Örebros musikliv under 1960-talet

Vid Sällskapet Gamla Örebros sista medlemsmöte för året medverkade Lars Åke Madelid med en nostalgisk återblick i bilder och musik av 1960-talets aktiva musikliv i Örebro.
I början av 60-talet bildades flera instrumentalband av unga pojkar, flera inte äldre än 12-13 år gamla. De hade nog alla den brittiska gitarrgruppen The Shadows som förebild och inspirationskälla. The Geyrones är ett av dessa Örebroband. Först efter Beatles’ genombrott började man nyttja sångare i banden.
Framlidna Tommy Svensson och Greger Agelid var några av de tongivande musikerna, som dök upp i olika konstellationer av grupper. Andra lokalt kända namn från den tiden är Lennart Thybell och Per Åke Mossbäck. Sjunne Freger och Göran Fristorps renommé sprids i vidare kretsar.
De lite äldre medlemmarna i Sällskapet mindes grupper som Yongsters (med bl a Göran Fristorp), The Alligators, Cyklones (med Greger Agelid) Red Ribbons, T S People (där bl a Per Åke Mossbäck ingick) och Blues Quality, där senare Peps Persson blev sångaren.
Madelid påminde om att den första rockklubben i Örebro öppnade i augusti 1965 i en lokal i Färgaregränd, där det i dag finns en restaurang.
Ungdomsgårdarna i Örebro var vitala för utvecklingen av musikintresset och kunnandet. Där kunde man låna instrument, där fanns rep-lokaler och inte minst uppträdde internationellt kända artister. Swinging Blue Jeans, John Mayall and The Bluesbreakers och Zombies var förebilder för många lokala band och spelade på olika ungdomsgårdar i Örebro. Rostagården, Norrbygården och Markbackensgården vibrerade av musik.
Popkonserterna fick en tvärt slut i stan efter The Rolling Stones spelningar i Isstadion på Annandag Påsk 1967, då oerfarna vakters taffliga uppträdande  gav upphov till livliga protester och polisingripande mot besvikna konsertbesökare. Varken vakter eller polisen ville därefter ställa upp vid popkonserter. Dock föreföll bluespubliken mindre hetlevrad. Blueskonserter kunde arrangeras.
Lars Åke Madelid berättade att det var ett grannlaga arbete att försöka dokumentera denna musikepok. Det finns inte så mycket bildmaterial att tillgå. Han har dock lyckats hitta några TV-inslag och en del tidningsklipp samt singel och EP-skivor, som tillsammans blev ett intressant bildföredrag.
Text: Per-Åke Bladh

Lars Åke Madelid
Foto: Lars Hammarlund

=======================================================================

Universitetets byggnadsutveckling

Reignar Johansson var gäst hos oss den 1 november och han föreläste om Universitetets byggnadsutveckling under årens lopp. På vita duken visade han många intressanta bilder och kartor. Först en karta över Mark och Backa-området, som det såg ut 1767.
Många historiska ting har funnits häromkring. Gravfältet Enbuskabacken härstammar från Vendel och Vikingatid år 500 – 1000 efter Kristus. Östra Marks första gårdsbyggnad finns omtalad sedan 1384, men nuvarande är från 1680-talet. När de lade golvet tätade de med kodynga, visste Reignar att berätta.
En skidhoppbacke fanns, där motionsspåret går fram. Det byggdes 1911, men hopptornet blåste ner 1932. Rekordet var 20 meter, som slogs av en norrman.
Det fanns en sjö som hette Iglen, men som vid sekelskiftet 1800/1900 bytte namn till Markasjön. När tippmassor vällde fram från avstjälpningsplatsen vid Mark försvann delar av sjön.
Här hade kommunen dumpat stora massor från södersaneringen och de stora massorna rasade ner och gjorde järnvägen obrukbar. Den smalspåriga järnvägen mot Norrköping hade anlagts 1901, men 1962 var det stopp.
Reignar visade sedan både bilder  och kartor hur universitetet sakta men säkert växte fram. Först 1971 med GIH, men sedan med Socialhögskolan och universitetsfilialen. Här fanns 4 500 elever och 650 anställda. Det ska jämföras med dagens 17 000 elever och 1 200 anställda.
Örebro kommun hade inget större intresse av studieområdets utbyggnad under resten av 1970-talet och 80-talet. Inte förrän en bit in på 1990-talet insåg man områdets värde. Teknikhuset och Kårhuset byggdes och år 1995 tillkom Vårdyrkesskolan. Senare skulle Musikhögskolan och många fler nybyggnationer ske.
Däremot var kommunen tidigt ute med studentbostäder, och de röda längorna längs Åstadalsvägen kom till redan på 70-talet.
Men universitetet fick aldrig någon simhall, som hade funnits med i planeringen sedan länge. Kommunen byggde simhall vid Idrottshuset och Brickebacken i stället. Och byggde ut Gustavsvik.
Byggnadsstyrelsen hade ansvaret för i stort sett allt statligt byggande i Sverige inklusive universitet och högskolor fram till oktober 1993. Då övertog Akademiska Hus ansvaret för lokalerna. På senare tid har universitetet  också gjort hyresavtal med andra aktörer inom fastighetsmarknaden.
Text Göran Lindhé

Reignar Johansson
Foto: Lars Hammarlund

=======================================================================

Så var det förr i Vena

Vid Sällskapets Gamla Örebro höstmöte tisdagen den 4 oktober kom 48 deltagare för att lyssna på kåseri av Sven-Eric Ardhage om Vena på norr i Örebro.
När han började sina efterforskningar om Venaområdet på stadsarkivet, Arkivcentrum och Lantmäteriet visade sig Vena vara ett tämligen anonymt område förutom de militära aktiviteterna som ägt rum på regementets övningsområde med samma namn.
I mitten av 1600-talet gav Drottning Kristina Södra och Norra ladugårdsskogen till Örebro stad som förläning för att staden skulle förvalta och förränta områdena under stadens tillväxt. Norra delen, där Vena var belägen, glömdes bort. Området befolkades självsvåldigt av kreativa bosättare från grannskapet och flera gårdar med lantbruk byggdes.
Med Hjälmarsänkningen dubblerades den odlingsbara ytan i Venaområdet. Genom statligt ingripande stämde Örebro stad bosättarna för markstöld. En förlikning gjordes, där de bosatta fick köpa marken de nyttjade. Som mest fanns drygt dussinet gårdar i området.
Som kuriosa nämnde Sven-Eric Ardhage att Venaområdet haft en litet flygfält och den första golfbanan i Örebro. Det var en sjuhålsbana som anlades på av regementet utlånad mark.
År 1968 flyttades stadens soptipp från Oset vid Svartåns strand till Venan vid Hemfjärden. Allt utom bilbatterier och spillolja dumpades på Venatippen. Tippen stängdes 1976, då området inköptes av staten som övningsområde åt I3. Det återköptes av Örebro stad när I3 lades ned 1993. I dag finns naturreservatet Rynningeviken på det gamla soptippsområdet.
Sven-Eric avtackades med varma applåder och ordföranden Göran Lindhé överlämnade som tack en av Sällskapets utgivna böcker.
Text: Per-Åke Bladh

Sven-Eric Ardhage
Foto: Lars Hammarlund

=======================================================================

En värmande utsikt över Örebro

Tjugo medlemmar i Sällskapet Gamla Örebro hade lockats av höstens första samman-komst, som innebar ett studiebesök hos Eon i Örebro. Till att börja med redogjorde guiderna Magnus Boken och David Höglund för anläggningen där de församlade satt i en hörsal. I olika glasburkar fanns prov på de olika material som förbränns i ugnarna. Det kan vara bland annat grovflis, sågspån, torrflis, bark med mera.
Efter den inledande genomgången fick besökarna ta på sig skyddshjälm och väst för att ta sig till panna P6. I denna eldas bark, som sågverken inte har någon nytta av. Byggnaden där P6 finns är 40 meter, men den höga skorstenen är dubbel så hög.
På den sjunde och översta våningen hade sällskapet en fin utsikt in mot staden, men dock fick ingen fotografering ske inne i byggnaden, på grund av sekretess.
Inom Eon finns viss oljeeldning, men det bara som reserv vid stränga vintrar. Besökarna fick se alla de sju våningsplanen och vid första etaget fanns datorsalen med säkert ett 40-tal övervakningsskärmar.
Guiderna fick varsin bok som tack för den intressanta rundvandringen och i den fick också de lära sig något nytt, eftersom de inte är från staden.
Text: Göran Lindhé Bild: Göran Lindhé.

Samling utanför Åbyverken innan vi släpptes in för guidning.
Foto: Göran Lindhé

=======================================================================

En återblick till 1950-talet

Sällskapet Gamla Örebro avslutade vårsäsongen onsdagen den 18 maj med ett studiebesök hos Lars Alm och hans imponerande samling bilar och saker från 1950-talet.
Sällskapets ordförande Göran Lindhé inledde mötet med det smärtsamma meddelandet att föreningens kassör sedan många år, Bengt Persson, hastigt gått bort, varför mötet inleddes med en tyst minut.
Lars Alm välkomnade sällskapets medlemmar och berättade att huvuddelen av bilarna i samlingen är tillverkade av Chrysler år 1957. Bilarna var exklusiva och tillverkades endast i några få tusental exemplar. Vissa hade tekniska moderniteter såsom elektriska fönsterhissar, som först långt senare blev standard hos andra biltillverkare. Samtliga bilar är renoverade till originalskick, inregistrerade och i kördugligt skick. Ja, det är så att alla bilar måste köras några gånger per år för att inte bromsarna ska krångla och däcken bli ovala.
Efter Lars första Chryslerköp för fyra år sedanutökades samlingen snabbt. Därför lät han uppföra en separat byggnad för att förvara bilarna i. De 14 Chryslermodellerna från 1957 utgör en unik samling, vars like åtminstone inte finns i Europa.
Förutom bilarna har Lars Alm samlat en mängd saker som minner om 1950-talet. Han har låtit bygga upp en bilverkstad, kafé, bensinmack och korvkiosk enligt gammal modell. Det fanns till och med ett komplett bostadsrum med tidstypiska möbler och andra inredningsdetaljer. Många av Sällskapets medlemmar kände igen sig i miljöerna och återgav nostalgiska minnesbilder vid åsynen av diverse prylar 50-talsprylar.
Lars avtackades av ordföranden med en bok ur Sällskapets utgivning.
Text: Per-Åke Bladh

Lars Alm och vår ordförande Göran Lindhé.
Foto: Lars Hammarlund

Chrysler Imperial Crown 1957. Imperial var den lyxigaste Chryslermodellen.
Foto: Lars Hammarlund

=======================================================================

Från kalksten till SAAB sonett

Sällskapet Gamla Örebro hade månadsmöte tisdagen 4 april i Svarta Örns lokaler vid Köpmangatan 1. Fyrtio personer hade samlats för att lyssna på Bernt Eliasson och ta del av hans eminenta bildspel. Denna gång visades hur kalksten bröts och hur den kom till användning. Föredraget startade med bilder från ett vattendränkt landskap. Sedan visades hur marken höjdes så att dagens landskap framträdde. Under denna resa tillkom stora kalkformationer i trakten av Hällabrottet. Bernt visade hur denna kalksten togs till vara. En del brändes och blev till murbruk eller jordförbättringsmedel. En annan del användes vid byggnationer. Vid Yxhult fanns skickliga bildhuggare som åstadkom fantastiska ornament. Det fanns en gång i tiden många företag i trakten som sysslade med kalkstensarbeten. Av allt detta finns idag knappt något kvar. Efter denna intressanta genomgång serverades kaffe. När kafferasten var slut visade Bernt bilder från sitt andra stora intresse – restaurering av bilar och motorcyklar. Stor tid har han lagt ner på Harley Davidson motorcyklar och bilar av märket SAAB Sonett. Bernt tog vara på skrothögar som han plockade användbara delar ur. Dessa delar kompletterades med andra delar, så att de kunde plockas ihop till fungerande fordon. Detta var en bildupplevelse väl värd att se. Publiken satt troget kvar trots att tiden gick, vilket tyder på att visningen var lyckad.
Text: Bengt Persson


=======================================================================

Årsmöte, film- och bildvisning

Sällskapet Gamla Örebro med cirka 240 medlemmar har hållit årsmöte i Svarta Örns ordenslokal i Hantverkshuset i Örebro. Årsmötesordföranden Lennart Steén höll i klubban och gick igenom sällskapets digra årsberättelse.
Under punkten val av funktionärer omvaldes ordföranden Göran Lindhé för ytterligare ett år. Ny kassör blir Hans Berglund i stället för Bengt Persson, som ändå kvarstår i styrelsen. Birgitta Rosenberg omvaldes och sedan tidigare finns även Ulf Andersson, Per-Åke Bladh och Lars Hammarlund. Ny i styrelsen blir Jan-Åke Siljeström och som styrelsesuppleant Ture Jönestam.
Efter 30 år i styrelsen tackade Lennart Westesson för sig och fick en stor bukett tulpaner. Det fick även avgående Bengt Viktorson, som suttit i styrelsen under åtta år.
Under punkten övriga frågor uppkom ett förslag om att inrätta en speciell bokkommitté som ska ansvara för den framtida bokförsäljningen. Mötet godkände förslaget som styrelsen får arbeta vidare med.
Efter årsmötesförhandlingarna följde bildförevisning med både still- och rörliga bilder. Mycket var från 50-talet, vilket var av speciellt intresse för många av de drygt 40 närvarande. Eftersom det var årsmöte bjöds det traditionsenligt på fikat innan filmförevisningen fortsatte.
Speciellt tacksam över programmet var en man som rest ända från norska gränsen för att enkom närvara vid mötet.
Göran Lindhé

=======================================================================

Känd korvhandlare roade

När Morgan Deile var liten kallades han Mojje. När hans pappa öppnade korvkiosk eller korvmoj, som man sa, förlängdes namnet förstås till Korv-Mojje.
Pappa Lars hade fått problem med ryggen efter att ha jobbat som eldare på Pappersbruket och Kvarntorp. Han såg sig om efter något lättare arbete. På den tiden kunde man få tillstånd att sälja korv om ens arbetsförmåga var nedsatt. Den 9 maj 1960 fick han sitt tillstånd, undertecknat av borgmästare Strandell.
Hela familjen Deile blev engagerad i företaget. Även Morgan. De hittade ett bra läge vid Hagmarksgatan/Norrköpingsvägen. Där hade stadsbussarna haft en vändplats, men nu när bostadsområdet Tybble byggdes skulle bussen åka en bit längre och vändplatsen behövdes inte. Stadens byggnadsnämnd var tveksam. De tyckte det låg för långt från stan. Men familjen Deile stod på sig och kunde snart inviga en korvkiosk som var fem kvadratmeter stor, inklusive en vattenklosett.
Innan de startade hade de provätit en massa korv och potatismos. Att korven skulle bli Sibylla stod snart klart. Men moset? De fick tag i ett mos från Idaho, USA som de tyckte var enastående gott, fast det förstås var pulvermos.
– Det var dyrt men gott, berättade Morgan Deile för oss på Sällskapet Gamla Örebro när han gästade oss den 2 februari och berättade om sin långa bana som korvgubbe.
Det fick bli och förblev Idaho-moset, vilket bidrog till den nya korvmojjens snabbt växande popularitet.
En annan förklaring kan vara specialbrickan, en egenkomponerad korv- och mosbricka. Mamma Deile bidrog med gurksalladen. Snart körde korvmojjar vida omkring med en liknande special.
Morgan hade prövat på andra jobb i sin ungdom, men det blev snart bara korvmojjen – ända fram till år 2000 då han överlät den till en värmlänning.
Samma år som Morgan slutade sälja korv summerade han sitt dittillsvarande liv i en bok på 600 sidor (!) som fick titeln ”FÖRSTA MOSBOKEN. En korvgubbes bekännelser, 55 års minnen och rackartyg”.
Det är en underhållande bok – tyvärr slutsåld – med många historier, både självupplevda och andra. Ofta utbytte Morgan roligheter med kunderna; han kallar det byteskomik.
Underhållande var han också för oss drygt 50 på mötet. Därtill visade han film, både från korvmojjen och från sin tidiga barndom vid Karlaparken samt ett utdrag från ett TV-program av Peter Flack. Där fick vi se numera tyvärr avlidne rocksångaren Jörgen ”Hubbas” Andersson komma in på Deiles och brista ut i en smäktande duett med tjejen bakom disken.
Morgan Deile är uppenbarligen en man som tycker om att roa. Både ensam och på scen som i Fjugesta där han numera är med i ett gäng som spelar farser och revyer.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

=======================================================================