Möten 2015


Film om Wadköping 50 år

Till Wadköpings 50-årsjubileum i somras beställde Wadköpings Vänner en film av Bo Fransson, den flitige framställaren av bildspel och dokumentärer om invånare och begivenheter i Örebro med omnejd förr och nu.
Till vårt sista medlemsmöte för året, tisdagen 8 december, kom Bo Fransson och visade denna film för oss 45 personer som var där. Filmen inleddes som sig bör med en reverens till Hjalmar Bergman, han som kallade Markurells stad för just Wadköping (vilket ju var ganska klurigt eftersom staden Örebro har sitt ursprung i ett vadställe).
Vi fick bekanta oss med husen längs Bertil Waldéns gata, som fått namn efter landsantikvarien som genomdrev att Örebro skulle bevara åtminstone några av de gamla hus som låg i vägen när staden, främst kåkstaden på Söder, skulle saneras på 50-talet och större och modernare hus skulle byggas.
När Wadköping invigdes 1965 var Bertil Waldén död sedan ett par år, men hans änka Margit Palmaer flyttade dit och trivdes väldigt bra, berättade parets dotter Louise Waldén som vi fick möta i en efterföljande kort film från det stora tårtkalaset – tårtan var femtio meter lång – varmed jubileet firades i somras, den 6 juni.
Med husen längs Bertil Waldéns gata är det så, berättar Fransson i filmen, att de på norra sidan är från tiden före stadsbranden 1854. De flesta har anor från 1700-talet.
Husen på södra sidan är tillkomna efter 1854. Det största av dem, Hamiltonska huset byggdes dock redan 1844 och låg på Näbbtorgsgatan 16. Den Hamilton som fått ge namn till huset bodde där i tolv år och var överste och chef för stadens husarer.
Han gillade brännvin med kumminsmak och hade en egen blandning som levererades hem till honom. Efter hans död 1896 fick även andra ta del av hans blandning som kom att kallas Äkta Örebro Överste Brännvin. Det enda faktafel vi kunde beslå Bo Fransson med i filmen var att han utgår från att överstens brännvin fortfarande finns kvar i Systembolagets sortiment. Det gör det tyvärr inte, det drogs in 2008. Där försvann ett kulturarv.
Text: Bengt Viktorson, Foto: Lars Hammarlund

Bosse Fransson

Efter Bosses framförande drack vi gott kaffe med bröd som Inga och Birgitta ordnat med.

 ========================================================

Nostalgiskt möte
om Örebro Kex

För att vara ett varumärke som drogs bort från marknaden för 40 år sedan är Örebro Kex fortfarande märkligt levande. Åtminstone för oss 55 personer som samlades till medlemsmöte den 3 november för att höra Åke Johansson och Peo Sjöberg berätta om Örebro KEX.
Den bok de just gett ut heter så. Med tillägget: – En bra go historia.
Undertiteln syftar förstås på kexfabrikens storsäljare Brago som sägs ha fått sitt namn 1953 efter att kontorschefen hade fått provsmaka den nya produkten och eftersinnande utlåtit sig: ”Den här var bra go”. Bra go blev Brago.
På en marknad finns Örebro Kex fortfarande. Samlarmarknaden. För Åke Johansson började det på en auktion i Nora på 80-talet, där han befann sig med hundra kronor i fickan. En Örebro Kex-burk bjöds ut och han kom över den för 55 kronor. Till mötet hade han med sig sitt senaste kap: en papperskasse med en Örebro-Kex-logga från 60-talet som han köpt på nätet av en man i Östersund.
Åke har numera en ansenlig samling med Örebro Kex-prylar. För fyra år sen började han och fotografen Peo Sjöberg planera en bok i ämnet. De första två åren gick åt till att leta material. En lycklig omständighet var att Örebro Kexfabriks arkiv finns på ArkivCentrum i Örebro. Två anställda som hade följt med till Göteborgs Kex – som köpte och lade ner Örebro Kex – lyckades rädda arkivet som Göteborgs Kex hade tänkt slänga och fick det återfört till Örebro.
Johansson och Sjöberg har också intervjuat en lång rad personer som arbetat där eller på andra sätt haft kunskaper om fabriken och dess produkter.
Nostalgifaktorn blir förstås hög på ett möte om Örebro Kexfabrik. Det var en stor arbetsplats – som mest var de 400 anställda 1938, varav en stor majoritet var kvinnor. Flera på mötet hade själva jobbat där, bland dem Henry Lindkvist som var på transporten under sex år på 50-talet och som också intervjuats för boken.
Till det avslutande kaffet fick vi förstås kex, en sorts rån som dock ej alls smakade gammalt, så de var nog inte Örebrotillverkade.
Apropå det vitsades det på sin tid om att i Örebro görs det fler rån på en minut än på ett helt år i Chicago…
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

Peo Sjöberg vår ordförande Göran Lindhé och Åke Johansson.

Några avd de många besökarna.

=============================================================

BjörnPalmqvist - polisen
som blev journalist

I sjutton år var han polis. Sedan sadlade han om och blev journalist. Först på Läns-Posten i många år och därefter på Nerikes Allehanda som lokalredaktör i Sydnärke. Nyligen började han återigen på Länsposten (som tidningens namn skrivs numera).
Så Björn Palmqvist är en man med gedigen erfarenhet från båda yrkena. Dessutom är han sedan länge engagerad i hembygdsrörelsen och är numera vice ordförande i länets hembygdsförbund.
Tisdagen den 6 oktober gästade han oss i lokalen på Köpmangatan 1. Drygt fyrtio personer kom för att lyssna på vad Björn P hade att berätta från sina år som polis.
Han började med att visa oss ett knippe bilder, de flesta pressfoton, från utryckningar av skilda slag i Huddinge och Örebro. Han konstaterade själv roat att han hade större polisonger på den tiden. Modet var ju sånt på 70-talet.
Den mest dramatiska upplevelsen som polis var den gången han tvingades skjuta en knivbeväpnad, narkotikapåverkad man i Hallunda centrum. Mannen överlevde.
En något mindre dramatisk men rätt dråplig insats gjordes en gnistrande kall vinternatt i skogarna kring Lännäs, då han och kollegerna lyckades gripa först en biltjuv från Vingåker och strax därpå en traktortjuv från Kilsmo.
Det blev en lättsam och underhållande föreläsning. Den avbröts för kaffe innan Björn fortsatte igen i högt tempo. Lite allvarlig blev han när han kom in på de grasserande stölderna mot gamla, där tjuvarna lyckas komma in i deras bostäder under någon förevändning, till exempel att be om ett glas vatten.
– Kom ihåg en sak: Ingen blir så törstig att den ringer på för att få vatten!
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

Björn Palmqvist

Kaffet idag drack vi i pausen, som alltid smakade det bra. Här ser vi bl.a. Margot och Bengt Svärd.

=============================================================

Med Anders Ekvall
i Nikolaikyrkan

När Anders Ekvall som nybliven pensionär ville pröva något nytt såg han att Nikolaikyrkan sökte sommarvärdar inför 200-årsminnet av att det var där marskalk Bernadotte valdes till tronföljare 1810 och man väntade fler besökare än vanligt.
Anders Ekvall visste inte mycket om Nikolaikyrkan, men han har länge varit intresserad av sin hemstads historia. Han anmälde sig och satte igång med att lära sig allt han kom över om stadens gamla kyrka, som började byggas omkring 1270, troligen på initiativ av inflyttade tyska köpmän.
Numera kan Anders Ekvall så mycket om sin kyrka att han gärna håller föredrag om den. Det gjorde han för oss när vi inledde höstens verksamhet med att hålla möte i just Nikolaikyrkan. Eller Sankt Nicolai kyrka om man ska skriva det lite finare.
Uppkallad efter den givmilde Nikolaus, biskop av Myra i nuvarande Turkiet på 300-talet och sjöfararnas och handelsmännens skyddshelgon. Det blev populärt att döpa stadskyrkor efter honom. Så ock i Örebro.
Mycket har hänt med den gamla kyrkan mitt i staden. Till exempel med tornen. Till en början fanns inget torn alls, bara en takryttare. Första tornet kom till på 1400-talet. Ett senare torn var inte mindre än 88 meter högt! En storm knäckte det 1724. Tornet hängde sen på trekvart i fyrtio år. Folk var så rädda för att det skulle ramla ner att de sprang in i kyrkan. Prästerna ville gärna tro att de hade bråttom att få höra gudsorden. Till sist fick det vara nog med denna överhängande fara och tornet sågades ner.
Sitt nuvarande utseende fick tornet och kyrkan efter den omfattande restaureringen i slutet av 1800-talet. Innan dess hade det faktiskt varit tal om att riva kyrkan och bygga en ny som skulle rymma betydligt fler människor.
Vi var drygt trettio som kommit till denna för oss ovanliga möteslokal. Vår ordförande Göran Lindhé tackade Anders Ekvall för det intressanta föredraget med ett par böcker från vår utgivning.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

Anders Ekvall

Efter bildvisning tog Anders med oss på en rundvandring och berättade bl.a. om  altartavlan i kyrkan .

==============================================================

Alfred Nobel hade hästarna hemma

Det var tur att Alfred Nobel hade alla hästarna hemma i stallet på Björkborn i Karlskoga när han avled den 10 december 1896. Annars hade det nog aldrig blivit några nobelpris. Alfred Nobel hade nämligen också en bostad i Paris och om han hade ansetts som bosatt där hade testamentet behandlats av en fransk domstol. Det hade sannolikt inneburit att arvet hade gått till hans släktingar som gjorde anspråk på kvarlåtenskapen.
Lyckligtvis lyckades donatorns ombud till förhandlingen i Frankrikes högsta domstol hitta ett prejudikat som sade att en man skulle anses vara bosatt där han hade sina hästar(!). Och sina hästar hade han ju i Björkborn, herrgården som han hade köpt bara ett par år före sin död. Eller rättare sagt: Han hade fått Björkborn på köpet när han köpte Bofors.
Det var den store donatorn själv som berättade detta för oss när vi, runt trettio personer från Sällskapet Gamla Örebro, besökte Björkborn den 20 maj. Trots att herr Nobel har varit död i nästan 120 år var han vid förvånansvärt god vigör, vilket naturligtvis berodde på att han gestaltades av en skådespelare, nämligen Peter Sundh, som var väldigt övertygande i rollen och som hann berätta mycket intressant om den person han föreställde. Det skulle nog den verklige Alfred Nobel aldrig ha gjort, eftersom han inte alls var någon sällskaplig typ och förmodligen inte ens hade velat vara med på någon Nobelfest.
Nu fick vi se hans bibliotek, hans säng, skrivbord och andra tillhörigheter samt besöka hans laboratorium för att sedan avsluta med ett besök på Café Saffran & Kardemumma. Det är inrymt i stallet där han hade sina hästar!
Text och foto: Bengt Viktorson

Alfred Nobel berättar om sitt uppfinningsrika liv. När vi först kom in på Björkborn såg han ut som en vaxdocka, där han satt vid sitt skrivbord.

I det gamla stallet på Björkborn undfägnades vi med kaffe och smörgås. För 120 år sedan hade Alfred Nobel sina tre ryska orlovtravare där.

Fullsatt på Roxy

Sällan har det väl varit så mycket folk på biografen Roxy som lördagen den 25 april när Sällskapet Gamla Örebro visade gamla Örebrofilmer. Från tio på förmiddagen till tre på eftermiddagen var det fullsatt både i salongen och på balkongen, vilket betyder drygt 140 åskådare.
Det blev till och med ”lapp på luckan”, dvs många hugade möttes av ett anslag på dörren om att det var fullsatt.
Filmvisningen ingick i Örebros 750-årsfirande och Sällskapet hade fått ett anslag till biohyran. Det innebar gratis inträde. Vi fick ändå in runt tusen kronor i en frivillig entréavgift. I foajén satt Lennart Westesson och sålde böcker och vykort från vår utgivning.
En trappa ner fixade Birgitta Rosenberg och Per-Åke Bladh med kaffe och mackor som såldes i salongen under en paus. Göran Lindhé presenterade och kommenterade filmerna där det behövdes.
Filmvisningen började med en film från 1911 och avslutades med en skildring av Örebros 700-årsjubileum 1965. Däremellan fanns inslag från utställningen 1928, Södersaneringen på 50-talet, en båtresa Stockholm – Örebro, högertrafikomläggningen 1967 plus mycket mer.
Eftersom intresset var så stort kan det tänkas att örebroarna får fler tillfällen att se dessa och andra gamla filmer från vår stad.
Text: Bengt Viktorson, Foto:Lennart Elfström

I pausen blev kaffekön lång.

Äntligen har de fått sitt kaffe.

Vad gott det smakade med kaffe och smörgås.

===============================================================

Bilder från kolonin

Örnsro koloniområde, grundat 1905, det äldsta av Örebros fyra klassiska koloniområden, var ämnet för vårt medlemsmöte den 7 april. Det var Lennart Elfström som visade bilder därifrån – faktiskt från varenda av de drygt hundra lotterna som fanns där från början.
Numera är det åttio lotter kvar. De som låg längs Svartån försvann när gång- och cykelbanan skulle anläggas längs ån. Dessutom försvann några lotter när Idrottsvägen breddades.
Familjen Elfström skaffade en lott där redan i början av 30-talet, innan Lennart ens var påtänkt, och han har under åren samlat på sig massor av bilder därifrån. Dessa har han samlat på en dubbel DVD som man kan köpa av honom för 200 kronor. Den ena skivan innehåller bilderna han visade oss och den andra beledsagande texter.
Nu fick vi enbart njuta av bilderna samt musiken från 78-varvsepoken som musikern Lennart lagt på. Påfallande många bilder visade folk som spelade olika instrument, en del av dem från dansbanan som fanns där förr. Den är borta nu liksom den egna badplatsen.
Mötet, som hade samlat cirka femtio deltagare, inleddes med att Sandra Almqvist från Örebrokompaniet, projektledare för 750-årsjubileet, berättade lite om hela årets firande som kulminerar 10-15 augusti med en stor festival runt Slottet, då angränsande gator kommer att stängas av för biltrafik. Hon berättade att firandets främsta målgrupp är örebroarna själva.
Text: Bengt Viktorson Foto: Lars Hammarlund

Tv. Sandra Almqvist från Örebrokompaniet och Lennart Elfström.

I främre raden ser vi Lillemor o Alf Rune Karlsson som ser bildspelet från Örnsro koloniområde.

=============================================================

Omval och nötkakor på årsmötet

 Vår ordförande Göran Lindhé blev omvald för två år framåt på vårt årsmöte tisdagen 3 mars. Även kassören Bengt Persson omvaldes på två år, trots att han bestämt hävdade att han bara tänker sitta ett år till. En ”adjungerad kassör” finns som är beredd att ta vid, nämligen Hans Berglund. Han är sedan några år revisor i vårt sällskap så han bör ju veta hur vår ekonomi fungerar. Till revisor efter honom utsågs Björn Gunnarsson. Den andre revisorn, Björn Rasmusson, omvaldes.
Efter ytterligare några omval består styrelsen för 2015 av Göran Lindhé, Bengt Persson, Per-Åke Bladh, Bengt Viktorson, Lennart Westesson, Ulf Andersson, Birgitta Rosenberg, Lars Hammarlund och Lennart Elfström.
Sällskapets ekonomi är god. Förra året gav ett överskott på 11 000 kronor och våra tillgångar ligger på drygt 600 000 kronor. Antalet medlemmar är 248.
Årsmötet leddes av Per-Åke Bladh med Bengt Viktorson som protokollförare. 46 medlemmar deltog. Efteråt visades ett bildspel om Hälsans Stig och Bengt Persson visade ytterligare bilder. Till kaffet serverades bland annat Märtas nötkakor efter ett recept från Hembygdsförbundets kakbok. Som vanligt stod Inga Persson och Birgitta Rosenberg för serveringen, som sällskapet bjöd på dagen till ära.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

Kaffe och nötkakor smakade bra i pausen. Här ser vi Anders Magnerus, Lennart Elfström och Anders Norberg som smakar på.

=============================================================

 Hem till byn som blev Vivalla

Årets första medlemsmöte gästades av Elisabet Norlinder som har mycket intressant att berätta om det område där hon bodde som barn och där hon numera bor i områdets högsta hus.
Vivalla fick det heta när det bebyggdes med bostäder i slutet av 60-talet, fast Elisabet tycker att det borde ha fått heta Ökna, eftersom det mesta ligger i det som var Ökna by. Bara en mindre del hörde till Vivalla som låg öster om Ökna bort mot Boglundsängen.
De flesta som bodde i Ökna, Vivalla och Lundby var bönder. Det var även Elisabets föräldrar, Lennart och Mildred Engström.
Elisabets berättelse tar sin utgångspunkt i hennes hemfärd en dag 1956 från Hjärsta skola till gården i Ökna. Då var hon åtta år och gick i andra klass. Det dröjer ett tag innan hon kommer hem, eftersom det finns så mycket intressant att berätta om längs vägen. Om folk som bodde där och om faror som hotade.
Ett ställe som det gällde att cykla fort förbi var det gamla magasinet, som numera är Mikaels kyrka. Där kunde det spöka. Både Svarta damen och Vita frun hade varit synliga där! Och i den gamla Vivallaskolan, som hade blivit något slags nödbostäder, bodde elaka barn från stan som tyckte det var roligt att skrämma bondungar.
Nå, Elisabet kom helskinnad hem även denna dag och kunde tillsammans med sin två år yngre syster Kerstin ta itu med de sysslor som väntade. Den här dagen var det gräsklippning som de försökte göra lite roligare genom att dela upp gräsmattan i ”tårtbitar”.
I Elisabets program ingår mängder av bilder och även några inspelade radiointervjuer. Vi får bland annat höra hennes farmor och farfar, Berta och Oscar Engström, berätta om hur det var i Ökna från 20-talet och framåt, när de drev lantbruk och trädgårdsmästeri.
Mötet hade lockat cirka fyrtio deltagare och som vanligt avslutade vi med kaffebord.
Text och foto: Bengt Viktorson

Elisabet Norlinder vid kaffebordet mellan Göran Lindhé och Maiken Mattisson. I bakgrunden syns några av de bilder som Elisabet hade tagit med sig.

Elisabet Norlinder i högsätet. Den ståtliga stolen och tavlan med skeppet Black Eagle tillhör Svarta Örns orden i vars lokal vi håller nästan alla våra möten.

 

Editerad av: Lars Hammarlund (2019-01-14 12:17:16)