Hösten 2019 till vintern 2021 har socknarna Gårdby och Sandby fått sitt elnät nedgrävt. Det som är en självklarhet för en yngre generation ses av oss på landsbygden på östra sidan som något helt fantastiskt. När jag flyttade hem igen 2006 satt det i ryggmärgen att vara utrustad för elavbrott. Någon månad efter inflytten kom ett blad från kommunen där de räknade upp vad som skulle finnas hemma ifall det blev strömavbrott. Trots att vi då bott där i två månader fanns allt på plats vad gällde stearinljus, spritkök och värmeljus. Det fattades bara reflexväst. Jag besökte för tre år sedan en bekant på Visingsö och frågade hur ofta det blev strömavbrott. Det var ju samma landsbygd där. Han tittade konstigt på mig och sa rätt obekymrat att det inte förekom. Det där med strömavbrott är också rätt oberäkneligt. Julen 2010 när fåken ven om knuten väntade vi bara på elavbrottet men det kom aldrig. Efteråt säger man alltid när man pratar om julen 2010 ”men ström hade vi”. Andra gånger har strömmen gått lördagskväll men vi har rett ut det med kött i folie i kaminen och fått vår kvällsmat ändå.


I oktober 2019 började EON:s entreprenörer gräva öster om Gårdby och i december samma år kom  de till Norra Näsby. Det måste varit en rejäl utmaning att gräva längs våra smala vägar och att hantera all den sten som dök upp ur vår stenrika jord. Men det gjordes väldigt snyggt och stenen transporterades bort för att förhoppningsvis att göra nytta någon annanstans. Med förändring kommer också nya vyer. Elstolparna som alltid stått där har plockats ned och det ser ut igen som det gjorde en gång innan de sattes upp. Stolparna och elkablarna i Norra Näsby togs ned oktober 2020. Vi kommer inte längre se fåglarna sitta på rad på tråden. En bekant som var hos oss sa nostalgiskt ”titta, så satt fåglarna på tråden när jag var barn”. Ja, man fick åka till östra Öland för att se något som för länge sedan försvunnit på fastlandet. Fågelskådaren säger att fåglarna nu får sitta i torra, gamla träd och att vi skall spara träden åt fåglarna.


Det med stolpar och tråd är intressant.  Jan-Erik Svensson i Gårdby var 18 år gammal år 1962 när han började på Sydkraft. Han berättar att elstolpen av gran var oftast 11-12 meter hög varav 1,5 nere i marken. En 10 metersstolpe kunde sättas upp på två man med spel som vevade upp den.  Han har satt upp elstolpe manuellt någon gång och då användes kratta och trästänger med pikar.  Vid långt avstånd(spann) mellan stolparna  kunde trådarna hamna i en bågsänka och då krävdes högre stolpar. Vid en väg skulle det vara 6 m upp till tråden. De första stolparna var gjorda av ek och kunde vara krokiga. Jan-Erik har tagit ned några sådana och de sattes upp på 1930-talet och kunde stå i trettio år. Han berättade att det hördes om stolpen var tom inuti, det lät ihåligt när man klättrade i den. Varje stolpe hade en märkesspik med årtalet. Granstolparna var impregnerade med kreosot. På norra Öland fanns gröna arsenik-impregnerade stolpar. 1962 gjordes allt för handkraft. Hålet grävdes och när det var klart för stolpen var det ”resning i målet”. I slutet av 1960-talet skaffade Sydkraft en grävmaskin. Om det var berg där stolpen skulle sättas borrade man och sprängde med dynamit.
 Tråden var först av koppar men den var för klen och ersattes av en stål-lina med aluminium. När en ny linje gjordes fick man ”väga upp” då temperaturen avgjorde hur långa trådarna skulle vara. Vid kyla dras trådarna ihop. Det var viktigt med de trådar som gick till husen att de inte var för spända, för då blev det oljud från trådarna i kyla.

Jan-Erik började alltså som 18-åring. Han fick en nyckel, verktyg och ett par spikskor och så lärde de andra i laget upp honom. Man skulle använda livbälte men det ville inte de gamla gubbarna att man skulle använda. De arbetade på ackord och tyckte att man blev försinkad. När man kom upp ”kände man sig för” med en tång att det inte var ström i tråden. De gamla lärde ut hur man skulle klättra i stolpen, med knäna inåt.
Efter två olyckor tilläts inte jobb utan livbälte och att ledningarna jordades med stänger som hängde på kablarna.
Öland var indelat i tre distrikt, norra, mellersta och södra. Det var 20 man anställda. Det fanns en distriktsbas med tre man under sig.
Men hur kom elen till Öland? För att få veta detta läste jag mina anteckningar jag gjort genom åren, pratade med Per-Åke Johansson från Södra Sandby, elektriker Kjell Rosengren i Gårdby, Jan-Erik Svensson i Gårdby och ringde EON. När jag letade på EON:s hemsida fanns inget val på ”elens historia” utan jag fick ringa. Min fråga förbryllade de i övrigt trevliga EON-anställda men efter många veckor fick jag plötsligt kontakt med en person på lokalkontoret som tyckte detta var lite roligt. Han försåg mig med en del litteratur som jag tog del av med stort intresse.


Länsstyrelsen i Kalmar län gjorde under första världskriget en stor utredning av elektrifiering på Öland. Ölänningarna hade det inte lätt med jordbrukskris i slutet av 1800-talet och dräneringen på invånare i och med emigrationen. Landshövding Johan Falk arbetade engagerat i frågan, ordnade möten i kommunerna och det fanns ett stort intresse för att elen skulle komma hit. Dock förstod alla att ölänningarna inte skulle kunna betala detta själva. 1918 bildades Kalmar läns elektricitetsförening som skulle svara för länets elektrifiering. Johan Falk var ordförande och det fanns öländska representanter i styrelsen. En utredning gjordes av en ingenjör Engström som utredde möjligheten till en kraftstation driven av torv eller alunskiffer. Hans utredning resulterade till sist i att el via två sjökablar under Kalmarsund var det bästa alternativet. Två kraftbolag Hemsjö och Finsjö erbjöd sig leverera energi men anläggningskostnaderna var det stora problemet. Föreningen planerade att kablarna skulle överföras från Skäggenäs till Stora Rör. På båda sidor av Kalmarsund skulle transformatorstationer byggas för ned- och upptransformering. Länsstyrelsen stödde föreningens förslag och gjorde framställan till 1920 års riksdag om ett anslag på 1,1 miljon kronor till öns elektrifiering. Intresset hos ölänningarna minskade då krisåren under första världskriget var över och det åter fanns fotogen att köpa. Då hade man ju bränsle till sina lampor och var nöjd med det. Finsjö hade också problem dessa år att leverera utlovad kraft på fastlandet och det fanns misstro mot företagets möjligheter att leverera utlovad el. Det fanns också nya projekt där man undersökte möjligheterna till elkraftproduktion på Öland såsom ångcentral i Degerhamn, ett bolag undersökte möjligheterna att utvinna vindkraft och kraftverk i Borgholm drivet av förbränningsmotor. Men Kalmar läns elektricitetsförening gav sig inte utan fortsatte att arbeta med förslaget om sjökabel hos olika myndigheter. Man gjorde en försöksteckning och antalet tecknade lampor blev 30 000 st. Det hjälpte inte. Riksdagen ville ha mer underlag innan man beviljade medel. Under tiden hade Finsjöanläggningen anslutits till Sydsvenska Kraftaktiebolagets ledningsnät. Krafttillgången för Kalmar län blev mer tryggad. 1924 biföll regeringens proposition om statsanslag till Ölands elektrifiering. 1927 var kabeln nedlagd som förband Öland med sydsvenska kraftledningsnätet via Finsjöbolagets 45 000 voltledning vid Revsudden med Stora Rör. Kraften fördelades genom ett ledningsnät för 45000 och 20000 volts spänning. Till ledningsnätet anslöts bygdetransformatorstationer där spänningen transformerades till förbrukningsspänningen 220/127 volt. Socknarna från Stora Rör till Degerhamn blev först elektrifierade. 1934 och 1935 blev nya undervattenskablar för 50 000 volt nedlagda i Kalmarsund. Att Öland fick el hade stor betydelse för jordbruket men också för industrin såsom Ölands cement Aktiebolag.


Exakt hur det gick till när elen kom till östra sidan av ön har jag ännu inte hittat någon dokumentation om utan här får bygdens människor berätta historien. Innan strömmen kom till byn var det mörkt under hösten och vintern. Åke Danielsson, som var född i Norra Näsby 1927 berättade att strömmen kom till byn 1938. Han berättade hur fantastiskt det var med ytterbelysningen som lyste upp gårdsplanen.

Det byggdes en stor transformatorstation i Bröttorp, sedan kom elen längs järnvägen och förgrenade sig åt Ullevi och till nederbyarna. Elen gick längs gröna gatan från Gårdby och till nederbyarna .1939 byggdes en transformatorstation i Åby och därifrån drogs en ledning till Södra Sandby som fick ström 1940. Elstolparna sattes vid murarna mellan skiftena på väg dit. I Södra Sandby sa man när man fick strömavbrott ” nu slog åskan ned i transformatorn i Åby”.

När Jan-Erik Svensson började jobba berättade de gamla gubbarna om hur de flyttade mellan byarna och drog fram elen på 1930-talet. De bodde kvar tills de var klara och reste till nästa by. Enl. Jan-Erik ville inte alla ansluta sig till elnätet i början.


Alf Olsson har berättat att de hade ström 1935 i Sandgårdsborg. Ekelunda fick ström först 1949.
I början var det tvåfas för enklare drift. Elinstallationerna på 1930-talet var av spunnen blykabel och bakelituttag. Man vred på strömbrytaren. Trådarna gick in på gaveln av boningshuset och in på en mätartavla. Man hade inte så många säkringar. I södra Sandby hos Per-Åke hade man två, en för ladugården och en för boningshuset. Ytterlyset hette ”Gåra-lamp” dvs gårdslampa. Med elektriciteten minskade risken för bränder. Stallyktor låg bakom bränder i Åby och Nedre Ålebäck. Det måste varit mycket mörkt i ladugården förr, små fönster och bara en lykta att lysa sig med.


Per-Åke berättar vidare att när mjölkmaskinerna kom krävdes trefas. Från att ha varit två trådar blev det fyra trådar. Med trefas kunde vaccumpumpen till mjölkmaskinerna drivas liksom andra elmotorer. Det var 1952 som trefasen kom och då satte de in mjölkmaskiner.
Om strömmen skulle dras fram berodde på antalet abonnenter. Vad kunden betalade berodde på hur många lampor och eluttag man hade. Man ville ha en lampa i köket och ett uttag. Därifrån drogs sladdar. Samtidigt som strömmen inleddes försäljning av radioapparater av sockenbor med agentur.
 Trots möjligheterna till el gick det långsamt med bekvämligheterna. 1944 genomfördes undersökning ”Uppgifter för allmän jordbruksberäkning”. Där kan man inhämta att det fanns ingen vattenledning till bostadshuset i mitt barndomshem men till djurstallarna. Det fanns inte avlopp i boningshuset men det fanns el indraget. Elen användes för belysning, inte för matlagning och inte som drivkraft.


Av åtta funna statistiksedlar för Norra Näsby hade alla el inne för belysning men endast en gård hade el för drivkraft.
 En kvinna som kom till byn 1953 har berättat att då fanns det inte gatljus. Ladugården var byggd i slutet av 40-talet och ansågs ny men det fanns inte elektricitet indragen utan i början hade man lagårdslykta med fotogen. Man mjölkade först för hand.


Gatlyktorna kom så sent som någon gång i början av 1960-talet. På ett flygfoto från 1960 finns inga gatlyktor att se.


Avslutningsvis är det ju inte bara elen som grävdes ned. Samtidigt kom fibern till våra byar som ligger tre kilometer från landsvägen. IP Only erbjöd oss fiber redan hösten 2016. Det drog ut på tiden och vi började tvivla på om det skulle bli verklighet. EON höll informationsmöte om nedgrävning av elen mars 2019. Vi fick då veta att EON och IP Only hade samarbete om el och fiber. Vi vanliga människor tyckte att ”äntligen” kan bolagen samarbeta. Vi är väl många som upplevt att telefonbolaget kommit ena veckan och grävt och nästa vecka kommer elbolaget. Nu hände det ganska självklara, man kunde passa på när marken ändå var öppnad till glädje för kunderna. Vid mötet i mars 2019 var det ändå många avvaktande röster såsom ”jag tro det när jag ser det” eller ”tror du på jultomten också”. Det speglar väl landsbygdsbornas mångåriga känsla av att inte få ta del av det som de i större samhällen ser som självklarheter i ett modernt land. Men denna gången gick det vägen och vi har kommit i hamn och mig veterligen är det inte jultomten som nu tar ned elstolparna.
Stort tack till Eon, Jan-Erik Svensson, Kjell Rosengren och Per-Åke Johansson.

Ann-Marie Berglund

 


Förening:

Sandby-Gårdby Hembygdsförening

Skapad av: Anitha Eklöf (2021-02-11 09:06:08) Kontakta föreningen
Ändrad av: Anitha Eklöf (2021-02-11 09:08:28) Kontakta föreningen