Torpet låg bakom Birger Nilssons gård, Slättsjö 6954 – Slättsjö 1:32. Där finns väl synliga rester efter torpet ännu i dag. Då vi vet att det fanns en stuga här när Kjersten Persson och Karna Svensdotter flytade hit har torpet varit bebott tidigare. Förste torpare på platsen var troligen Christoffer Dahl. Han dog 1855. Kjersten och Karna flyttade hit 1857.

Avskedade husaren Christoffer Dahl född 1796 i Gråmanstorp och Olu Christensdotter född 1797 i Oderljunga
Christoffer och Olu hade barnen Bengt född 1821 i Oderljunga, Assarina 1826 i Hulshult samt Nils Petter född 1830, Bengta 1834 och Alexander 1839, födda på Gökatorpet. De står efter 1845 under Bengt Jonssons gård. Troligen berodde det på laga skifte som blev klart 1845.

Nils Petter blev husar men behöll namnet Christoffersson. Han gifte sig med änkan Johanna Andersdotter, änka efter Måns Eliasson och de bodde på ett torp i Algustorp.

Christoffer dog 1855 och Olu 1875.

Kjersten Persson född 1819 i Röke och Pernilla Christensdotter född 1816 i Vittsjö
Kjersten var son till Per Persson och Karna Svensdotter på Röke 1. Kjersten och Pernilla gifte sig 1857. Samma år flyttade de till detta torp. Kjersten var skräddare. Även arbetspigan Kristina Jönsdotter och hennes två döttrar, Pernilla nio år och Johanna ett år, flyttade med hit.

Johanna berättade som 90-åring mycket om sin barndom. Stugan hade två rum och kök. Det ena hade Kjersten som syateljé och i det andra bodde alla fem. Kristina spände upp en gammal filt i ena hörnet, och där bakom hade Kristina och hennes flickor sin lilla vrå, där de sov och hade sina ägodelar.

Kjersten hade en ko. Ibland ville han bjuda någon kund på kaffe och sa då till Pernilla ”ud o milka tul traj dröppa åu koen”. Kosten bestod mest av potatis och mjölk när kon mjölkade. När kon var sint fick de doppa potatisen i vatten.

En dag när Kristina var på dagsverke skickade Pernilla iväg Johanna på tiggarfärd. Johanna var då sex år. ”Du skall gå till Algustorp och tigga ull till en ny klänning”, sa hon. Johanna vågade inte annat än att traska iväg. Hon fick rådet att stanna innanför dörren och inte säga något förrän hon blev tilltalad. Då skulle hon fråga om hon kunde få en näve ull. På de flesta ställe fick hon lite ull som hon stoppade i en påse. Dagen efter skickades Johanna till Änglarp. ”Där är flera stora gårdar”, sa hon. Johanna gick från gård till gård och tiggde och hon blev inte bortkörd. Oftast frågade folket vems tös hon var och då hon talade om det sa de ”ja du har ju inte varit här förr så du får väl ha lite ull”.

En händelse som satte djupa spår var när hon på ett ställe fick en smörgås på ljust bröd. Det hade hon aldrig smakat förr. Hon var lika hänförd när hon som 90-åring berättade om det. Kristina kardade ullen och spann garnet på vintern och när det blev vår plockade de växter och färgade garnet. De flyttade från Slättsjö och på nästa ställe fick Kristina låna en vävstol och vävde tyg av garnet. Det blev en ovanligt stark klänning som varade i många år.

1863 fick Kristina en pigplats dit Johanna fick följa med.

Kjersten dog 1879. Pernilla bodde kvar till sin död 1888. Torpet kom sen att kallas ”Paile lycka”. Där fanns fruktträd och bärbuskar långt in på 1900-talet.