En berättelse av Rudolf Johansson.

Jag skall skriva lite om Sommarvadet, sådant det var på trettiotalet, när jag gick där förbi på min skolväg. Där bodde änkan Ida Andersson med sönerna Leonard och Karl, dottern Elin och dotterdottern Elsa. Ida var en färgstark person med ett häftigt humör. För att ge eftertryck när hon berättat en sak, slog hon ofta händerna på knäna. Sönerna försörjde sig med diverse arbeten, som jordbruksarbete, skogsarbete och byggnadsarbete. Dottern Elin arbetade på Rydals fabrik. Hon flyttade till Öjarebacken i mitten av trettiotalet. Leonard var av den jordnära typen av folk. Han höll sig mest hemma på fritiden och såg till att allt fungerade, som det skulle och att det fanns mat i huset. Karl var mera lättsam till lynnet och ville vara ute bland andra ungdomar och roa sig. Ett exempel på Karls skojfriskhet var när han skulle hjälpa en bonde att slakta en gris. Han sade: " Det klarar vi själva ", så bonden trodde att Karl skulle sätta kniven i grisen. När dom hade klubbat till grisen, tittade bonden på Karl och undrade: ”Skall du sticka grisen"? "Nej, det får du göra själv, för grisen är ju din", sa Karl.

Karl byggde sig hus i Rydal och flyttade .dit. År 1938 flyttade Leonard och modern till ett hus, som Leonard byggt vid landsvägen och som heter Björkebo. Därmed släcktes fotogenlampan på Sommarvadet och huset revs ner och det blev ett ställe mindre efter vägen man gick. Det var med saknad man såg det försvinna. Nu är ingen i livet av dem, som jag har berättat om. Men jag minns dom som snälla och vänliga personer