nnilsson

På nationaldagen den 6 juni 2010 höll Martin H:son Holmdahl högtidstalet i Söderögården. Det blev ett mycket uppskattat tal och på begäran återger vi talet här nedan.

Söderö-vänner!

En nationaldag då vi i tacksamhet tänker på vårt land och vår bygd, på dess människor och på tidigare generationer, som byggt vårt samhälle, finns all anledning att fira. Och ändock har vårt land i motsats till andra länder, länge saknat en nationaldag.

Jag vill först nämna några ord om dess tillkomsthistoria för att belysa, att när den äntligen infördes av riksdagen, så omfattades tanken om nationaldag av hela vårt folk, vilket tidigare ej var fallet. Första gången införandet av en nationaldag diskuterades var i samband med anordnandet 1893 av en stor vårfest på det av Arthur Hazelius grundade Skansen. Festen pågick i fyra dagar och avslutades den 6 juni med som det hette "en nationalfest till firande av våra historiska minnen". Följande år, då vårfesten upprepades, skrev tidningarna "att den skulle avslutas den 6 juni, vilken dag på Skansen liksom förlidet år skall firas som svensk nationaldag". Men det var svårt att erhålla alla medborgares anslutning till tanken på en nationaldag, då fosterlandets namn alltför ofta missbrukades i partistriderna.

Under första världskriget väcktes tanken på firandet av en flaggans dag och en riksomfattande styrelse (senare kallad bestyrelse), för svenska flaggans dag bildades. Man beslöt förlägga den till den 6 juni, den dag då Gustaf Wasa valdes till Sveriges konung och den dag då 1809 års regeringsform undertecknades. Det finns nu anledning att erinra om att riksdagens första beslut år 1973 att anta den nuvarande regeringsformen fattades den 6 juni.

På detta privata initiativ firades för första gången Svenska Flaggans Dag 1916. Samlingen runt nationalsymbolen rönte en mycket stor uppslutning, säkerligen mest beroende på stämningen under första världskriget. Flaggstänger restes på offentliga platser i hela landet och en stor flaggfest avhölls i närvaro av konungen på ett fullsatt Stockholms stadion, för vilket tillfälle författaren KG Ossiannilsson skrivit dikten Sveriges Flagga, tonsatt av Hugo Alfvén. Denne var så kallad direcor musices vid Uppsala universitet, som i år erinrar om hans tillträde av befattningen för hundra år sedan och hans död för femtio år sedan. Han är en av landets största kompositörer och här finns särskild anledning att påpeka, att Alfvén sent i livet till sin 85-års dag 1957 sammanställde spelmanslåtar, bland annat Roslagsvår med den underbara texten av Alf Henriksson "Johansson rör på påkarna". För Alfvén slöts därmed cirkeln, som börjat med uppteckningar av folkmusik 1894 i Roslagen.

Även om Svenska Flaggans Dag var en framgång möttes den länge av en reserverad hållning inom stora delar av svenska folket. Detta berördes i statsminister Hjalmar Brantings tal vid stadionfesten 6 juni 1922. Han erinrade om att initiativtagarna från början uttryckligen förklarat att dagens firande skall stå utanför all partipolitik. Men sade Branting "Det vore väl förklarligt om detta neutralitetslöfte på många håll mottagits med tvivel" men fortsatte "att han dock hyste förhoppningen om att man allmänt skulle omfatta denna goda vilja till allt bättre samförstånd mellan alla svenskar oberoende av politisk färg, när det gäller samling runt vår nation och dess rätt bland andra folk, dess frihet och framtid och följaktligen kring nationens symbol, vår svenska flagga". Brantings förhoppning infriades och Svenska Flaggans dag blev ej minst under andra världskriget en samlingsdag för hela svenska folket. Många gånger, första gången 1948, väcktes motioner i riksdagen att stadsfästa Svenska Flaggans Dag som nationaldag. Dessa motioner avslogs - oftast med hänvisning till att man ej ville likställa dagen med helgdag, trots att lagutskottet 1952 uttalade att "en utveckling som leder till att den 6 juni allmänt betraktas som vår nationaldag är att hälsa med tillfredsställelse" Slutligen föreslogs i proposition till 1981/82 års riksdag att den 6 juni inte bara betecknas som Svenska Flaggans dag, utan även som Sveriges nationaldag. Det blev riksdagens enhälliga beslut och därmed fick vi från 1983 en författningsmässig nationaldag. Från 2005 arbetsfri.

Vi firar denna nationaldag i en anda av den positiva nationalkänsla, som är präglad av en samhörighet med natur, människor och kultur i den egna bygden och hemlandet - i motsats till den oacceptabla chauvinistiska nationalism, som lett till brott mot andra folk. Samhörigheten med naturen har vackert uttryckts av Heidenstam i slutet av en lång utlandsvistelse: "Jag längtar marken jag längtar stenarna, där barn jag lekt". Hur många av oss har inte fyllts av en särskild lyckokänsla efter hemkomsten från en lång resa eller flyttning tillbaka till barndomens bygd. Och den kulturella samhörigheten har väl formulerats av Dag Hammarskjöld, då han som FN:s generalsekreterare och nybliven vice ordförande i Svenska Turistföreningen, tillfrågades om vad medlemskapet i denna förening betydde för honom: "Mina andliga rötter i hemlandet stärkes på ett sätt som också stärker möjligheterna att handla internationellt".

Tillåt mig också att nämna några personliga erfarenheter av den positiva nationalkänsla som beror på samhörighet med natur, människor och kultur. Jag är uppväxt under mellankrigstiden på västkusten i ett läkarhem, som lärde mig respekt för alla människors lika värde och ett avståndstagande från den tidens totalitära rörelser, särskilt nazismen med dess raspolitik. En flyttning i realskoleåldern från födelsestaden Göteborg till Falkenberg gjorde också att jag tidigt kom att inse ojämlikheten i samhället. Alla kamrater som ville följa med till länets enda gymnasium i Halmstad, kunde av ekonomiska skäl ej göra detta. Viveka Westman nämner i senaste numret av hembygdsföreningens trevliga Söderöposten, att Sven Edin, född 1913, tio år före mig, var den förste på Söderön som tog realexamen. Hur tacksamma kan vi ej vara för efterkrigstidens skolreformer och studiesociala åtgärder. Kvalitén i utbildningen får dock ej sänkas.

Min mark, där barn jag lekt, var först Bohusläns underbara klippor, stupande i det salta havet och senare Hallands sandstränder, ljunghedar och bokskogar. Vid en sådan ligger den Holmdahlska familjegården Ottersjö, dit min pappa och hans syskon 1916 flyttade prästgårdshemmet då farfar prosten i Tvååker dog. Och visst vill jag varje sommar återkomma till västkusten för någon vecka. Men medicinstudier i Uppsala - ännu fanns ej sådan i Göteborg- och fortsatt läkararbete på Akademiska sjukhuset har fått mig att växa samman med den Uppländska naturen och dess folk.

Efter ett första sommarställe vid den klara Björklingesjön i familjen Hjorts stuga under hela 50-talet och ett år med familjen i New York ville min hustru Barbro få ett eget sommarställe. Vi for därför en majkväll 1961 för att titta på ett utannonserat torp, på Söderön i Svartnö. Det hade ingen utsikt över vatten och det var ej nära till bad. Men det var ett ostört läge vid ett stort betesfält, Walter och Margareta Mattssons, med vackra enar och många vårblommor. Själva huset var en typisk torpstuga med kammare och kök med vedspis och utan vatten och avlopp, men med elektricitet och en inredningsbar vind, dessutom fanns lillstuga med förråd samt en oinredd fårstuga. Barbro tyckte om stället och vi beslöt att köpa det av Edvard Hörner, som tidigare förlorat sin hustru Emma och nu flyttat till ålderdomshem. Vi tog det, med fem barn, 11-1 år gamla, i besittning redan följande veckoslut. När jag satt på yttertrappan i morgonsolen, kom en kortväxt man i min ålder över tomten. "Det är väl den nya grannen förstår jag" började han "jag heter Axel och vill presentera oss i granngårdarna. I röda huset bor mina föräldrar, pappa Knut Myllykoski och mamma Hanna, puckelryggig från polio i uppväxtåren. Där bor också min syster Linnea med sina två döttrar, Ingrid 15 och Eva 8 år. Andra gården brukas också av ett syskonpar, Bror och Agda Wahlström, och hos dem bor deras gamla far Gotthard"

Alla blev våra vänner för livet. Barnen var alltid välkomna på gårdarna och fick vara med om skötsel av kor och får och delta i arbetet på fälten. De tyckte att de var på "ett riktigt land" och ville inte byta mot något annat. Redan första sommaren fann de dessutom två utmärkta badplatser. Till den ena cyklade de fyra äldsta med Eva Myllykoski de nio km till simskola vid det vackra Elfsnäs. Simavslutningarna med vår svartnögranne, hemmansägaren och kommunalpolitikern Henning Fredriksson som promotor, var årliga högtidsstunder. Ett par gånger bad Henning mig att tala om nya upplivningsmetoder, som mun-till-mun-andning och yttre hjärtmassage, som jag varit med om att införa i landet.

Barnen fick också bada på närmare håll vid en samfällighet med en gammal brygga vid Kulla. Kaffestunderna hos våra grannar var alltid lika trevliga, ibland hos Myllykoski tillsammans med Aina och Viktor Jansson. Fjärde söndagen i advent åkte vi alltid ut för att hämta julgran och dricka kaffe hos Wahlströms eller senare hos Myllykoskis.

I maj 1974 brann vår torpstuga ner till grunden, när vi ej var ute. Redan följande vår tog Barbro initiativ till inköp av en finsk sportstuga. Vi borrade då även efter vatten och fick ett riktigt välutrustat ställe. Tyvärr blev det dock inte som förr ett tillhåll för hela familjen. Jag utnyttjade det dock mycket tillsammans med sladdbarnet Andreas, det då enda hemmavarande barnet. Han och jag fick hjälpa Axel Myllykoski med att hässja och volma höskörden, vilket också förde oss i kontakt med Maria och Bengt Skagersjö på Högalund. Nu har jag följt de närmaste grannarna till i Svartnö till graven, utom 91-åriga Agda Wahlström, som jag gläder mig åt att besöka för goda pratstunder. Stugan fungerar fortfarande väl som reträttplats för mig med sköna skogspromenader och svampplockning. Min tacksamhet över kontakt med natur och människor på Söderön är stor. Låt mig slutligen citera hembygdsföreningens ordförande Hans Tibell i Söderöposten där han understryker den viktiga uppgiften för föreningen, den att stärka samhörigheten mellan alla som har en knytning till Söderön. I min kontakt med studenter i Uppsala brukade jag ofta återge en Göteborgshistoria med viktigt budskap om kontakt mellan människor: "Karl och Osborn knegar uppför Masthuggsbacken på ostadiga ben efter en genomfestad kväll. Plötsligt faller Karl och blir liggande, medan Osborn står vaggande över honom. Till slut säger Karl - Osborn lille kan du ej hjälpa mig upp. -Nej svarar Osborn, men jag kan lägga mig ner och prata med dig."

Kära vänner, när idag för 95:e gången Svenska Flaggans Dag och för 28:e gången Sveriges nationaldag firas, kan vi göra det i känslan av allmän uppslutning kring de nationella värdena, frihet, demokrati och social rättvisa och i tacksamhet över att få leva i ett vackert land med många goda, gamla och nya medborgare.

Låt mig utbringa ett fyrfaldigt leve för vårt fosterland.