Besök på Lilla Bjurum och Ubsola

S:t Nicolai Gilles Måndagsgrupp har gjort ett flertal utfärder senaste tiden. I måndags, den 10 augusti, var det dags igen. Det blev 11 förväntansfulla gentlemän som for via Götene till Lilla Bjurum i Vättlösa. Kyrkoruinen från 1200-talet var första målet. Här berättade Raymond Andersson om att kyrkan från början varit katolsk, som alla kyrkor i Sverige var vid den tiden. Det finns tydliga spår i väggen efter den ambo där prästen höll sina predikningar. Han var då osynlig för kyrkobesökarna, men hördes bra. En liknande ambo finns i Husaby kyrka. Efter att kyrkan stått öde en tid revs den under första halvan av 1700-talet.

Lilla BjurumFotograf: Lilla BjurumLilla Bjurum kyrkoruin

Färden gick vidare några kilometer till Ubsola-kullen i Ledsjö. Där finns tydliga spår i naturen efter något som har utförts av människohand. Här utövades Asa-tron för Oden, Tor och Frej med midvinterblot och blodsoffer. Vissa vill förlägga just denna plats som den centrala religiösa platsen i Sverige vid tiden för vår tideräknings början. Då sällskapet lämnade kullen fick de sällskap av ett tiotal nyfikna kvigor.

Ubsola 1Fotograf: Ubsola 1Ubsola-kullen  

Så blev det rast och en trevlig lunch vid Flämslätt, vilken avslutades med ett besök i dess vackra kyrka. Nere vid sjön var stranden fylld av badgäster. Ett kort stopp vid silverfallet i Lerdala, där det endast fanns en minimal vattenstråle mot vad fallet kan visa upp under vårfloden.   Vid Varnhem intogs en fika i trädgården innan ett besök vid den gamla kyrkoruinen på backen ovanför klosterkyrkan besöktes. Kristna gravar från 800-talet runt ruinen gör att Sveriges historia får skrivas om. Utgrävningen daterar kyrkan från 1000-talet och före den kan en stavkyrka ha funnits på platsen. Här har också arbetet med att bygga in kyrkogrunden i ett utställningshus för framtiden påbörjats.

Kvarnstensgruvan i Lugnås

Måndagsgruppen i KvarnstensgruvanFotograf: Måndagsgruppen i KvarnstensgruvanPå bilden ses Thage Petrusson, Raymond Andersson, Lars Larsson, Göran Persson, guiden Helena, Anders Hedevik, Claes Sagerström, Göran ”Tallis” Larsson, Bengt Thiger och Jan-Erik Sjöholm.

S:t Nicolai Gille har en grupp som samlas varje måndagsmorgon för en kaffestund och prat. Då löses många problem, men även en del arbete blir utfört. Så ibland kommer någon på att dit ska vi åka och denna gång var det Göran Persson som tyckte Lugnås.

Sagt och gjort. Den 29 juni så åkte ett tiotal ur måndagsgruppen till kvarnstensgruvorna vid Lugnås. Göran hade ordnat så vi fick guidning på plats.

Inledningsvis fick vi historien om munkarna, som för ca 850 år sedan kommit via Lurö till Lugnås för att fortsätta till Varnhem. Det var munkarna som startade brytningen av kvarnstenar i s.k. dagbrott. Så höll det på i några hundra år och så småningom tog ortsbefolkningen över brytningen.

I början av 1800-talet började man göra orter in i berget för att slippa gräva bort så mycket oanvändbart material på ovansidan av det ca 3 meter tjocka gnejslagret. Gruvsmeden var här en viktig man i arbetslaget, som höll ordning på kilar, släggor och spett, så man kunde hacka och gräva fram stenarna i gnejsen.

En kvarnsten kunde väga upp emot 3 ton inne i gruvan och måste släpas ut med hjälp av kätting och spel. Den finhöggs i storlek och tjocklek och sedan skulle den lastas på specialbyggda vagnar med oftast två hästar före. I uppförsbackarna förstärktes dragarna med något par oxar.

Taket i gruvan är, när gnejsen tagits ut, synbarligen en milliontals år gammal sjöbotten, med spår av trilobiter och annat. Om man tänker spegelvänt så kan man se en småvågig sandstrand.

Miljön i gruvan var direkt ohälsosam för arbetarna. Belysningen bestod av små oljelampor. Silikos drabbade nästan alla och de flesta dog före fyllda 40 år. Berget kallades därför i folkmun ”Änkeberget”.

I slutet av 1800-talet såldes stenarna över stora delar av världen. Ja till Nordafrika och Turkiet.

Runt 1915 lades gruvan ner då modernare metoder för att mala säd tog över marknaden.

Efter rundvandringen fikades i receptionen och eftersom gänget vill se mer berg togs omvägen över Kinnekulle på hemresan.

S:t Nicolai på resande fot

2015-04-21-104Fotograf: 2015-04-21-104 På pricken kl. 7 startade bussen från Gilleslokalen med 18 glada Gillesbröder för en resa till främmande platser, ja ända bort till gränsen mot Finland.

Vi hade en för dagen ny chaufför, då ordinarie chaufför Gerhard var på läkarbesök. På bussen hade också smugit sig med en gammal dansk, men den blev vi av med redan före Götene.

Då vi hade mycket att stå i under dagen, blev det en föredömligt kort rast vid Borasjön strax före Laxå. Av någon underlig anledning så sjunker aldrig den sjöns yta.

Vid FMV:s verkstäder i Arboga ligger en trevlig Rasta-restaurang och där intogs en välbehövlig frukost med tillhörande rast.

Något sena anlände vi till Kungliga Hovstallet, där Gösta Kylsberg tog emot och vi fick en grundlig genomgång av de olika stallarna och kamrarna. Vi såg alla de kungliga hästarna och till och med prinsessan Estelles lilla ponny. Seldon i guld och silver putsade och fina hängde på sina krokar.

Gösta visade också några äldre bilar. Däribland en Daimler från 1950, som Gustaf V:e köpte strax före sin död. Där stod också en något modernare Cadillac, som ofta användes.

Naturligtvis fanns där Sjuglasvagnen och Kalescherna, som används vid statsbesök och bröllopen. En våning upp fanns ytterligare vagnar, men de flesta används inte längre.

En kort färd ner till Stadshuset, där en fika på medhavda smörgåsar och kaffe inmundigades och sedan gick vi mot entrén. Här hade ett 15-tal medlemmar ur Lidköpingsföreningen mött upp och det blev ett kärt återseende för många. En finskbrytande guide visade oss runt i huset och man blir mäkta imponerad av det fantastiska huset och dess vackra rum. Man vill ju gärna prata med sina vänner och det störde väl visningen ibland.

Efter avsked av vår fränder åkte vi till Armémuseum där Aron Erstorp, bördig från Lidköping, tog emot. Vi fick komma in i de innersta rummen där annars bara anställda få gå. Han visade på några sällsynta vapen. Ett antal fanor var återfunna i arkivet, men ingen hade vetat vad det var. Aron har nu forskat och kommit fram till att det var Magnus Gabriel de la Gardies uppropsfanor från socknarna runt Lidköping. Vi tittade också på museets bibliotek och hann med en tur i museets utställningar.

Så gick bussen ut mot finska gränsen och Kapellskär eller Kappelstjär som innevånarna säger.

Här frambars all den mat vi senare skulle förtära. Claes Jansson var snabb med att sätta igång ugnar och fixa fram kött och potatis och grönt. Claes hade ordnat med en räkcocktail som förrätt och huvudrätten bestod av fläskfilé med potatisgratäng. Såsen bedömdes av somliga som ”himmelsk”.

Så förflöt kvällen under gemytliga former med prat och glam och en och annan sång.

En felställd väckarklocka gjorde att de flesta var uppe i ottan, men då blev det mer tid till att fixa frukost, både på rester och nya varor.

Efter packning och städning var vi i bussen vid nio-tiden för transport mot Enköping. Vid ett tankstopp efter vägen köptes t.ex. chokladbollar, glass och andra saker man behöver andra dagen på en resa. Många var törstiga.

I Enköping var målet SNA-Europé. Men vem vet vad det är, så vi säger väl Bahco istället. Då hänger alla med.

En av deltagarna, Göran Persson, har ju arbetat på företaget och hade därför ordnat med visningen. Till en början så bjöds vi på kaffe och fick se utställningen av alla verktyg.

Allt ska ju ha nya namn, så nu heter det ”schowroom”, där man visar upp sina saker.

Man har där också en butik, där man kan köpa verktyg till nedsatt pris och det var många som passade på att fylla upp verktygslådan där hemma.

Härefter åkte vi till Bahco-museet som drivs av J.P. Johanssonsällskapet. J.P. Johansson är ju den man som uppfann rörtången, skiftnyckeln m.m.

Namnet, Bahco, kommer från en Ålandsbo, som såg till att få ensamrätt på att sälja alla J.P.:s verktyg, B.A. Hjorth. Så blev firmanamnet B.A. Hjort & Company, eller förkortat, Bahco.

Bussen går vidare mot Arboga för en stadig måltid och därefter mot Örebro och Wadköping.

Wadköping är en plats ungefär som vårt Limtorgsområde, med äldre hus och möjlighet till förtäring, vilket naturligtvis utnyttjades. Cajsa Vargs hus besöktes och man fick reda på att Cajsa aldrig har tagit vad man haver. Det är en skröna.

Borasjön fylldes upp under ännu en kort rast och härifrån är det sedan raka spåret hem.

Efter två dagar med täta upplevelser och mycket bussresa är man ganska mör i kroppen.

Släktforskning i S:t Nicolai Gilles regi

DSCN1685 - KopiaFotograf: DSCN1685 - KopiaDet började egentligen 2012 med några få intresserade släktforskare och har sedan ökat med fler deltagare efter hand. Ledare är Gillets Raymond Andersson, som forskat i många år och assisterande ledare är Jan-Erik Sjöholm, som också forskat i många år. Bengt Thiger är även han en hjälpsam deltagare, som fixar kaffe till forskarna. Tilltugget brukar delas upp på deltagarna, som försöker överträffa varann i allt från bullar till tårtor.

Vuxenskolan står bakom projektet och hjälper till när så behövs. Platsen är S:t Nicolai Gilles möteslokal vid Wennerbergsvägen.

Hitta aktivitet

Inga aktiviteter