Aktiviteter 2012



Uppåt väggarna med Bo Helgesson

På vårt sista medlemsmöte för året, tisdagen den 4 december, gästades vi av kulturskribenten Bo Helgesson, som härom året gav ut en bok om hus i Örebro. Boken heter ”Uppåt väggarna. Guide till arkitekturen i Örebro” och presenterar sjuttio byggnader i staden.
Naturligtvis har han fått höra påpekanden om andra hus som ”absolut borde ha varit med”. I somliga fall håller han med och funderar på en ny och utökad utgåva. Förlaget kan tänkas vara intresserat, eftersom den förra boken är slutsåld. Den är så utsåld att författaren inte ens hade några exemplar att ta med sig till mötet. Däremot hade han med sig några ex av den affisch med portar i Örebro som han låtit trycka. Samt ett usb-minne med bilder från boken. Men det första huset han visade finns inte i Örebro utan i hans barndoms stad Avesta. Det var Klosterskolan där Bosse själv var elev en gång. Hans gamla skola – byggd av slaggtegel och mycket ståtlig – har Örebroanknytning. Den är ritad av Adolf Kjellström, han som bland annat skapade Olaus Petrikyrkan och byggde om Nikolaikyrkan.
Som vanligt höll vi till i Svarta Örns lokal i Hantverkshuset på Köpmangatan 1 och som vanligt avslutades mötet med att vi drack kaffe. Antalet deltagare var drygt 25.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

Bosse Helgesson visar och berättar om portar i Örebro.

============================================================== 
Dixie om Jeremias

Dixie Ericson, förre kulturchefen på NA, gästade vårt medlemsmöte den 6 november och berättade om en central gestalt i Örebro under ovanligt lång tid, nämligen Levi Rickson, mer känd som Jeremias i Tröstlösa. Han blev mycket gammal, han var 99 år när han avled 1967 på Västra sjukhemmet.
Jeremias var förtegen om sitt privatliv. Därför får man i första hand hålla sig till vad han skrev om. Dixie konstaterade att nästan alla hans dikter handlar om kärlek. Sällan en lycklig sådan. Han förblev ju också ogift hela sitt liv. Ändå tycks han ofta ha svärmat för någon flicka eller dam som han skrivit dikter till av mer eller mindre tillfällig karaktär. Dixie tycker sig ändå ana att den stora kärleken i Levi Ricksons liv kan ha varit hans kusin Anna Ericsson som dock valde att gifta sig med en son till den store sjösänkaren Djurklou. När Dixie undersökte vem som äger upphovsrättigheterna efter skalden (gäller i sjuttio år efter vederbörandes död) upptäckte han att de innehas av en i USA bosatt kvinnlig ättling till denna Anna.
Andra teman i Jeremias dikter är landskapet, främst den odlade Närkesbygden och Noratrakten. Ofta men långt ifrån alltid skriver han på Närkemål. Han använder aldrig dialekten för att vara rolig.
På senare år har Staffan Ernestam och hans Jeremias Session Band utnyttjat de musikaliska kvaliteterna i Jeremias diktning. Det fick vi höra några smakprov på. Som Dixie sa:
– Jeremias kommer alltid att finnas. Därför att han tillhör den svenska sångskatten.
Vi var 35 personer som kommit för att få veta mer om Jeremias och som vanligt avslutade vi mötet med kaffe och samvaro kring borden.
Text och bilder: Bengt Viktorson

 

Dixie i berättartagen

 

Fr v längst fram: Henry Lindkvist, Arne Svensson och Sture Kirchhoff lyssnar intresserat.

==============================================================

Rolig timme med Thunberg

Lite av roliga timmen blev vårt medlemsmöte den 2 oktober när vi åter gästades av Gunnar Thunberg, den pensionerade teckningsläraren och konstnären från Landskrona, som nu har kommit ut med sin andra bok med anknytning till Örebro, staden där han växte upp.
”Jag fick aldrig höra farfar sjunga” heter den nya boken. Den farfar som nämns i titeln är Carl Albin Thunberg som levde åren 1863-1918 och som var en av Örebros många framstående körsångare vid den tiden. Boken handlar inte bara om farfar utan också om andra Thunbergare. Den förste kom till Örebro 1855 och några av dem, liksom Gunnar själv som barn, bodde på Svinberget på norr, det som han skrivit om i sin förra bok, fast där fick Svinberget på förlagets inrådan heta Glada berget.
Gunnar Thunberg fick aldrig höra sin farfar sjunga, eftersom han själv är född 1942, men det fick publiken på Stockholms-OS 1912 där han ingick i kören som sjöng vid invigningen. Att även sonsonen Gunnar kan sjunga fick vi höra prov på när han ledde oss i ”Tess lördan” som allsång. Han är överhuvudtaget en mycket underhållande man. De sextio minuter han höll på kändes kortare än en timme. Fast själv påstod han att han hade hört någon snarka och ville se vem det var när ljuset tändes efter bildvisningen. Den sköttes för övrigt av Bengt Persson.
Under kaffestunden efteråt kunde man köpa den nya boken till specialpris. Som vanligt höll vi till i Svarta Örns lokal i Hantverkshuset och antalet mötesdeltagare var cirka 35.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

Thunberg i högform.

Efter mötet fikade vi som vanligt. Fr v Bengt Viktorson, Hans-Arne Hagsten (något skymd), Jörgen Westman, Ulf Andersson, Hans Berglund och "Loffe" Bergqvist.

==============================================================

Med Rosenberg i Vattenparken

Regnet hängde i luften men ändå kom det tjugoen deltagare till vårt första medlemsmöte för hösten, den 11 september, som alltså ägde rum utomhus med start vid Naturens hus. Där möttes vi av kommunbiologen Mats Rosenberg, han som på 90-talet lyckades få kommunens politiker att satsa på att göra om denna Örebros bakgård till ett betydligt öppnare och mer tillgängligt område. Äntligen fick örebroarna chansen att upptäcka att vi faktiskt bor vid en av Sveriges största sjöar.
Han berättade om hur man på 1880-talet sänkte Hjälmarens vattenstånd med nästan två meter och på så vis fick 17 000 hektar åkermark men också närmast staden ett stort område som var för vattensjukt för att det skulle gå att odla. Dit förlade man sådant man inte ville ha i staden: soptippar, avfallsverk, pappersbruk, regemente, oljehamn och annat som effektivt spärrade av staden mot sjön.
Mats Rosenberg tog oss med på en promenad genom Vattenparken bort mot Rävgången. Han visade på kullarna som skapades för att dölja fundamenten till de borttagna oljecisternerna och berättade om rustbädden som anlades för att vägen och den långa, 25 ton tunga träbron inte skulle sjunka ner i dyn.
Och om hur alltihop blev ett naturreservat. Sådana brukar inrättas för att man vill bevara en bit natur. Här byggde man naturen först och gjorde den sedan till reservat!
Vi avslutade med att ta skydd undan regnet i den stora tältkåtan bakom Naturens hus och Göran Lindhé förärade Mats Rosenberg vår senaste bok ”Från gångna tiders Örebro” som tack för en ovanligt intressant promenad.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

Mats med Rävgången i bakgrunden ser vi Rävgången.

 

Mats längst till vänster berättar här om Vattenparkens tillkomst.

==============================================================

Till stenriket utanför Kumla

Vi var 21 personer som deltog i Sällskapets vårutflykt till Yxhult den regniga onsdagen den 9 maj. För oss som aldrig varit i denna stenmetropol förut var det imponerande att se det som finns kvar av den forna storindustrin. Till exempel kontoret med det fantastiska golvet som består av 34 sorters marmor från 10 länder och som det tog sex man ett halvår att lägga när det begav sig i mitten av 50-talet. Vår guide Rune Janson, pensionerad chefstjänsteman på Ytong, visade det för dagen nybonade golvet och var också med oss på Stenarbetsmuseet och berättade om det urgamla stenhuggeriet som blev ett bolag 1878 och som under familjen Carléns ledning utvecklades till Ytongkoncernen. I museet, som ägs av Kumla kommun och sköts av Yxhultbygdens Kultur- och hembygdsförening, finns en stor samling av gipsförlagor som användes när man skulle göra utsmyckningar på ståtligare stenhus. Där finns också redskap och maskiner som ger en uppfattning om arbetet på ett stenhuggeri. Med hjälp av konstnären Lars Aggers modeller får man en överblick över hela området.
Vi avslutade det givande besöket med kaffe i hembygdsgården.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

Rune Jansson.

Del av kontorsgolvet vid entrén.

=======================================================

Ibland blir det strul…

På mötet den 17 april hade vi tänkt oss att kommunbiologen Mats Rosenberg skulle komma och berätta om sitt arbete. Tyvärr hade det uppstått ett missförstånd som medförde att Rosenberg aldrig kom. Vi hoppas att han kan komma vid ett annat tillfälle och berätta om sitt viktiga arbete med Oset, Vattenparken och andra naturområden i vår nära omgivning.
I stället skulle Bengt Persson visa bilder från sitt kära Almby. Men datorn vägrade acceptera hans nya bildspel och vi fick i stället se bilder från hela Örebro, bland annat från donationer vi fått under senare år.
Så även om det mesta strulade i början verkade de bortåt fyrtio deltagarna ganska nöjda med kvällen. Att titta på och kommentera gamla bilder är något som gillas i det här sällskapet. Dessutom bjöd föreningen på kvällens kaffe som kompensation för det uteblivna föredraget.
Text: Bengt Viktorson

==============================================================

Samma styrelse efter årsmötet Drygt 40 av Sällskapet Gamla Örebros 230 medlemmar deltog när föreningen höll sitt årsmöte den 13 mars i den numera välbekanta ordenslokalen i Hantverkshuset på Köpmangatan 1. Mötet leddes av Lennart Alm som rutinerat lotsade oss genom dagordningens paragrafer.
Ur verksamhetsberättelsen kan nämnas att föreningen har 230 medlemmar.
De styrelseledamöter vars tvååriga mandat hade utgått omvaldes. Det var Marianne Johansson, Lennart Westesson, Bengt Viktorson och Henry Lindkvist.
Övriga i styrelsen, vars mandat går ut nästa år, är Göran Lindhé, Bengt Persson, Arne Svensson, Ulf Andersson och Lars Hammarlund.
Omvalen innebär att styrelsen är oförändrad.
Avgående revisorn Frank Haglund avtackades med vår senast utgivna bok. Han efterträds av Hans Berglund. Den andre revisorn Lennart Johansson omvaldes liksom suppleanten Arne Löwek.
Inga Persson och Birgitta Rosenberg fick applåder för sitt eminenta sätt att sköta kaffeserveringen, liksom Lars Hammarlund som administrerar denna vår hemsida.
Vår ordförande Göran Lindhé påminde om att Sällskapet Gamla Örebro fyller 60 nästa år och berättade att styrelsen funderar på hur det ska celebreras.
Lennart Alm berättade om det förslag till utvecklingsplan för Norrcity som kommunen tagit fram och som man delvis kan ta del av hos Ideellt Utvecklingscentrum, IUC, på Storgatan 24 och på Stadsbiblioteket. Det går att komma med synpunkter och förslag fram till 31 maj. Hela förslaget finns på www.orebro.se/norrcity
När det formella var klart samlades deltagarna kring kaffeborden. Inga och Birgitta bjöd den här gången på bland annat rågkakor efter ett recept från Grythyttan som ingår i ”Det stora kakkalaset”, utgiven 1998 av Örebro läns hembygdsförbund.
Bengt Persson underhöll med att visa gamla och nya bilder tagna längs Svartån, från Lindbacka till Skebäck och Naturens hus. Som vanligt ackompanjerades bilderna av kommentarer, undringar och kompletteringar från mötesdeltagarna.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

Mötesordförande Lennart Alm och sekreterare Bengt Viktorson.

I pausen mellan årsmötet och bildvisningen bjöd sällskapet på kaffe med dopp.

===============================================================

Hellstrandh om Hellstrandh

I sommar är det sju år sedan han avled – Ola Hellstrandh, legendarisk sportskribent, idrottsledare och underhållare. På vårt möte den 14 februari gästades vi av hans brorson Lasse Hellstrandh som hade mycket att berätta om sin farbror. Det har han gjort förut. 2006 kom han ut med ”Boken om Ola”.
Ola Hellstrandh var född 1916 i Västanfors, mest känt för sitt bandylag som Ola kom att spela i. Han värvades till Örebro SK det år han fyllde 20. Han var också en skaplig sprinterlöpare och kom i Örebro att syssla mer med friidrott för KFUM än med bandy.
Hans första jobb i Örebro var på Mills herrekipering som säljare och ändringsskräddare. Han var en duktig tecknare och bra på att rita karikatyrer som han sålde till tidningarna. Han började skriva om idrott och fick jobb på Örebro Dagblad, där han blev kvar tills tidningen lades ner i början av 50-talet.
Men Ola fortsatte att skriva om idrott – för en rad andra tidningar runt om i Sverige. Under många år mot slutet av sitt liv skrev han varje vecka en krönika i Läns-Posten.
Ola Hellstrandh kunde prata sig in överallt. ”Det gick inte att säga nej till honom”, säger brorsonen. På OS i London 1948 tog han sig som enda journalist in på den för pressen strängt förbjudna innerplanen genom att helt enkelt promenera fram till en funktionär och artigt be honom visa hur han skulle gå för att komma in.
I KFUM gjorde Ola Hellstrandh sina stora insatser som idrottsledare. Han blev allmänt känd i Örebro på 50-talet som konferencier för Kurirens Trivselkvällar i Stadsparken. På senare år var han nog mest känd och igenkänd som gentlemannen i keps och fluga som kom körande i sin gamla DKW.
Av alla texter han skrev blev några rader han hastigt totade ihop till en julfest i KFUM i början av 40-talet så småningom vår kanske mest sjungna allsång – den om att temperaturen är hög uti kroppen. Men Ola, som var noga med rimmen, hade egentligen skrivit ”Temperaturen nu hög i min kropp e” för att det skulle rimma med oppe i ”när ångan är oppe”.
Sådan var Ola Hellstrandh. Han höll ångan oppe.
Text: Bengt Viktorson
Foto: Lars Hammarlund

Barbro och Lasse Hellstrandh.

Ulf Andersson och Hans Berglund med fler tar enfika efter mötet.

Förening:

Sällskapet Gamla Örebro

Skapad av: (2012-11-19 11:03:55) Kontakta föreningen
Ändrad av: Sällskapet Gamla Örebro (2021-06-18 21:01:13) Kontakta föreningen