Möten 2013


1939: krig, film och schlager

Bo Fransson har gjort det igen.
Gjort ett ljud- och bildprogram med schlager och jazz. Riktigt medryckande trots att det handlar om det kanske allra sorgligaste året under förra seklet, nämligen 1939.
Han visade programmet på vårt möte tisdagen 10 december. Det kom bara runt trettio personer och vid kaffebordet efteråt diskuterade vi om det berodde på det blöta och halkiga väglaget eller den samtidigt pågående Nobelfesten.
I början av programmet får vi se det tappra men totalt chanslösa polska kavalleriet gå till anfall mot de tyska pansartrupperna. Andra världskriget hade börjat.
Här hemma fick vi några nya ord under året, ord som inte hade med kriget att göra. Bilskola. Deltidsarbete. Höghus. Nylon. Trafikljus. De sistnämnda kom till Örebro det året, vid Storbrons södra ände.
Apropå trafik så registrerades under 1939 den tiotusende bilen i Örebro län. T 10000 satt på en Oldsmobile som tillhörde bilhandlaren E V Norman.
Hindersmässan ställdes in för första gången sedan medeltiden. Orsaken var den grasserande mul- och klövsjukan.
Från Hollywood kom storfilmen Borta med vinden. Och Trollkarlen från Oz, där Judy Garland sjöng Over the Rainbow. Tidningen Billboard utsåg Artie Shaws orkester till den populäraste dansorkestern i USA. När Orkester-Journalen anordnade motsvarande omröstning i Sverige segrade Thore Ehrlings orkester.
Svenska stjärnor vi får höra är Hilmer Borgeling, Karl Gerhard. Harry Brandelius, Sven-Olof Sandberg och naturligtvis Edvard Persson som hade huvudrollen i Kalle på Spången, en kassasuccé som slog alla tiders publikrekord – i Köpenhamn.
Text och foto: Bengt Viktorson

- Det är alltid lite extra festligt när du är här, sa vår ordförande Göran Lindhé till Bo Fransson (t v).

Runt trettio personer kom till mötet. Här ser vi paret Kirchhoff längst fram till vänster.

 =============================================================== 

Dirigold – med guldets glans och stålets styrka

Dirigold var en legering av nio delar koppar och en del aluminium samt några hemliga mindre tillsatser. Av det gjorde man bestick, andra bordsföremål och prydnadssaker med ”guldets glans och stålets styrka” som det hette i reklamen.
Om denna underbara legering berättade Torbjörn Wall på vårt möte den 12 november som hade samlat ett 50-tal åhörare.
Sommaren 1952 fick Torbjörn, som då var nio år, för första gången höra talas om Dirigold när hans morfar Carl August Pettersson kom på besök till hemlandet. Med sig hade han sin flotta Buick, ett belägg för att det hade gått bra för honom over there. Klart att lille Torbjörn blev imponerad.
På senare år har Torbjörn Wall forskat om Dirigold och fått fram en hel del om denna förut märkligt bortglömda industrisuccé från Örebro och USA.
Dirigold uppfanns i USA av två svenska ingenjörer som fått sin utbildning i Örebro: Carl Adolf von Malmborg och Carl Edgar Molin. De flyttade tillbaka till Örebro efter första världskriget och startade ett gjuteri i Skebäck 1920. De behövde en finansiär och fick en sådan i Sven Johnson, ägare av Johnson & Hill. Johnson var skicklig på marknadsföring och gjorde ganska snart Dirigold till en storsäljare, både i Sverige och utomlands. Bolaget hette Alcometaller och flyttade 1926 till Mosås.
Då var Sven Johnson ensam ägare. Carl Edgar Molin hade flyttat tillbaka till USA och startat ett Dirigold-gjuteri i Kokomo, Indiana, som 1928 hade 500 anställda. Med sig från Sverige hade han några utvalda medarbetare, bland dem gjutaren Carl August Pettersson.
Så småningom blev rostfritt stål en övermäktig konkurrent och tillverkningen av Dirigold lades ner i USA 1986 och i Örebro redan 1939 som en följd av andra världskrigets utbrott och de metallrestriktioner som följde.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

Vår ordförande Göran Lindhé tackar och överlämnar en bok till Torbjörn Wall.

Mötesdeltagarna lyssnar med stort intresse vad Torbjörn Wall hade att berätta om Dirigold.

=============================================================== 

Tårtkalas på världspremiär

Redan som pojke började Göran Lindhé, vår ordförande, gå på stan med en filmkamera. Med åren har det blivit åtskilliga filmsnuttar. Av dessa har han nu med hjälp av Bo Fransson gjort en långfilm som hade världspremiär på vårt möte tisdagen den 15 oktober. Det var naturligtvis många som inte ville gå miste om ett så celebert tillfälle och det kom mer folk än på länge – 55 personer.
Eller var det tårtan som lockade? Den som Sällskapet bjöd på med anledning av 60-årsjubileet, som annars firades lördagen innan i Hantverkshusets festsal.
Före tårtkalaset visades ett bildspel och vårt 60-årshäfte presenterades, det som kan köpas för tjugo kronor.
Vår veteran Arne Svensson föreslog att styrelsen skulle få en applåd för allt arbete den lagt ner på att välja ut bilder och skriva bildtexter till häftet. Det fick den.
Under bildspelet kom som vanligt många intressanta kommentarer och upplysningar om vad det egentligen var vi såg på bilderna.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

I pausen bjöds det på kaffe och tårta.

 ===============================================================

 Så firade vi de sextio åren

Drygt nittio personer kom till festsalen i Hantverkshuset lördagen den 12 oktober för att vara med när Sällskapet Gamla Örebro firade sitt 60-årsjubileum. Det blev en fest som varade hela kvällen med mat, musik och muntrationer.
Talade gjorde bland andra vår ordförande Göran Lindhé, vår kassör Bengt Persson och redaktören Alf Rune som alla påminde om att jubilaren åstadkommit en hel del under åren för att hålla stadens historia levande.
Och dessutom haft roligt. Som bokbindare Ek sa när Sällskapet uppvaktade honom på en födelsedag:
”Sällskapet Gamla Örebro är tamejfan den roligaste förening jag varit med i!”
En som bidrog till rolighetsfaktorn denna kväll var vår hemliga gäst, författaren och konstnären Gunnar Thunberg, som berättade om sin ungdom i Örebro, vilken han har skrivit mer om i sin nyutgivna bok om sin skol- och bildningsgång.
För musiken svarade Jan-Åkes tvåmansorkester som består av Lennart Elfström med son. Röstbegåvade festdeltagaren Håkan Ström övertalades att komma fram och leda allsången.
För maten svarade Sven-Åke Larsson med familj. Till förrätt serverades gubbröra, varmrätten var fläskfilé med rödvinssky, potatisgratäng och grönsallad. Till kaffet kunde vi avnjuta chokladmandeltårta. Efter kaffet röjdes mitten av golvet av för att bereda plats för dans.
För dem som ville ha någon dryck utöver vatten och lättöl stod Birgitta Rosenberg och Per-Åke Bladh till tjänst i baren.
Allt fungerade till belåtenhet. I alla fall verkade alla nöjda med kvällen. Särskilt kanske de som gick hem med en lotterivinst under armen. Dessutom hade alla fått varsitt exemplar av vårt jubileumshäfte med bilder från Örebro, det som annars kostar tjugo riksdaler.
Text:Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund och Bengt Viktorson

Sällskapets odförande Göran Liddhé och kvällens hemliga gäst Gunnar Thunberg.

Några av festdeltagarna här ser vi Enhörning och Gunnarsson mf.

 ===============================================================

Pålsboda som modell

Före 1862 fanns det inget Pålsboda. Inte ens namnet fanns. Men när Västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg anlades ville man ha en station just där. Namnet togs efter en gård som hette Pålsbo. Samhället fick sedan ännu en järnväg – från Finspång och senare utbyggd åt andra hållet till Örebro Södra, den numera nedlagda ”gurklisten”.
Det fick vi tjugo deltagare från Sällskapet lära oss när vi tisdagen den 17 september besökte detta stationssamhälle som nu alltså har funnits i drygt 150 år. Där i en lokal i Bordinghuset träffade vi några av medlemmarna i Pålsboda förr och nu och fick se den smått fantastiska modell de byggt upp av Pålsboda som det såg ut 1938 i skala 1:160. På en avsats ovanför har de dessutom byggt en modell av en del av samhället som det såg ut sjuttio år senare.
- Vi började som en studiecirkel. Efter ett par år började vi bygga. Då försvann tanterna…, berättade vår ciceron Yngve Göthlin och gav väl därmed en förklaring till att denna deras träffpunkt kallas Gubbdagis.
Imponerande är det i alla fall. Och färdigt lär det väl aldrig bli, eftersom modellen hela tiden går att komplettera, allteftersom det verkliga Pålsboda förändras och förnyas.
Efter visningen bjöds vi på kaffe och fick sedan se ett bildspel som lärde oss ännu mer om Pålsbodas historia.
Text och foto: Bengt Viktorson.

Yngve Göthlin, t v, visar den fiffiga anordningen med (en del av) 2008 års Pålsboda ovanför modellen av hur Pålsboda såg ut 1938.

 

Efteråt vid kaffebordet fanns det mycket att prata om. Inte minst om Pålsboda i stort och smått.

===============================================================

 Sällskapet gick i kloster

När det var dags för vår vårutflykt onsdagen den 15 maj samlades vi som vanligt (men kanske för sista gången, eftersom det ska byggas där) på gamla fängelsetomten vid Slottsgatan för samåkning.
Riseberga var målet. Klostret – det som finns kvar – och det gamla bönhuset. Vi togs emot av en nunna som sa att hon hette Ingeborg, fast flera av oss kände igen henne som Wivianne Högman, som tydligen har kvar sin nunnedräkt från när hon var med i klosterspelet här.
Hon berättade om detta en gång så rika och mäktiga kloster med gods och ägor i sex landskap. Grundat i slutet av 1100-talet, innan Örebro ens fanns på kartan.
På 1500-talet kom slutet med Gustav Vasa och hans reformation och några år senare med dunder och brak när blixten träffade klostret och det brann ner. Av det som återstod blev mycket återanvänt till andra byggen, till exempel av Edsbergs kyrka.
Riseberga är också en stor gård som nu ägs av familjen Bergström. I mitten av 1800-talet ägdes det av Olof Gabriel Hedengren. Han skapade ett mönsterjordbruk, men 1852 förlorade han och hans fru alla sina fyra barn under loppet av ett halvår. De sökte tröst i bibeln och 1855 byggde Hedengren ett bönhus på Riseberga för sin pietistiskt färgade förkunnelse. Vi drygt tjugo deltagare var förstås och tittade på detta renoverade och väl bevarade bönhus som är ett av Sveriges äldsta.
Därefter drack vi kaffe som vi hade med oss och hann även gå bort till den på senare år anlagda amfiteatern, där det pågick repetitioner för sommarens uppsättning av ”Drottningens juvelsmycke”.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

Nunnan Ingeborg berättar här om klostrets historia.
På den nedre bilden berättar Wivianne Högman om bönhuset.

 

===============================================================

Med Alf Rune åvägen genom Örebro

Svartåns väg genom Örebro fick vi följa när Alf Rune gästade vårt medlemsmöte den 9 april och berättade på sitt vanliga fartfyllda sätt. Åvägen genom staden är bradiga biten, som vi närkingar brukar säga. Från fallen i Karlslund till åns utlopp i Hjälmaren är det ungefär en mil. Alf Rune konstaterade att man i princip kan promenera hela vägen på åns båda sidor utom på ett ställe, nämligen vid järnvägsbron. Där borde det gå att anlägga om inte en gångbro över spåren så i alla fall en under, tyckte han.
Han använde diabilder för att visa oss var han var. Det kändes trivsamt med detta numera rätt gammaldags sätt att visa bilder.
Den flitige Alf Rune kom i början av året ut med en bok som heter Längs Svartån med Hjälmaren föröver. Till en del är boken liksom kvällens program en hyllning till sjökaptenen och redaren Åke Norén – som nyligen fyllde nittio år – för hans insatser för sjötrafiken på Hjälmaren, denna de sju världshavens innersta vik.
Alf Rune drar folk. På det här mötet var vi närmare sextio deltagare. Som vanligt serverade Inga Persson och Birgitta Rosenberg kaffe som avslutning på en trivsam kväll.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

Alf Rune.

Som vanligt kaffe med dopp efter mötet.

 ==============================================================

 Årsmöte med Jeremias

Tisdagen den 5 mars höll vi vårt årsmöte i Hantverkshuset med ett 40-tal deltagare. I årsberättelsen konstaterades att vi arbetar med en skrift till vårt 60-årsjubileum i höst och att vi har drygt 200 medlemmar.
Lennart Alm ledde mötet med sedvanlig ackuratess. Göran Lindhé omvaldes till sällskapets ordförande för två år och Bengt Persson till kassör. Två ledamöter, Arne Svensson och Marianne Johansson, lämnade styrelsen och hade avtackats redan före årsmötet. Nya ledamöter efter dem är Birgitta Rosenberg och Per-Åke Bladh. I övrigt omvaldes Ulf Andersson och Lars Hammarlund. Till revisorer utsågs Hans Berglund (omval) och Björn Rasmusson (nyval) med Arne Löwek (omval) som suppleant.
Årsmötet var avklarat på en knapp halvtimme. Till kaffet presenterade Lennart Alm de rätta svaren på tipspromenaden på Stadsbiblioteket sista lördagen i januari. Första och andra pris gick till Sten-Åke och Marianne Harrysson från Kumla som gästade vårt möte. Övriga priser gick till Ulf Andersson, Lillemor Karlsson och Marianne Johansson.
Förra medlemsmötet misslyckades vi med att visa Rolf Nordins film om Jeremias i Tröstlösa/Levi Rickson. Den här gången gick det bra, vi fick veta lite mer om skalden och lyssna till Jeremias Session Bands tolkningar av hans dikter.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund    

 

Sekreterare och ordförande för mötet Bengt Viktorson och Lennart Alm.

Efter årsmötet bjöds mötesdeltagarna på kaffe/te med dopp.

==============================================================

Barbro ersatte Jeremias

Det blev inte som vi tänkt oss på medlemsmötet den 5 februari när vi skulle visa Rolf Nordins film om Jeremias i Tröstlösa. Vår dator vägrade acceptera filmen och vi fick i stället i all hast skaffa fram en annan film att visa för de drygt trettio som kommit.
Det blev en film om den charmerande, numera drygt 90-åriga, Barbro Cluley och en Volkswagen – faktiskt den allra första ”folkvagn” som togs till Sverige. Barbro Cluley arbetade 1947 för IM (som då stod för Inomeuropeisk Mission, numera för Individuell Människohjälp) i det krigshärjade Tyskland. Hon for omkring i Hannover i en liten lastbil för att hjälpa nödlidande men blev frånstulen bilen. En polis hade lovat vakta den och Barbro var ursinnig när hon klev in på polisstationen för att beklaga sig. En man från den brittiska ockupationsmakten bevittnade hennes utbrott och såg till att hon fick en inbjudan att komma till VW-fabriken i Wolfsburg. Där förärades hon en alldeles ny folkvagn som hon sedan tog med sig till Sverige då hon skulle starta ett barnhem i Småland.
I filmen besöker hon VW-museet i Pålsboda och berättar för den imponerade innehavaren Bengt Holmgren om hur det gick till när den första Volkswagen kom till Sverige. Den skulle nog Holmgren gärna vilja ha till sitt museum, men dess senare öden är dessvärre okända.Barbro Cluley bor sen länge i Skåne men brukar på somrarna vistas i Tivedstorp där hon var med om att starta den verksamhet med bl a café som IM har där.
Vi gör ett nytt försök att visa filmen om Jeremias på vårt årsmöte den 5 mars kl 18.30. Som vanligt håller vi till i Svarta Örns lokal på Köpmangatan 1.
Text och bilder: Bengt Viktorson

Lars Hammarlund och Bengt Persson plockar ihop tekniken, den teknik som inte alltid fungerar som man förväntar sig.

Kaffedags. Med ryggen mot kameran sitter Alf Rune som nyss har kommit ut med en ny bok som heter ”Längs Svartån med Hjälmaren föröver”.

==============================================================

Editerad av: Lars Hammarlund (2019-01-14 12:28:54)