Brukstiden

Med början i Gravendal år 1721, fortsättning i Strömsdal 1726, Fredriksberg 1729 och Ulriksberg 1735 samt Annefors 1736, uppfördes tre järnbruk och två hyttor. Tyfors bruk tillkom år 1790, försenat genom en manhaftig kvinna vid namn Ty-Annika, som inte ville släppa sin ”vattubäck” till bruket. Hon vandrade den långa vägen till Stockholm för att söka rättvisa hos kungen. Ty-Annika lyckades under sin livstid förhindra brukets tillkomst. Bruksherrarna segrade till sist, men ålades att bygga en kvarn åt tyfinnarna i en närliggande älv.

Med järnbrukets tillkomst förbjöds allt svedjande, jakten och fiskandet försämrades och för att kunna livnära sig tvingades invandrarna att arbeta vid bruken eller i skogen med kolning. De fick också föra en hård kamp mot bruken och myndigheterna för att få behålla de gårdar och marker de av hävd ansett som sina. Vid brukstidens slut, omkring år 1900, ägde bruken nästan alla gårdar i socknen.

Järnbruken i Säfsen, tillsammans med av Säfsbruken ägda Lindesnäs bruk, var bland de större järnbruksenheterna i Sverige under en tid. Bruken var kända för sitt fina järn, vilket i stor utsträckning gick på export.

Transporter

Först år 1840 började vägnätet byggas ut i Säfsen. Endast lokala vägbitar fanns tidigare. Fram till dess hade alla transport av malm till hyttorna, tackjärnet från hyttorna till järnbruken och färdiga produkter till hamnarna varit tvingade att ske vintertid när sjöar och mossar var frusna och körbara. Även koltransporterna likaså. Man kan med fog säga att denna transportapparat var något i ”hästväg”. Säfsens egna hästar fyllde ej detta behov utan forkarlar med hästar kom från Leksand, Västerdalarna och Värmland och deltog i transporterna. Hästarna kunde räknas i hundratal efter vintervägarna här. Malmen kom till största delen från Grängesberg, ca 3,5 mil från hyttorna. Med vägarnas tillkomst kunde transporterna ske även sommartid.

År 1876 invigdes en smalspårig järnväg mellan Fredriksberg och Hörken med anslutning till Berglagsbanan där. Därigenom kom transporterna till och från bruken att underlättas och järnvägen kom att få stor betydelse för bygden och dess näringsliv i fortsättningen.

Sebastian Grave

För den man – Sebastian Grave – som kom till denna vildmark och startade detta stora äventyr känner man stor respekt. Han ägde det tekniska kunnandet men även mod och ekonomiskt sinne. Bara att skaffa kapital till denna satsning i vildmarken måste ha varit svårt.

Grave betraktades av den finska befolkningen som en inkräktare och hans liv var många gånger i fara. Trots alla svårigheter blev Graves satsning i Säfsen framgångsrik. Man kan ställa sig frågan, hur hade Säfsen sett ut idag utan Graves järnbruk?

Säfsbruken hade flera duktiga industriledare genom åren som med stor skicklighet men även med JÄRNHAND styrde bruken. Denna järnhand kom många gånger att vila tungt över brukens underlydande, både ekonomiskt och kroppsligt. Med järnbruken upphörde också den patronella tiden i Säfsen. Vid samma tidpunkt var också den finska folkgruppen helt försvenskad.

Evert Axelsson, Säfsbyn 1990

Hitta aktivitet

Inga aktiviteter