Forså kvarn skänktes år 1956 till Själevads hembygdsförening av makarna Hjalmar och Gunhild Byström i Österalnö. Skvaltkvarnen är belägen på gränsen mellan Själevad och Mo. Enligt traditionen ska det ha funnits sju kvarnar längs efter Forsåbäcken, men det är knappast troligt, att de har funnits där samtidigt. Bevarade dokument kan berätta, att även andra byar har haft kvarnrättigheter i Forsåbäcken. Alltsedan 1900-talets början är det bara denna kvarn som finns bevarad.
Vid kvarnen fanns också en rad slipstenar. En särskild ränna under kvarnhuset försåg en mindre slipsten med vatten, som räckte till även under torra somrar. Rester av bränt tegel vittnar om, att här också har funnits ett lerbruk.
Under 2012 och 2013 genomfördes omfattande restaurering av kvarnen. En ny vattenränna och ett nytt vattenhjul tillverkades, spånhyveln restaurerades. Tilloppet till kvarnhjulet tillverkades så att kvarnhjulet roterar. Arbetet utfördes av medlemmar i Hembygdsföreningen under ledning av Bertil Åkesson.
Under 2015 och 2016 fortsatte restaureringen av kvarn området: med hjälp av grävmaskin restaurerades dammen, nytt underlag för stenarna i sidorna av dammen, nya stockar i dammsidorna, nya dammluckor, ny bro över spillfåran, ny gångväg till kvarnhuset, handikapp ramp till kvarnhuset, den gamla läktaren revs och en ny monterades, en scen med möjlighet till regnskydd uppfördes och till sist men inte minst ett nytt dass sattes upp allt under ledning av Lars-Gunnar Lundström.
Hösten 2019 lades det nytt spåntak på Forså kvarn.
Handikapp ramp Fotograf: BS
Scen o läktare Fotograf: BS
Spånhyvel Fotograf: BS
Renovering damm Fotograf: BS
Nytt spåntak okt 2019
Forså skvaltkvarn:
Enligt traditionen ska det under olika tids-perioder ha funnits sju kvarnar vid Forsåbäcken. Den nuvarande kvarnen är uppförd i slutet av 1770-talet av Jonas Byström och är flyttad hit från en plats längre nedströms. Väster om kvarnen står en spånhyvel som drivs med ett eget vattenhjul. Vattnet som kommer via en vattenränna regleras med en hävstång. Under kvarnhuset har det också funnits en särskild ränna som försett en mindre slipsten med vatten. År 1956 skänktes kvarnen till Själevads Hembygdsförening. Den är sedan dess restaurerad och underhållen.
Skvaltkvarnen är den enklaste typen av vattenkvarnar och är känd i Sverige sedan 1200-talet. Enligt Abraham Hulpers beskrivning över Ångermanland år 1798 fanns skvaltor ”snart i alla bäckar”. Enligt Landshövdingens femårsberättelser från 1831-32 var antalet husbehovskvarnar i Västernorrlands län 3018 stycken. Skvaltan passade för små vattendrag. De ägdes i regel kollektivt, vanligen av ett byalag och uppfördes vid en gemensamt ägd mark och vattendrag.
Förbjudet att mala! I Norrland utgjorde brödsädet vanligen korn, som man bakade ojästtunnbröd av. Sista gången man malde i Forså kvarn för självhushållning, var 1918. Under krigsåren 1914-18 och under ransoneringens tid, var det förbjudet att mala och många kvarnar låstes. Men bönderna kringgick förbjudet. Genom att hålla kvarnen öppen på nätterna malde man i smyg.
Kvarnen utgörs av en trädstam (kvarnkall) med skovelblad av trä nedtill. Kvarnkallen löper genom den undre kvarnstenen (liggaren) och är fastsatt i den övre kvarnstenen (löparen). Endast den övre kvarnstenen (löparen) är rörlig. När vattnet träffar skovlarna sätts kvarnkallen och den övre kvarnstenen i rörelse. I kvarntratten längst upp, hälls säden. En skakpinne gör att säden rinner ut via en ränna (sko) och genom den övre kvarnstenens borrade hål (ögat). Mellan stenarna kommer sedan det färdigmalda mjölet fram. Mjölet sopas sedan ned i säckar från den avsatts (laven) som kvarnstenarna vilar på.