarenhet av en ännu lägre standard i sitt hemland att jämföra med. Det kan exemplifieras på flera sätt. Bland annat var cykel ett okänt fortskaffningsmedel och armbandsur en nyhet för många av dem. Det blev något av en sensation att så småningom få se ryska karlar försöka lära sig åka på lånade cyklar.

Den rädsla för ryssar, som Storvretakvinnorna uttryckt, förbyttes snart till att bli raka motsatsen. En del unga ogifta och även några redan gifta kvinnor blev märkbart förälskade i de tillfälliga Storvretaborna. Det är inte otänkbart att de relationer mellan kvinnorna och ryssarna som kom att resultera i att barn med ryska fäder föddes, till stor del berodde på kvinnornas initiativ.
Som nämnts var de ryska männen i lägret väldisciplinerade och hade, som det föreföll, goda karaktärsegenskaper.

Det ryska sändebudet, madam Alexandra Kollontay, hade vid besök i Storvreta, bland andra förhållningsregler förbjudit sina landsmän att förtära alkoholhaltiga drycker samt uppmanat dem att absolut lämna kvinnliga ortsbor i fred. Trots de givna ordningsreglerna kunde tydligen inte alla ryssar motstå de intima inviter de utsattes för, vilket resulterade i att minst tre barn med ryska fäder föddes i Storvreta.

Ett av de barn , en flicka, som föddes i september 1944, kom på besök till Storvreta i maj 1995. Jag fick då tillfälle att visa henne runt i samhället och berätta om, hur här såg ut då hon föddes. Huset, som hennes mor bodde och arbetade i, fick hon också se. De brev i original, som hennes mor fick från den ryske barnafadern, finns bevarade i hennes ägo. Det sista brevet är poststämplat i Gävle den 10 oktober 1944 och tyder på, att hennes far var en av de 1200 ryska f.d. krigsfångar som utlämnades från Sverige vid den tiden. Hans dotter har forskat intensivt för att söka svar på, vad som hände hennes far efter deporteringen, men hittills utan resultat. De uppgifter, som skulle kunna leda till klarhet, finns på Riksarkivet men är hemligstämplade i 70 år.

De regler, som vi övriga Storvretabor kunde se ryssarna efterleva, var att de aldrig överskred de geografiska gränser, som de inte fick överskrida under sina promenader. Söderut fick de lov att vända vid Lyckebo gård och norrut strax norr om där Kilsgärdesvägen går under järnvägen idag.

 Utmärkande för de ryska gästerna var deras utomordentligt goda musikaliska kunnande som kom till uttryck i en mäktig flerstämmig körsång under deras kvällspromenader. Under senare delen av deras vistelse i Storvreta bjöd de på en soaré i Godtemplarlokalen i Lyckebo, där de förutom körsång även exekverade instrumental underhållning på egenhändigt tillverkade stränginstrument och slagverk.

Ett annat utmärkande drag hos ryssarna var, att de gärna ville visa sin tacksamhet mot Storvretaborna genom att erbjuda sig att hjälpa till med vardagliga sysslor som snöskottning, vedhämtning och lövräfsning. I den mån de fick sådana uppdrag nekade de kategoriskt att ta emot erbjuden ersättning.

Det var få av ryssarna som kunde tala andra språk än sitt modersmål. Två av dem, som behärskade tyska bra, hette Wiktor och för att man skulle kunna skilja dem åt kallades den ene för långe Wiktor och den andra för lille Wiktor, baserat på deras kroppskonstitution. En Storvretabo, som då bodde i närheten av Pensionat Storgården och var språkkunnig, hade många samtal med de två Wiktors inom ramen för den begränsade permissionstid, de hade beviljats. Samtalen rörde sig oftast om alldagliga ting och präglades av en viss restriktivitet om uppgifter om Sovjet och krigföringen, vilket ryssarna troligen bedömde som strängt konfidentiella.

Att ryssarna var noga med att respektera givna förhållningsregler kan exemplifieras med att när några av dem inbjöds att delta i en privat middag på nyårsafton 1942 tackade de ja med stor tvekan. När det så under måltiden föreslogs en skål att skölja ned förrättens sill med höjde gästerna snapsglasen men ställde tillbaka dem oavsmakade när de kände doften av vad glasen innehöll. Madam Kollontay hade ju förbjudit dem att dricka alkohol!

Konstnären Konstantin Firtzow var en av de ryska flyktingar, som lyckades bli kvar i Sverige och som under sin lägertid i Storvreta visade prov på sitt konstnärliga kunnande. Av de tavlor han målade i lägret sålde han en del till hugade spekulanter i Storvreta. Två av dem, som har exemplar av hans konst är Evy Åhlén och Birger Pettersson. Fitzow kom att leva resten av sitt liv i Uppsala med så småningom erhållet svenskt medborgarskap och var en erkänd konstnär med medlemskap i Uppsala Konstnärsklubb.

Det fanns en del familjer i Storvreta, som successivt under ryssarnas vistelse i samhället blev goda vänner med dem. Före ryssarnas avresa från Storvreta den 15 december 1943 träffades överenskommelser mellan parterna om att skriva till varandra efter det att - eller om och när - flyktingarna återvänt till Sovjetunionen. Ingen sådan korrespondens lär ha förekommit. Om orsaken kan man bara spekulera.

Den 15 december 1943 var inte den definitiva avresedagen ur Sverige för ”Storvretaryssarna” Den dagen transporterades de med tåg till större uppsamlingsläger i Västmanlands län, t.ex. Baggbron och Krampen. Avresan från Storvreta station blev något av en sorgeföreställning, där många ledsna Storvretabor - mest kvinnor - fyllde järnvägsperrongen för att vinka av sina nyvunna vänner, vilka skulle komma att gå ett ovisst öde till mötes.

Historikern och författaren Kenth Ohlsson har i publikationen Populär Historia nyligen beskrivit mera i detalj, hur hela problematiken med flyktingar från öststater i Sverige utformade sig under den aktuella tiden och hur svårt det varit att få fram konkreta uppgifter om, vad som hände då (Ohlsson 1994, sid 14 - 17).
Hans intensiva forskning, som pågått i mer än ett år, har visat, att den dokumentation, som finns i Riksarkivet, har varit hemligstämplad fram till år 1994. Fortfarande finns hemligstämpeln kvar på en del dokument som förmodas vara av kontroversiell karaktär och handla om de ”öar”, de sovjetenklaver på svenskt territorium, som lägren delvis utgjorde. Hemligstämplingen väntas vara helt hävd år 2014.

Kenth Ohlson skriver i sin artikel: ”Vid andra världskrigets slut fanns det i Sverige läger med tusentals ryska flyktingar som väntade på deportation. Deras öde kom i skymundan av balterna och är fortfarande ett till stora delar okänt blad i svensk historia. Populär Historia har fått tillgång till hittills hemligstämplade dokument, som visar, att Sovjet utövade kraftiga påtryckningar på den svenska regeringen.

”Den glömda utlämningen” är rubriken på en artikel i Svenska Dagbladet den 7 oktober 1994 som beskriver utlämningen av 1200 ryska f.d. krigsfångar den 7 oktober 1944. Efter upprepade krav från sovjetunionen accepterade svenska myndigheter utlämningen av ryssarna.
Under stort hemlighetsmakeri embarkerades två små passargerarbåtar, Örnen och Varjo, för en riskfylld överfart från Gävle till Åbo. Båtarna fick lotshjälp vid Enskär och knappt 24 timmar efter avresan från Gävle var fartygen framme i Åbo. På kajen där väntade ryska officerare, som sorterade upp soldaterna efter långa namnlistor och lastade in dem i godsfinkor. Debarkeringen tog över sex timmar.

För att återgå till lägren i Storvreta var det inte enbart ryssar som befolkade dem. Balter, mest estländare, fanns i karantän i Missionskyrkan, Baptistkyrkan och på pensionat Skogsgården. Jag minns bäst det läger med enbart kvinnor från Baltikum som inkvarterades i Missionskyrkan någon gång under 1944. De befann sig i karantän och var strängt bevakade av svenska beredskapssoldater. De utspisades dels med mat tillagad i militärt fältkök, dels i missionspastorns ”brygghus” = tvättstuga.
Eftersom jag arbetade som droskchaufför vid den tiden fick jag skjutsa många av lägerinternerna till sjukhus och jag minns, att just de baltiska kvinnorna var i stort vårdbehov. De hade tydligen blivit undernärda och sjuka av umbäranden under krigsåren i sina hemländer och strapatserna under flykten till Sverige. ( Om du klickar här kan du läsa vad en av dem berättade. Salme Grandin intervjuades av Holger Fröjmark i årsboken 1996.) 

Som jag nämnde inledningsvis fanns det även flyktingar av andra nationaliteter under kortare perioder i Storvreta. Gemensamt för de flesta av dem var, att de visade tacksamhet for den fristad de upplevde sig ha fått i Sverige. Endast ett par av de norrmän som kom till Storvreta skilde sig från mängden. De var ”stöddiga” och mycket krävande.
Frågan om hur frikyrkoförsamlingarna klarade sina mötesverksamheter under den tid, då deras lokaler var uthyrda som flyktingläger, är svår att få besvarad. Baptisterna lär ha fått disponera skolan under några veckor och missionsförsamlingen kunde förlägga sina möten till Kyrsta missionshus.

I februari 1944 kom några tyska officerare till Storvreta och inkvarterades i pensionat Storgården. De kom närmast från Finland och befarades vara desertörer. En av dem vid namn Winkler var ett språkgeni som behärskade många olika språk och med honom umgicks en del språkkunniga Storvretabor, som därigenom fick en uppskattad språkträning. Winkler försvann snabbt från Storvreta och enligt obekräftade uppgifter utvisades han på grund av att han avslöjats som spion.
Av övriga flyktingar, som passerade genom lägren i Storvreta, dominerade finländarna men även några polacker bodde här under kortare perioder och jag minns inte att någon av dem utmärkte sig på något speciellt sätt.

Under 1945 avvecklades lägerverksamheten och det mesta återgick till att bli det lugna och fridfulla samhälle som Storvreta var före ”flyktingboomen”.

Jag vill gärna avsluta detta epos med en tankemässig jämförelse av, hur vi som bodde i Storvreta 1942 reagerade vid beskedet om, att det skulle komma ett stort antal krigsflyktingar till samhället och den typ av reaktion, som dagens Storvretabor visade prov på under det informationsmöte som hölls inför byggandet av ett genomgångsläger för asylberättigade flyktingar på Solstrålevägen i början av 1990-talet.
Jämförande skillnad blev anmärkningsvärt stor!

LITTERATUR
Ohlsson Kenth. 1994. Sovjets läger i Sverige. Populär Historia 6/1994. https://popularhistoria.se/krig/andra-varldskriget/beredskapstiden/sovjets-lager-i-sverige
Magnergård, Omar. 1994. Den glömda utlämningen. Svenska Dagbladet 7/10 1994.