Visitkortsbilder

Möjligheten att gå till fotografen och bli avbildad på ett visitkort uppstod i Frankrike, i slutet av 1850-talet. Bilderna köptes per dussin och användes till en början för att lämnas vid visiter i ”finare” hem. På 1870-talet blev det vanligt att de samlades i speciella visitkortsalbum. Med tiden blev det populärt att byta visitkort med varandra, ungefär som att byta ”filmisar”.

På 1870-talet blev det vanligt med kringresande fotografer, som under sommaren lämnade städerna för att sätta upp tillfälliga ateljéer på landsbygden. Det var vanligt att det fanns kläder att låna i ateljéerna om de egna inte var så presentabla. Genom att se på kläder, rekvisita och kortens utformning kan vi idag någorlunda avgöra inom vilken tidsperiod bilden är tagen.


1860-talet
Den gråbruna och lite oblekta tonen är karaktäristisk för de tidiga visitkorten. Korten var av ganska tunt papper, ojämnt skurna med raka hörn. Storleken varierade något, standardmått förekom inte. Först i slutet av 1860-talet började fotograferna stämpla kortens baksida med sitt namn. Rekvisitan bestod av stora tunga draperier och möbler där de avporträtterade oftast satt.

.

.

1870-talet
Papperet blev kraftigare med rundade hörn. Papperet gultonades och markerades med en röd bård runt kanten. Man avporträtterades i hel- eller halvfigur, ofta stående vid en möbel. Kortets baksida utsmyckades med medaljer, girlanger och fotografens namn i dekorativa bokstäver.

.

.

.

.

1880-talet
Utformningen av visitkorten standardiserades. Mängden slingor, girlanger och medaljer på kortens baksida ökade. Det var också populärt att ha hela baksidan färgad i rött eller svart med bokstäverna i guld. Ateljérekvisitan bestod av målade fonder, stora kolonner eller björkstammar, men även gärdesgårdar förekom flitigt. Texten ”Plåten förvaras för efterbeställning” börja förekomma i tryck på kortets baksida.

.

.

1890-talet
Kortets kraftiga kartong försågs med fasade och förgyllda kanter och en högglansig skyddande yta. Baksidan får en diskretare och ljusare färg men fotografens namn förekommer fortfarande på fram- och baksidan. Den mörka och tunga rekvisitan finns kvar, men en ljusare och neutralare bakgrund börjar användas.

.

.

.

1900-talet
Bruna, grå och beigefärgade toner används på papperet och fotografens logga har blivit enklare och renare. Ateljéerna börjar använda mörka och enfärgade draperier som fond, och ett mjukt dagsljus. Stämplad datering på kortets framsida börjar förekomma.

.

1910-talet
Porträttbilderna blir skira och ljusa. Dagsljusateljéerna och visitkortens tid börjar gå mot sitt slut samtidigt som amatörfotografin utvecklas. De tjocka korten som var avsedda för visitkortsalbum ersätts av kort på tunnare papper, som kan klistras i vanliga album.