I Braås hembygdspark finns valkäkar från blåval. Käkarna togs hem till Sverige av den märklige Karl Ossian Johnson. Vid andra världkrigets utbrott flyttade han hem till Sverige och slog sig ner i Växjö och blev relativt känd i staden. Han kallades "valfångaren". Ett tag bodde han i Målajord, Brittatorp, där hans entré pryddes av dessa väldiga valkäkar som nu finns i Braås Hembygdspark. Karl Ossian Johnsson var en lysande representant för de många som bröt sig loss från fattigdomen och gjorde världen till sin.
På Tegnérkyrkogården i Växjö finns en liten obetydlig gravsten som upptar namnet C. O. Johnson samt födelse och dödsdata 21/3 1867 - 25/6 1949. Karl Ossian föddes på Skärvet i Växjö. Familjen försörjde sig på jordbruk. Vi kan förmoda att den som så ofta vid denna tid hade det fattigt. De hårda åren vid 1860-talets slut har vi ju alla hört mycket omtalas. När den unge Karl Ossian fattar sitt beslut att rymma från föräldrahemmet, var detta i sig självt inget märkvärdigt. Han sögs in i den rörlighet som präglade dåtidens människa. Han rymde till Karlskrona. Att det blev just denna för Växjöpojkar så väl kända ort, berodde väl närmast på, att Karl Ossian hört att där kunde man alltid få arbete. Men den svenska marinen mönstrade inte pojkar som bara var 11 år och inte försedda med nödiga papper. Rymlingen fasttogs och återfördes till fadershuset. Den unge mannen fick nu lugna sig och växa till ett par år. Men när han nått sitt 13:e år hade hans böner och tjat nått sin verkan. Han mönstrade på ett fartyg i Malmö hamn. Världen stod öppen för honom. De år som följde måste ha varit hårda. Det var vid denna tid ingen sinekur att segla för om masten.
Han kom så småningom på en verklig långfärd till Sydafrika. Han upplevde livet i Kapstaden och naturen i Kaplandet mycket starkt. Karl Ossian beslutade sig för sitt livs andra rymning. Han återvände dock senare till Sverige men reste på 1890-talet till Amerika där han etablerade sig som tvåltillverkare. Men han tröttnade åter, eller snarare - han kunde inte glömma Afrika. Han arbetade sig dit!
Han etablerade sig som cykelmakare i Durban. I Durban kom Charles O Johnson snart att märka att det var en sak i matväg som saknades - fisk! Han begrep att här låg alla möjligheter öppna. Genom goda förbindelser med Göteborg inköptes bättre revar.
Fiskelag med mestadels indier organiserades, fångstplatser undersöktes, distributionsleder upprättades, kapital investerades och den svarta befolkningen lärdes att äta fisk.
(Sammandrag av artikel i Smålandsposten 1 februari 1978 skriven av Sten Almqvist)
Från Sverige köpte Charles O. fiskefartyget "Brea" utrustat på modernaste vis och fångsterna mångdubblades. Senare köptes ännu en svensk trålare "Bluff". Tillsammans med John Irvin från Skottland bildades bolaget Irvin & Johnson Ltd.
Under första världskriget svängde Charles "Ocean" (som han nu kallades) intresse över till säl- och valfångst. Fångstfartygens bundenhet till hamnarna retade Johnson. När stora fångster landades måste man på grund av hettan arbeta i vansinnets brant för att djuren inte skulle förstöras. Först av alla kom han på att en flytande fabrik, ett valkokeri, borde konstrueras. Sagt och gjort. Hans idéer omsattes på ett varv i Skottland och "Restitution" kom till, det första fartyget i sitt slag. Det bemannades med norrmän. Även svenska kaptener anställdes.
Inkomsterna var enorma inom firmans båda verksamhetsområden. Överskottet investerades i firman, som nu var en av södra halvklotets mest betydande. Johnson köpte ut Irvins andel och fick egen bestämmanderätt i bolaget.
Johnson hade besökt hemlandet vid flera tillfällen och 1939 kom han än en gång hem. Andra världskriget bröt ut och han blev instängd här. Amerikanerna rekvirerade hans flotta för krigiska ändamål och Johnson erhöll en blygsam lön tills dess rekvisitionen skulle regleras efter kriget. Hans firma reorganiserades och amerikanska staten betalade sin skuld med 19 Mkr. Men Johnson var för gammal för att än en gång starta på nytt.