Av Rudolf Johansson

UTDRAG UR BERÄTTELSE OM TORPVANDRING
Av Rudolf Johansson.

Storö

             Från Öjarebacken gick en stig mot Storö, Munters kallat. Det friköptes från Bönås i slutet av 1800-talet av Johan Karlsson och hustrun Selma. Johan var född på stället och Selma kom från Fritsla. De hade fem barn, men två dog ganska tidigt. Jag minns Mats, Helga och Gustav ( Gösta ). Det var Mats som bodde hemma hos föräldrarna, som övertog stället.

             Jag växte upp på Hallatorp, en bit väster ut från Storö, så Munters var det ställe, som vi umgicks mest med. Vi kallade dem för ”darrafar och darramor”, ett gammalt namn som har försvunnit på grannar.

             Som barn har jag många minnen därifrån. Vi hade stor respekt för Selma, fast man blev väl mottagen jämt. Selma var mycket kyrklig av sig  och gick ofta den långa vägen till kyrkan, fast hon hade svårt för att gå. Hon kunde ha högläsning ur någon andaktsbok ibland, när man kom dit. Det var att sätta sig på en stol och vänta på att boken lades ihop. Sedan pratade hon med en och man fick jämt någonting. Johan var frusen av sig och eldade järnspisen hårt, så det var värme i köket jämt. Selma hade burit mig till dopet en gång. När jag 35 år senare var med och bar henne till graven , tänkte jag mer på de ljusa minnen från Selma och Johan, än på döden.

             Sista ägarna till Storö, som hade djur i ladugården, var Mats och Elsa Karlsson. De flyttade därifrån 1948. boningshuset var sedan fritidshus med olika ägare under många år , men är nu året runt- bostad sedan ett tiotal år.