Leran, torven och sundet

För ca 8 000 år sedan låg rydebäcksområdet under en stor bukt där Råå-ån hade sitt utflöde. Under landhöjningen bildades stora ansamlingar av lera vid Råå-åns utlopp. Dessa kom i dagen som djupa leravlagringar när landhöjningen fortsatte och torvbeklädd sankmark bildades längs hela kustlinjen mellan Fortuna och Råå. Förutsättningarna var idealiska för att den danske kungen Christian IV skulle anvisa plats vid Rya för tegeltillverkning till sina många slottsbyggen med Öresund som transportväg.

Det danska tegelbruket

År 1622 utfärdade Christian IV ett privilegiebrev för de två holländarna Johann van der Enden och Frantz Bastian att bygga och driva ett tegelbruk vid Rya. Tegelbruket fick namnet Rydebäck – till en början skrivet Rye Beck. Det första tillståndet innebar att de fick bygga upp bruket och driva det under en tioårsperiod. I samma brev fick kungen förmånen att köpa teglet till ett tioprocentigt lägre pris. Många av de danska slotten har delvis byggts av tegel från Rydebäck, däribland Rosenborgs slott i Köpenhamn.

Efter att Skåne övertagits av den svenske kungen utfärdades nya privilegiebrev år 1665 av generalguvernören i Skåne, Otto Stenbock. Tegeltillverkningen fortsatte och Tegelladan, som Rydebäck kallades 1684 på von Buhrmans karta över Skåne, bytte ägare flera gånger fram till 1700-talets slut. Leran skördades genom att man skalade av den från sluttningarna kring bruket. Det färdiga teglets färg, från gult till mörkt rosa, berodde på olika bränningstemperaturer och järnhalten i leran.

De första ugnarna låg eventuellt mellan norra längan och havet. Boningshusen fanns där Gammelgården ligger idag. När bruket i mitten av 1800-talet var som mest produktivt fanns sju välvda ugnar inom gammelgårdsområdet som vardera rymde 40 000–50 000 stenar.

Rydebäcks allé sträckte sig mellan Rydebäcks tegelbruk och Katslösa. En bågformad väg band samman Katslösa och Landskronavägen vid Rya kvarn. Rya by var då brukssamhälle och låg tvärs över vägen.

Bördig mark

De leriga strandområdena var inte bara lämpliga för tegeltillverkning utan blev så småningom även bördig åkermark. Lantbruket frodades, och köpekontrakt som bevarats visar att många smågårdar införlivades i Rydebäcks tegelbruks ägor vid 1800-talets början. En mängd märgelgravar grävdes, och därifrån togs jordförbättring som lades ut på åkrarna. Så fanns till exempel en stor märgelgrav vid nuvarande Rydebäcks centrum.

Den tyske sjökaptenen Carl Holtfreter köpte 1845 tegelbruket och den kringliggande åkermarken. Under hans och näste ägares, fru Vilhelmine Heise, förvaltning växte markarealen från 292 till 500 tunnland.

Rydebäcks gård och dess ägare

Familjen Holtfreter bodde först i Gammelgården vid tegelbruket. Rydebäcks gård byggdes omkring 1855 av Rudolph Voss för familjen Holfreters räkning. Enligt folksägen skapade Carl Holtfreter sin rikedom genom smuggling och vrakgods – ja, kanske rent av genom sjöröveri! Han var en skicklig tegelmästare, och ledde bruket under dess sista storhetstid fram till 1861 med tegel stämplat RÜDEBECK. Han titulerades brukspatron och mangårdsbyggnaden kallades Borgen av allmogen. Hans danska hustru Anna Marie Jörgensen, som han fick nio barn med, dog i cancer 1870. Carl Holtfreter gifte mot slutet av sin tid på gården om sig med Torbina Sofie Carolina Jensen. Under sina sista år på Rydebäcks gård var Holtfreter starkt skuldsatt. När han sålde gården flyttade han och hustrun till Örby 14.

Guldåldern för Rydebäcks tegelbruk var över när Vilhelmine Heise köpte det 1880, men tegel producerades fortfarande för husbehov. Heise (känd som Moster Ville) använde gården för att fira jul i och som sommarresidens. Hon öppnade dörrarna för hela den danska kultureliten, med gäster som skådespelaren Emil Poulsen, målaren Frantz Schwartz och kompositören Carl Nielsen. Till allt detta kom bestyren kring själva jordbruket och skötseln av boskapen. Rydebäck var således då ett kulturcentrum, både när det gällde att odla marken och de sköna konsterna. Dessutom fick bland annat lungsjuka och fattiga barn från Köpenhamn bo i Skansen under hennes sista fem år vid gården. Moster Ville sägs ha varit mycket excentrisk. Hon sov alltid med öppet fönster, och på somrarna lät hon svalorna bygga bo i hennes sovrum.

Efter Vilhelmine Heises död 1912 ärvdes godset av hennes brorsöner. En av dem, Christoffer F. Hage, blev godsets förvaltare. Epoken som tegelbruk var över, men man fortsatte att vidareutveckla godset till ett mycket produktivt jordbruk.