Historik

 

Museets historia går tillbaka till 1918, då Roslagens fornminnes- och hembygdsförening bildades. Året efter köpte föreningen det hus vid Hantverkargatan kallat ”faktoriet”, som fungerat som utställningslokal åt Roslagsmuseet. 1949 köpte fornminnesföreningen Zetterstenska gården med park för 100.000 kr.

Fram till 1971 hette museet ”Norrtälje museum”. Stiftelsen Roslagsmuseet bildades och museet byter namn till ”Roslagsmuseet”. Roslagsmuseet var tänkt att utgöra länsmuseum för den norra delen av Stockholms län.

Stiftare för Roslagsmuseet var Roslagens Fornminnes- och hembygdsförening, Norrtälje Kommun och Stockholms läns landsting. 1993 utträder Stockholms läns landsting ur stiftelsen och kvar som stiftare blir Norrtälje kommun som enda bidragsgivare och Roslagens Fornminnes- och hembygdsförening.

I styrelsen för Stiftelsen Roslagsmuseet sitter fem ledamöter jämte tre ersättare. Fyra ledamöter och två ersättare utses av Norrtälje kommun och en ledamot och en ersättare utses av Roslagens Fornminnes- och hembygdsförening. Ordförande utses av Norrtälje kommun.

Roslagsmuseet -Hur blev det så här?

Det har nu gått fem år sedan Roslagsmuseet stängde för renovering. Arbetet avbröts nästan omedelbart efter att det hade inletts, och i dag står den gamla faktoribyggnaden och förfaller. Man frågar sig hur det har kunnat bli så här.

Roslagens fornminnes- och hembygdsförening bildades den 14 mars 1918. Det första året förvarades föreningens samlingar hemma hos borgmästare Hallin, föreningens ordförande, men året därpå lyckades man få hyra ett par rum i det gamla gevärsfaktoriet vid Hantverkargatan. Då fastigheten hösten 1919 blev till salu fick föreningen genom lån och borgen möjlighet att köpa den för 20 000 kronor.

Med åren växte föreningens samlingar och aktiviteter. År 1949 kunde man ta ett nytt lån och på så sätt köpa in den så kallade Zettersténska gården, den stora herrgårdsliknande träbyggnaden med sin stora lummiga park alldeles intill gevärsfaktoriet. Att parken på så sätt kunde räddas åt norrtäljeborna var minst lika viktigt som att man fått möjlighet till utökade museilokaler.

Att både sköta fastigheter, vårda samlingar och driva aktiviteter blev med tiden ohållbart för en liten ideell förening. Byggnaderna förföll och i slutet av 1960-talet var vårdbehovet akut. För att få en lösning på museifrågan erbjöds därför kommunen 1971 att få köpa föreningens fastigheter för 112 000 kronor. Dessutom skulle kommunen som gåva få överta föreningens hela museisamling.

Kommunen var dock inte intresserad av att driva museum i egen regi och istället bildades 1972 en stiftelse med representanter från fornminnesföreningen, kommunen och landstinget. Stiftelsen, som fick namnet Stiftelsen Roslagsmuseet, skulle enligt stiftelseurkunden förvalta och bevara de fastigheter och samlingar som tillhört fornminnesföreningen, hålla samlingarna tillgängliga och ”bedriva och främja kulturminnesvård och museal verksamhet”. Styrelsen skulle bestå av fem ledamöter och lika många suppleanter. Av de fem ledamöterna skulle två utses av kommunen, en av fornminnesföreningen och en av landstinget. Den femte ledamoten skulle vara landsantikvarien.

Mot att fornminnesföreningen donerade sina fastigheter och sin museisamling till stiftelsen skulle kommunen och landstinget vardera ge 20 000 kronor till fastigheternas renovering och dessutom båda ”framgent” bidra till museets drift och underhåll. Värdet på fornminnesföreningens donation till stiftelsen uppskattades, då den skulle försäkras, till sammanlagt 1 794 000 kronor i 1972 års penningvärde.

Lokalerna är för små
Redan från början påpekade landsantikvarien att museet behövde större lokaler för att kunna bedriva någon seriös verksamhet, och 1974 anslog kommunen 10.000 kronor för projektering av en ny museibyggnad. Det var även helt nödvändigt att inrätta en museiföreståndartjänst på heltid, och landsting och kommun bidrog båda till att täcka den ökade kostnaden. Det fanns en principiell underhandsöverenskommelse att kommun och landsting skulle bidra med lika stora belopp i allt.

Under hela 1970-talet råder en febril verksamhet vid museet som får besökarantalet att nästan tiodubblas. Ett ständigt återkommande problem är dock bristen på förrådsutrymmen. Museet har föremål inhysta på olika ställen i staden, ofta i utrymmen som är klart olämpliga för förvaring av museiföremål.

År 1984 gjordes en ingående analys av Roslagsmuseets situation där det konstaterades att de mest elementära baskraven saknades för att museet skulle kunna driva en vettig museiverksamhet. Det saknas såväl lämpliga utställningslokaler som förråd och personal. Några i stiftelsen börjar nu också ifrågasätta själva stiftelseidén. I andra städer sker museiverksamheten ofta i kommunal regi och museerna är direkt underställda kulturnämnden.

Redan följande år måste Roslagsmuseet börja spara och göra nedskärningar då landstinget dragit ner på sitt bidrag till verksamheten. Anledningen till att landstinget börjat ompröva sitt engagemang i Roslagsmuseet hängde bland annat ihop med den 1983 bildade stiftelsen Stockholms läns museum. Länsmuseet instiftades av landstinget, Stockholms läns hembygdsförbund, Norrtälje, Sigtuna, Södertälje och Stockholms kommuner. Länsmuseet hade till ändamål att samla, vårda och levandegöra länets kulturhistoria. Det var också genom Länsmuseet som landstingets bidrag till museiverksamheten nu skulle fördelas.

Roslagsmuseet hamnar i ett mycket trängt läge då även kommunen skär ner på bidragen. Förutom att utställningsytorna i det gamla gevärsfaktoriet nu skulle behöva kompletteras med en helt ny utställningslokal, kräver också de på olika håll i staden spridda förrådslokalerna akuta renoveringsåtgärder. Samtliga lokaler är olämpliga för sitt ändamål och att sätta dem i stånd beräknas kosta 1 820 000 kronor. Dessutom beslutar Yrkesinspektionen 1989 att kräva Roslagsmuseet på 1 miljon i böter om inte lokalerna åtgärdas. Hösten samma år beviljar landstinget Roslagsmuseet ett bidrag på 4,8 miljoner till en ny museibyggnad som skulle byggas vinkelrätt mot gevärsfaktoriet och på så sätt tillsammans med den Zettersténska villan omsluta museiparken. Samtidigt meddelar landstinget att man inte längre önskar ingå i stiftelsen Roslagsmuseet. Anledningen var landstingets engagemang i Stockholms läns museum. I och med att landstinget var en av stiftarna i Länsmuseet, som skulle fungera som samordnare för regionens museiverksamhet, kunde man inte gärna stå kvar som stiftare i Roslagsmuseet eftersom man inte ingick som intressent i vare sig Södertäljes eller Sigtunas museer.

Kommunen backar
Att landstinget ville lämna stiftelsen var ett stort bekymmer med tanke på den fortsatta finansieringen, men ett ännu större problem skulle det nya museibygget visa sig bli. Det första spadtaget till det nya museet var planerat till den 1 september 1990 och museet var tänkt att kunna öppna för besökare igen sommaren 1992. Just som bygget skulle påbörjas hoppade kommunen av och vägrade lämna sin andel av bidraget till projektet. Bygget hade beräknats kosta 9 miljoner, men då kommunen nu räknade på kostnaderna fann man att notan snarare skulle landa på 21,7 miljoner kronor. Så mycket hade man inga möjligheter att betala. Kommunstyrelsens ordförande Håkan Jonsson (s) uttalade sig i Uppsala Nya Tidning i november 1990 och menade att museet måste se över sin verksamhet: ”… det kan inte vara rimligt att spara varenda pryl.” Många museiföremål kunde läggas ut på olika hembygdsgårdar och andra kunde slängas, tyckte Håkan Jonsson.

Landstinget hade redan hunnit betala ut 3,2 miljoner, vilket motsvarade två tredjedelar av bidraget till det nya museet, då kommunen bröt sin del av avtalet. Även om pengarna inte räckte till ett nytt museum så räckte de i alla fall till ett nytt föremålsmagasin. År 1991 kunde stiftelsen för 3,5 miljoner köpa in Roslagsspisens före detta fabriks- och lagerlokaler i Långgarn strax utanför staden. Efter renovering och anpassning hade nu Roslagsmuseet för första gången fått bra och ändamålsenliga magasin för museisamlingen. Förutom förvaringsutrymmen för olika typer av museiföremål inreddes här även en välutrustad verkstad för föremålsvård och snickeri för utställningsproduktion.

Trots glädjen över de nya magasinslokalerna kände Roslagsmuseets styrelse en allt större oro över att landstinget ville svika sitt åtagande att bidra till museets drift och underhåll. Redan 1990 hade styrelsen låtit göra en juridisk utredning av hur landstingets och kommunens utfästelse ”att framgent utge bidrag till drift och underhåll” skulle tolkas. Utredningen kan i dag även ha sitt intresse med tanke på kommunens agerande mot Roslagsmuseet. Förbundsjurist Thomas Hallgren vid Svenska kommunförbundet skriver i sin utredning att ”Om stiftaren utfäster sig att bidra till drift och underhåll blir utfästelsen bindande”. Skrivningen ”bidrar” i stiftelseurkunden ger dock utrymme för alternativa tolkningar. Antingen kan man tänka sig att löftesgivarna bidrar med ett obestämt belopp efter eget tycke, eller att bidragsgivarna tillsammans bidrar med den summa som behövs för verksamheten. Hur avtalet ska tolkas beror på vilken själva andemeningen var då avtalet skrevs och hur avtalet historiskt har tillämpats. ”Om stiftelsen allt sedan dess bildande erhållit årliga bidrag från både kommunen och landstinget som grundats på äskande av stiftelsens styrelse finns anledning till antagande att det redan vid tidpunkten för stiftelsens bildande förelåg ett bindande löfte att för framtiden bidra med erforderliga belopp.” Eftersom avtalet ända sedan undertecknandet tillämpats just så skulle det alltså vara omöjligt för någon av parterna att ensidigt säga upp avtalet för att slippa ge bidrag till museet. ”Möjligen skulle landstinget kunna anses vara berättigad att bli befriad från framtida utskylder genom att erlägga ett engångsbelopp till stiftelsen”, konstaterar advokaten.

Landstinget drar sig ur
År 1993 kommer parterna överens om att landstinget får köpa ut sig ur stiftelsen med ett engångsbelopp på 2,7 miljoner. I den summan ingår de pengar landstinget ännu inte hunnit betala ut som bidrag till det nya museum som aldrig blev av. Landstingets pengar var tänkta att avsättas som en fond vars avkastning skulle hjälpa till att finansiera driften. Redan första året tvingas dock Roslagsmuseet ta av kapitalet för att klara de löpande utgifterna. Museet har även drabbats av ökade kostnader för drift och underhåll i och med att man nu också har den nya fastigheten i Långgarn att ta hand om. Dessutom har kommunen dragit in underhållet i museiparken både sommar- och vintertid, vilket skapar extra utgifter. Museet går på sparlåga och har ett mycket kraftigt sparbeting. Det man i första hand drar ner på är fastighetsunderhållet, något som i längden blir ett dyrköpt alternativ.

I och med landstingets utträde ändrades stadgarna för Stiftelsen Roslagsmuseet. Styrelsen skulle fortfarande bestå av fem ledamöter och lika många personliga suppleanter, men förhållandet mellan kommunen och de kulturminnesvårdande intressenterna förändrades drastiskt. Kommunen skulle nu representeras av fyra personer mot att fornminnesföreningen fortfarande bara hade en representant. Det kan i dag vara svårt att förstå hur ett sådant arrangemang kunde komma till stånd.

Sälja Långgarn?
Som väntat växte kostnaderna för det eftersatta fastighetsunderhållet lavinartat. För att få loss pengar överväger man år 2000 tanken att sälja fastigheten i Långgarn för att istället hyra magasinslokaler på det gamla Lv3-området. En beräkning visade dock att det skulle vara ekonomiskt vansinne. Att hyra lokaler skulle bli så oerhört mycket dyrare att det tillfälliga kapitaltillskottet skulle bli meningslöst.

Verksamheten vid Roslagsmuseet var starkt underfinansierad men för att åtminstone kunna göra en verksamhetsplan som sträcker sig längre än ett år i taget tecknar museet 2002 en femårsöverenskommelse med kommunen. Kommunen ska enligt den ge ett fast årligt bidrag mot att museet sköter verksamheten enligt vissa uppställda krav. De pengar kommunen anslår räcker dock inte till den verksamhet som man förväntar sig och museet måste därför åter ta av kapitalet för att täcka löpande utgifter.

Återigen tas frågan om försäljning av magasinet i Långgarn upp till behandling. Meningen är att man ska sälja och sedan leasa tillbaka lokalerna. Det antecknas särskilt i protokollet att intäkterna från ett sådant avtal inte får gå till löpande utgifter, utan måste användas till ”inkomstbringande investeringar”. Försäljningen blir dock aldrig av, och det hade helt säkert inte varit möjligt att investera pengarna på ett tillräckligt lönsamt sätt.

Då femårsavtalet med kommunen löper ut 2006 försöker Roslagsmuseet förhandla fram ett nytt långsiktigt avtal men med ett höjt anslag som skulle kunna täcka verksamheten. Eftersom bidraget från kommunen inte varit indexreglerat har det i själva verket inneburit att bidraget för varje år minskat i värde. Förhandlingarna med kommunen visar sig resultatlösa och istället enas man om att förlänga det tidigare avtalet ytterligare ett år.

Stiftelsen föreslår att kommunen skulle kunna köpa fastigheten i Långgarn, och kommunen undersöker å sin sida möjligheten att upplösa stiftelsen så att samtliga fastigheter utan kostnad skulle kunna övergå i kommunal ägo. Om kommunen ägde fastigheterna skulle det vara möjligt att använda kommunala investeringsmedel för fastigheternas underhåll, men att upplösa stiftelsen skulle innebära en långdragen juridisk process.

Husen förfaller
Stiftelsens fastigheter är nu i så starkt behov av renovering att länsstyrelsen uppmärksammar förhållandet. Man ser allvarligt på att avtalsfrågan med kommunen ännu inte är löst, och att stiftelsens stadgar inte uppfylls till fullo. I stiftelsens stadgar stipuleras att ”det åligger styrelsen att varje år försäkra sig om att stiftelsens egendom väl vårdas och är behörigen försäkrad”. Länsstyrelsen menar att byggnaderna nu börjar bli i så dåligt skick att deras värde sjunker och därmed undergräver stiftelsekapitalet.

År 2008 lämnade Christina Karman Ohlberger tjänsten som museichef, en befattning hon uppehållit i stort sett sedan stiftelsen Roslagsmuseet bildades. Till ny chef utses Urban Skoglund, en erfaren museiman som hösten 2008 lägger fram en analytisk rapport över museet och kulturarvet i kommunen. Enligt hans beräkningar skulle en seriös museiverksamhet, så som den bedrivs i andra kommuner, kräva en årlig budget på cirka 5 miljoner kronor. Rapporten mottogs med ett minst sagt svalt intresse av kommunens politiker.

Kommunens dåvarande kulturchef Björn Ahlsén skriver i ett PM: ”Förvaltningen konstaterar att kulturnämndens resurser för förvaltning av kommunens kulturarv är otillräckliga. För att kunna ta det fulla ansvaret för museer, fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla objekt och miljöer behövs förstärkningar i såväl kompetens som i ekonomiska resurser. Därför bör nämnden initiera en bred diskussion om hur Norrtälje kommun i en framtid bättre kan axla sitt ansvar som förvaltare av vårt gemensamma kulturarv.”

Museet stängs
På senhösten 2008 i samband med att tjänsten som museichef åter blev vakant kom stiftelsen och kommunen fram till en överenskommelse om att stänga museet under en längre tid, för att på så sätt kunna lägga hela det kommunala bidraget på eftersatta reparations- och underhållsåtgärder. De totala kostnaderna beräknades till cirka 5 miljoner kronor varför man trodde att det skulle räcka med att museet hölls stängt under tre år. En styrgrupp med medlemmar från fornminnesföreningen och kultur- och fritidsnämnden bildades för att övervaka och leda arbetet. Eftersom museet inte längre hade någon anställd personal tog kultur- och fritidskontoret på sig att sköta museets löpande administration.

Renoveringen av fastigheterna inleddes våren 2009 och hösten samma år bröts det mögelskadade golvet i gevärsfaktoriet upp för att byggnaden skulle kunna ventileras över vintern. Strax därpå meddelade kommunen att man inte längre hade tid att hjälpa museet med administration. Ansvaret för att fullfölja renoveringen lämnades därmed tillbaka till stiftelsen. Samtidigt drog man kraftigt ner det årliga bidraget med hänvisning till att museet inte längre bedrev någon verksamhet. Stiftelsen Roslagsmuseet stod därmed utan pengar och lokal att bedriva verksamhet i, men med det fulla ansvaret att slutföra renoveringen.

Kommunen hade enligt stiftelseurkunden fortfarande ansvaret att bekosta drift och underhåll av Roslagsmuseets verksamhet, fastigheter och samlingar. Problemet var att det inte avsattes tillräckligt med pengar för kulturminnesvård i kommunens budget. Det avsätts ju som bekant inte tillräckligt för skola, vård och omsorg heller så man kan väl säga att kulturminnesvården var i gott sällskap.

År 2010 låter kommunen återigen utreda möjligheten att upplösa stiftelsen. Resultatet blir det samma som tidigare. Stiftelsen kan inte upplösas om inte alla stiftare är ense, och fornminnesföreningen som en gång donerat fastigheter och samlingar till stiftelsen motsätter sig en upplösning eftersom föreningen numera saknar förtroende för kommunens förmåga att kunna ta hand om kulturarvet.

Eftersom kommunen inte kan bli av med stiftelsen Roslagsmuseet och sitt ansvar för drift och underhåll väljer man att agera som om varken stiftelse eller avtal existerar. I november 2012 beslutar den borgerliga majoriteten i kommunen att låta uppföra en ny byggnad där ett nytt stadsmuseum för Norrtälje och Norrtälje konsthall ska dela lokaler. Kommunstyrelsen beräknar att bygget ska kosta drygt 18 miljoner, det vill säga ungefär hälften av vad en tillbyggnad av Roslagsmuseet beräknades kosta 1990 omräknat till dagens penningvärde. Genom att beräkna kostnaden så lågt kan beslutet tas i kommunstyrelsen utan störande debatt.

Från och med år 2013 upphör även de senaste årens magra bidrag till Roslagsmuseet och kommunen slutar helt att ta ansvar för stiftelsens samlingar och fastigheter. Den 8 april meddelar kommunstyrelsen att man nu tagit över kontakten med Roslagsmuseets stiftelse från kultur- och fritidsnämnden och att stiftelsen ska avvecklas på så kort tid som möjligt. Magasinet i Långgarn ska omedelbart säljas till extern partner och fastigheterna vid faktoriet ska skyndsamt hyras ut till externa hyresgäster.

Så fort stiftelsen är upplöst ska äganderätten till stiftelsens fastigheter och samlingar övergå till kommunen som sedan ska ta på sig ansvaret för att förvara och vårda de delar av samlingarna som är av värde för kommunens historia. Man räknar alltså återigen med att kunna få slänga museiföremål.

Sådant är läget i dag år 2014. Kommunens nya museum beräknas bli klart till hösten och eftersom man inte har några föremål att ställa ut förutsätter man att stiftelsen ska hinna upplösas innan dess så att man får tillgång till Roslagsmuseets samlingar. Vad kommunen inte tänkt på är däremot att det i stiftelsen Roslagsmuseets stadgar står att ”om stiftelsen upplöses skall stiftelsens behållna tillgångar […] överlämnas till annan organisation med kulturminnesvårdande uppgifter”. Säga vad man vill om Norrtälje kommun, men ingen kan med bästa vilja i världen kalla den för en kulturminnesvårdande organisation.

Hans Landberg
Källor:
Stiftelsen Roslagsmuseets arkiv: protokoll, avtal och övriga handlingar
Norrtälje stadsarkiv: kultur- och fritidsnämndens protokoll och handlingar