Av stugan där Emma bodde är bara grunden kvar och järnspisen som står på sin plats i muren. Skogen är på väg att taga tillbaka odlingarna. När vi barnbarn till Emma har kusinträff  på Labacken, brukar vi besöka platsen för stugan och prata om henne och minnas.

Vid torpinventeringen 1993 fick det nummer: 31

Jag skall berätta lite om hur det kunde gå till för snart hundra år sedan. Det är min farmor Emma Eriksson. Vissa uppgifter har jag tagit från Stig Emanuelssons släktförteckning, också han barnbarn till Emma.

Emma Josefina Eriksson, född Olausdotter, den 28 jan. 1863 på Ellebacken, Seglora. Hon gifte sig den 16 juli 1886 med Johan Alfred Eriksson, hemmansägare Lida Almhult. Makarna fick 6 barn, Frits Edvin, född 1887, Rikard 1889, Hjalmar 1890, Viktor Leornad 1892 , Elin Bernhardina 1894, Alma Teresia 1895.

Den 4 januari 1896 dog Johan Alfred Eriksson efter en tids sjukdom, så Emma blev änka 33 år gammal med 5 barn. Ett barn hade dött innan det var ett år. Det älsta barnet var 9 år och det yngsta blott 3 mån gammalt. på den tiden var det vanligt att  inte hustrun var med i lagfarten på gården, så barnen blev ägare till gården. Det blev en person utsedd till förmyndare för barnen. Eftersom det var en del skulder på gården, fick förmyndaren för sig att det var bäst att han köpte gården, vilket han också gjorde. Sedan var det inte mycket att vara förmyndare för. Barnen tyckte senare att försäljningen var onödig, så de ansåg inte de hade någon hjälp av sin förmyndare, vilket inte var så konstigt. De glömde aldrig det så länge de levde. Om förmyndaren gjorde rätt eller fel, kan jag inte döma i, det får någon annan göra. Nu vilar änkan och förmyndaren på samma kyrkogård och åren lägger ett försonande skimmer över händelsen.När gården var såld, fick Emma bygga en liten stuga på gårdens skogsskifte intill Labacken och flyta dit med fem barn och klara försörjningen av dem med vävning. Man kan tänka sig vilken kamp och möda det var innan barnen kunde hjälpa till med arbetet. Sönerna fick bryta mark så det gick att ha en ko. En av sönerna var inte mer än tretton år när han högg sin första famn ved, 2  1/3 meter. Emma klarade av att försörja och fostra upp sin fem barn till starka personligheter, med förmåga att klara sig själva. Graven av maken blev ej skött utanglömd, för Emma måste ägna all sin tid och kraft för de levande. Jag mines vilken vördnad och respekt vi hade för Emma , när hon hälsade på hemma hos oss ungefär en gång per år. Den sista gången jag talade med henne i sin stuga var våren 1943 . Hon såg på mej och min bror, som var med, och sade: det är roligt att se , ni ser friska ut och bra klädda är ni. Hon tänkte nog på vilken möda och arbete det varit att skaffa kläder och mat till barnen när de växte upp.Vägen till kyrkan var för lång för att Emma skulle orka gå dit, men andaktsböckerna var slitna, så hon läste nog mycket i sin ensamhet. Den sista tiden av sin levnad var hon hos dottern Elin Eliasson, Bossnäs. Där dog hon 27 mars 1944.

Av stugan där Emma bodde är bara grunden kvar och järnspisen som står på sin plats i muren. Skogen är på väg att taga tillbaka odlingarna. När vi barnbarn till Emma har kusinträff  på Labacken, brukar vi besöka platsen för stugan och prata om henne och minnas.

Jag har med dessa rader velat tala om hur Emma hade det och många med henne i en tid, när samhället inte gjorde mycket för ensamma och svaga. Så till sist vill jag tillägna en liten dikt till minne av Emma Eriksson.

Där vid evighetens port

skall jordens oro vika,

mödan skall här glömmas

friden lyser nu för Dig.

RUDOLF